Utbud inom OKÄNDA DJUR

Sanning eller skrönor:
Den mytologiska sjöjungfrun - finns hon?

Plötsligt låg den bara där på stranden. En "havsvarelse" märkligare och mera skrämmande än man någonsin sett och folk vallfärdade naturligtvis till platsen. Det var inte en "sjöjungfru" som hittats, snarare en "sjöman" av manligt kön, ett mytologiskt djur vars make ingen tidigare sett. Eller var det verkligen det? Det här fallet och många andra visar att det kan finnas mer bakom skrönor och legender än vi har en aning om.

Baseballstjärnan David Ortiz är för amerikanarna vad Henke Larsson är för oss svenskar, en superkändis i idrottsvärlden som drar miljonpublik. Lika känt är det kanske inte att Ortiz älskar kryptozoologi och huvudstupa kastar sig in i sådana mysterier så snart han kan, vilket förstås inte är så ofta.

Ortiz intresse för kryptozoologi har fått medierna att driva ännu mera med kryptozoologerna, men har också lett till att många nya och yngre människor börjat intressera sig för den här populärvetenskapen.


Den amerikanska basebollstjärnan David Ortiz är USA:s Henke Larsson ifråga om kändisskap och hans intresse för kryptozoologi har lett till att fler ungdomar börjat intressera sig för den. Foto: www.photofile.com, Copyright 2007.

Existerar verkligen mytologiska djur? David Ortiz funderade mycket över den frågan där han satt framför sin laptop i Red Sox klubbhus i Boston, läste ett email från en god vän och tittade på bilder tagna i Boca Chica, en by vid kusten av Dominikanska republiken.

I TIDNINGAR OCH PÅ TV

Bilderna föreställde vad som påstods vara en äkta sjöjungfru! Omöjligt? "Jo, det var naturligtvis min första tanke också, men min gode vän påpekade att varelsen publicerats i alla dagstidningar i Dominikanska republiken, visats upp i TV och talats om i radio och då lät det ju lite mera trovärdigt", säger David Ortiz.

De flesta kryptozoologer har inte råd att göra som Ortiz, ta första bästa flyg till Dominikanska republiken, men det var precis vad den stenrika basebollstjärnan gjorde och hack i häl på honom, följde mediadrevet.

Sjöjungfrun i Dominikanska republiken var ett fascinerande mysterium för alla parter, men det var tyvärr också allt det var, för naturligtvis visade det sig att den hade väldigt litet med verkligheten att göra och när medierna fick reda på det, skrev de naturligtvis att Ortiz nog borde hålla sig till sin baseball och "lämna sjöodjur och andra sagovarelser till knäppgökarna som jagar dem, i tron att de verkligen finns".

OSANNOLIK BAKGRUND

En tidning påpekade dessutom att sjöjungfrur flutit omkring (!) på Internet sedan augusti förra året, först dykt upp på eBay och liknande sajter och sedan publicerats om och om igen, varje gång med en förbättrad och helt osannolik bakgrund.


Den här bilden hade cirkulerat på nätet långt före tsunamin i december 2004, då den för övrigt påstods ha tagits på Filippinerna.

Sjöjungfrun här nedan dök upp i Västindien efter tsunamin där och påstods ha spolats iland med jättevågorna. Indiska tidningar spädde på med att den kallades KADAL KANNI på Tamil, vilket beyder "fantasivarelse med överkropp som en kvinna och underkropp som en fiskstjärt", och häri låg naturligtvis själva hemligheten.



Sjöjungfrur och andra havsvarelser tycks höra till myternas värld, även om det finns de som ser en gnutta sanning i berättelserna och Internet är förstås den idealiska platsen att ytterligare spä på dem om man vill ha uppmärksamhet och det tycks det finnas många som vill ha. Därför uppmanar GUST till stor skepticism när det gäller just sådana varelser.

UPPTÄCKSRESANDE SJÖFARARE

Cristobal Colon (bättre känd som Christopher Columbus) var bland de första upptäcksresande sjöfararna som framförde uppfattningen att sjöjungfrur faktiskt existerade, och i loggboken från hans mest berömda resa kan man läsa följande:

"(En besättningsman) såg tre sjöjungfrur resa sig upp ur havet, men de är inte så vackra som det har sagts mig, trots att de ändå påminner om oss människor, särskilt vad gäller ansiktet". 

Etnologer har spekulerat i att sjömannen i själva verket såg tre sälar eller andra medlemmar av sirendjur och felaktig antog att han såg sjöjungfrur, vilket väl inte låter helt osannolikt.

Vad romantiskt det måste ha varit, att se en säl och tro att det var en sjöjungru. Den som idag såg en sjöjungfru skulle med all säkerhet tro det rakt motsatta, även om alldeles äkta sjöjungfru en gång i tiden också på fullt allvar bebodde våra världshav.


Ännu en fejkad sjöjungfru, eller om det nu är en "sjöman"?

I det första århundradet e.Kr. inkluderade Pliny den Äldre sjöjungfrun i den officiella naturhistoriken.

MODERN MISSTRO

Den moderna misstron på sjöjungfrur är av betydligt senare datum. Richard Carrington, till exempel, konstaterade i 1700-talets England att; "existensen av sjöjungfrur är lika säkert etablerad som existensen av räkor".

På 1800-talet inkluderade författaren Erik Pontoppidan sjöjungfrur i sin bok "Norges naturhistoria", lika övertygad om deras existens som någonsin Pliny. Louis Renard, vars bok "Den Indiska Naturhistorien" från 1717, var också en av dåtidens övertygade och katalogiserade sjöjungfrun sida vid sida med krabban. 

Vissa familjer i Skottland påstår än i denna dag att de härstammar från sjöjungfrur, och om man på den tiden det begav sig misstrodde det kunde man brännas levande i en s k Wickerman; en ihålig jättestaty i trä som föreställde en människa och som reglades och tändes på, med offret inuti.

SIMHUD MELLAN FINGRARNA

Folk på Orkneyöarna med en sällsynt sjukdom som ger dem aningen simhud mellan fingrarna, tror också att de härstammar från sjöjungfrur och en skådespelerska därifrån var så övertygad om det att hon gick ut och påstod, att hon varit olyckligt gift med en "selkie", en typ av sjöherre som var till hälften säl, till hälften människa.

Folk har på senare tid inte bara trott på sjöjungfrur, många påstår också att de sett dem. Många sådana iakttagelser har naturligtvis varit sälar, det visar beskrivningen, i andra fall har man misstolkat badande människor och exempelvis dykare.


Den här sjöjungfrun är lite för uppenbar för att vara sann, men visst är den bra gjord och nog önskar man att hon fanns, eller hur?

På Pliny den Äldres tid var det inte lika lätt att förstå vad man såg, eller vad sägs om följande beskrivning: "Sjöjungfrun liknade en man, som i alla sina detaljer liknade en vanlig människa". I Suffolk på den tiden, gavs följande vittnesmål: "Den fisk som fångades i nät häromsistens... liknade en vild och blodtörstig människa".

FRITT I VATTNET

Många simmande människor på den tiden tolkades dock som sjöjungfrur och sjömän, just för att ingen hört talas om att Européerna kunde simma! Det var också lättare att tro på något så fantastiskt som en sjöjungfru, eftersom de flesta visste att en sådan minsann kunde röra sig lika fritt i vattnet som en fisk.

Den franske överläkaren Ambrose Pare, berömd på sin tid för att ha bokstavligen ha revolutionerat sårbehandlingen med amputation istället för läkning, och senare även läkning istället för förblödning, siktade den 3 november 1593, vad han beskrev som en sjöjungfru stor som ett femårigt barn.

Ambrose Pare skrev: "Att det var en människa rådde det ingen tvekan om, varelsen hade till och med en navel. Öronen var dock underliga, liksom spetsiga, och nedre delen av den gossliknande uppenbarelsen liknade faktiskt en fisk".

SPRÄCKLIG SOM EN MAKRILL

Hendrik (Henry) Hudsons män såg en sjöjungfru den 15 juni 1608. "Från naveln och uppåt var hennes bröst och ryggparti detsamma som på en vanlig kvinna... huden var väldigt vit, det långa håret hängde ner över axlarna, svart till färgen, och när hon talade lät hon som en delfin och var spräcklig som en makrill", skrev Hudson.


Många förfalskare har medvetet gett sina sjöjungfrur ett åldrat utseende, uppenbarkligen utan att veta att varelsen fortfarande rapporteras!

1620 såg kapten Richard Whitbourne en sjöjungfru i farvattnen utanför St. Johns Harbor på Newfoundland. Hon beskrevs ha ett väldigt vackert ansikte, med blåa strimmor på huden istället för hår. Och stjärten var tvådelad, "som på en bruten pil". 

Kapten John Smith, som 1614 gick på traden Västindien, såg en sjöjungfru som "med största möjliga grace, simmade längs med stranden".

Precis som Dr. Pare noterade han att öronen var egendomliga till formen och ganska långa, men att hon i övrigt var mycket vacker. Hon hade gröna ögon och var en fisk från midjan och neråt.

GRÖNA TILL FÄRGEN

I nådens 1717 fångades en sjöjungfru nära ön Borne. Fångstmännens beskrivning lyder: "Hon var 130 cm lång och skapt som en ål... när hon fångades skrek hon som en mus". Femtio vittnen hade i samma område sett, en sjöman och en sjöjungfru som var gröna till färgen, simma i havet sida vid sida. 

1739 såg någras fiskare nära staden Exeter en sjöman med simhud mellan fötterna och en laxliknande stjärtfena. Näsan var "något hoptryckt" och hela varelsen var bara ca 120 cm lång. 

1811 kom en lantbrukare gående längs stranden i Campbelltown i Skottland, när han såg något svartvitt och märkligt bakom en klippa ett stycke ifrån sig. När han kom närmare såg han att det var "en sjöman med vitt skinn och en rödgrå fiskstjärt".

Han hade långt hår och var mellan 120 och 150 cm lång. Några dagar senare såg en ung flicka i staden hur samma "sjöman" dök från en klippa och ner i havet. Han hade långt svart hår, vit hy och en lång, avsmalnande och mörkbrun fiskstjärt.

ANMÄRKNINGSVÄRDA ARMAR

Vid Port Gordon i Skottland, såg några fiskare en sjöman med anmärkningsvärt långa armar, stor mun och korta, grågröna lockar. Han dök utom synhåll och återvände kort därpå tillsammans med en sjöjungfru, för att titta närmare på de mänskliga fiskarna. 

1931 hittade en sheriff en sjöjungfru död och begravd på stranden av den skotska ön Benbecula. "Den övre delen av varelsen var i storlek av ett välfött barn i åldern tre till fyra år, och hade abnormt välutvecklade bröst", berättade han. "Håret var långt och mörkt och huden vit. Den nedre delen av kroppen påminde om en laxfisk, dock utan fjäll".

<>Den skotska ön Benbecula där död en sjöjunfru påstås ha hittats.

1938 fiskade en viss Dr. Donnelly nära Jungfruöarna när han plötsligt fick syn på en sjöjungfru. Varje dag i en hel vecka förföljde hon hans båt, tuggade på fisklinan och skrattade åt honom när han drog upp sin fiskekrok, som var tom på sitt agn.

Sjöjungfruns hår var kort och ovårdat, huden vit som på en fisk. Hon var inte vacker, men doktorn berättade att hon tycktes ha samma intelligens som en människa.

SJÖJUNGFRUR SIKTAS ÄN IDAG

Sjöjungfrumyten kanske inte är någon myt ändå, eftersom dessa märkliga varelser siktas än idag, speciellt kring de brittiska öarna och särskilt kring Isle of Man, och de flesta av dem är rödhåriga. 

Hur är allt det här möjligt? Och varför har sjöjungfrur och "sjömän" mot den här bakgrunden inte accepterats av vetenskapen? Den främsta invändningen är att vi inte har några fysiska bevis för deras existens, inga fotografier och inga lämningar i form av ben.

Om sjöjungfrur delvis är mänskliga, är det förmodligen för smarta för att låta sig fotograferas. De måste vid det här laget också ha insett något som alla andra djur och icke-mänskliga varelser har insett, nämligen att människan är farlig! Och eftersom havet är en stor plats, kan egentligen flera arter leva där utan att upptäckas av människan.

Ta bara kvastfeningen, fisken som forskarna dött ut för flera miljoner år sedan. Först 1938 fångades ett levande exemplar utanför Sydafrika och en annan nyligen gjord upptäckt är den stora hajart som kallas "Megamunnen", eftersom dess kranium är så orginellt utformat.


Alla forskare trodde den var utdöd för minst 65 miljoner år sedan, men kvastfeningen lever och mår bra.

SCHABLONMÄSSIG BILD

En annan anledning till att dagens forskare inte tror på sjöjungfrur, är den schablonmässiga bilden av varelsen. Den beskrivs nästan alltid som en underskönt vacker kvinna med långt hår och gröna fjäll!

Och även den minst vetenskaplige vet, att biologins lagar säger att det är omöjligt för en varelse att vara både däggdjur och fisk samtidigt, liksom att både ha hår och fjäll. 

Några romanförfattare har löst det här dilemmat i antologin "Sjöjungfrur". L. Sprague de Camp i "Nothing In The Rules" och Avram Davidson och Randall Garrett i "Something Rich And Strange" gav sina sjöjungfrur delfinstjärtar med motiveringen att "sjöjungfruns stjärt måste vara mera lik delfinens eller sälens, än en fisk". 

Varför det, undrar ni säkert. Det handlar om en briljant hypotes om mänsklig utveckling som hittills varit skamligt bortglömd. Teorin förklarar på ett tillfredsställande sätt, mycket om den mänskliga anatomin och fysiologin som annars är obegripligt. Ändå har de flesta studenter i ämnet inte ens känt till att den existerar.

DEN AKVATISKA APAN

Teorin, som kallas "Den Akvatiska Apan", formulerades av Sir Alister Hardy 1960, och användes flitigt av Elaine Morgan i hennes utmärkta bok "The Descent Of Woman". Teorin börjar i Pliocen, som varade från 10 miljoner år till 1 miljon år.

Det var en tid av torka, ogästvänlig för i huvudsak de primära allätande aporna, vars ättlingar inkluderade Homo sapiens. Dessa hade inte klarat sig, om de inte kunnat leva nära vattnet.

Av fossiler att döma från både förr och idag hade den här perioden en avgörande inverkan på vår utveckling. Förändringarna som ägde rum, gjorde det framför allt på grund av vattentillgången. 

Den dåtida människan var van att klättra upp i träd för att undkomma rovdjur som de stora katterna. När de flesta träden torkat upp och dött, sprang de istället ut i vattnet och gick där upprätt så länge de kunde hålla huvudet över ytan.

SÄKRARE ÄN MÄNNISKAN

Trädlevande primater kan gå upprätt även om det är vanligare att de rör sig på fyra ben. De var säkrare under den här tiden än människan, eftersom katter hatar vatten.

Den Akvatiska Apan är en lika kontroversiell som intressant teori, i synnerhet för dom som snarare tror på Darwins teori än att Gud skapade människan.

Havet hade andra fördelar. Avsaknaden av träd hade eleminerat människans främsta matkälla, frukten, men det fanns istället ny mat på stränderna; krabbor, räkor, sjöfågelägg, och lite senare, när aporna blev tillräckligt smarta för att öppna dem med verktyg, även ostron och hummer.

Förändringen till köttdiet innebar inga allvarliga problem för dessa apor, för även under sin tid i träden hade de vid vissa tillfällen tvingats att äta insekter och fågelägg. 

För att se vilka förändringar som den akvatiska ap-perioden innebar på arterna, ska vi jämföra med andra akvatiska däggdjur. Sälar, valar, delfiner, sjökor, och flodhästar var alla en gång landdjur som flyttat ut i vattnet och vattnet transformerade dem på ett nästan magiskt sätt.

LÄNGRE HUVUDHÅR

Djuren förlorade det mesta av sin päls; eftersom pälsen saktar farten vid simning. Människoaporna förlorade också sin päls, fick längre huvudhår så att deras avkommor kunde träningssimma i närheten av sin mamma och ändå ha något att gripa tag i, om det skulle bli för tröttsamt. 

En annan anledning till att våra förfäder förlorade sin päls var att pälsen inte har någon förmåga att hålla ett djur varmt under vattnet, en våt päls är tvärtom ganaka kall. Ett lager av underhudsfett, som det tran som valar och andra akvatiska djur har, håller dock de inre organen varma.

Människor är de enda primater som har ett sådant fettlager. De hår som fortfarande växer på oss, växer dessutom i exakt den riktning det skulle ligga om vatten rann över det medan vi simmade! 

Kvinnobröst är en annan effekt av vattnet. Apbebisar håller sig i sina mödrars päls för att de ska kunna sitta upprätt när de ammar,  mänskliga mödrar däremot har oftast så stora bröst att barnet klarar att hålla sig fast ändå.

"PRIMITIVA" STAMMAR

Alla har det inte, kan man invända, men tänk då på bilderna av "primitiva" stammar i Afrika. De har nästan alltid hängbröst ner till midjan och även om det inte är så attraktivt i våra västerländska ögon, är det en väldig fördel för deras bebisar.

Sjökorna har liknande bröst och håller till och med sin unge på samma sätt som de västerländska mödrar gör, som inte har ett par stora hängbröst, och så var den saken löst.

Ytterligare en förändring som vattnet inneburit är denna: när akvatiska däggdjur kom ner i vattnet, saktade deras ämnesomsättning ner, vilket gjorde det möjligt för dem att stanna längre under vattnet.

När en människa dyker i vattnet, går pulsen ner - visserligen väldigt lite, jämfört med pulsen på delfiner och sjökor, men ändå mätbart. Det är en hågkommelse från vår korta tid som akvatiska apor. 

Varför har man då inte hittat några ben från dessa akvatiska apor? Av samma orsak som man inte hittat några ben eller kroppar efter sjöjungfrun: varelser som dör i eller nära vatten spolas ut i havet, där de antingen äts upp av olika invånare eller långsamt blottnar upp av saltvattnet. Om fossiler av dessa varelser existerar, ligger de förmodligen på havsbotten, där de är väldigt svåra att hitta.

INTE SÅ LÅNGSÖKT

Teorin är inte så långsökt när man sätter in den i ett perspektiv med andra akvatiska djur. Valar, delfiner och sälar måste alla en gång ha haft ben, eftersom de levt på torra land. 

Samstämmigheten mellan vår tid i vattnet och legenderna om sjöjungfrur gick inte förlorad med Elaine Morgan; när hon diskuterade människans långa hår kontra sjöjungfruns lockar. Men en annan sak tycks aldrig ha slagit henne: kan några av våra kusiner ha levt i vattnet? Och om så var fallet, vad kan inte miljoner av år ha gjort med deras kroppar? 

För att kunna besvara den frågan, måste vi förlita oss på vad vi känner till om akvatiska däggdjur, tidigare observationer, och sägner. Från dessa kan vi sedan få en mera sammansatt bild. För det första är sjöjungfrun troligen mindre än oss, vilket verkar logiskt då den fontida människan var mindre än vi är idag.

VÄLUTVECKLADE BRÖST

Sjöjungfrun från Benbecula var som ni kanske minns; "i storlek av ett välfött barn i åldern tre till fyra år, och hade abnormt välutvecklade bröst". Det här tyder på att hon var fullvuxen men av en liten storlek. De flesta andra sjöjungfrur beskrivs ha varit mellan 120 och 150 cm. 

Benbecularapporten berättar också att sjöjungfrur har människoliknande bröst. Det är i sig inte alls omöjligt, eftersom också sjökor och dugonger har bröst som liknar våra. De flesta rapporter säger att sjöjungfrur har långt hår, vilket också överensstämmer med teorin om den akvatiska apan. 

Av vittnesmålen att döma har de förmodligen platta näsor, ungefär som negroida och mongoloida människor. Eftersom man generellt tror att en av dessa två raser var den första mänskliga rasen, är även detta logiskt. Öronen sägs också vara långa, så kanske de miljoner år som förflutit har omformat dem. 

En sjöjungfrus kropp sägs vara avsmalnande, med en stjärt som på en delfin, eller en säl. Och stjärten har inga fjäll.

VÄLDIGT VIT HY

Färgen på sjöjungfrun varierar. De flesta beskriver en varelse med väldigt vit hy - man talar här om "vit som undersidan på en fisk" - trots att man också sagt att de är grågröna med blå strimmor. Håret är svart, grågrönt eller blått och nästan aldrig guldgult, som det sägs vara i sagorna. Är sådan exotisk färg verkligen möjlig? 

Man tror det. Mänsklig hy kan ju vara både skär, gul, brun, rödbrun och svart. Det fanns en gång i tiden till och med en amerikansk familj som hade en genetisk proteinbrist i sitt eget blod.

Bristen gjorde deras blod bokstavligen blått, vilken också fick hyn att se blåaktig ut! Till och med den traditionellt tvåfärgade sjöjungfrun har sin motsvarighet. 1956 hittade man nämligen en säl vars "huvud, hals och bål var laxskär till färgen...". Färgen beskrevs av zoologen som fotograferade fyndet, som "en sjöjungfrus rodnad". 

<>Sjöjungfrun beskrivs ofta ha ett blont eller rött hår och nu säger man att något sådant är fullt möjligt.

Blått och grönt hår är inte heller uteslutet. Katter har haft grå päls som under vissa förhållanden tonat över i både blått och grönt. och glänsande svart hår kan om ljuset träffar det på ett visst sätt, också se blått ut.

EN HÖGRE INTELLIGENS

Hur är det då med sjöjungfruns intelligens? Ja, förfäderna till både människor och sjöjunfrur var inte mycket smartare än chimpanserna, när de gick sin egen väg. Men de kunde lika gärna ha utvecklats till en högre intelligens på samma sätt som oss. I vilket fall som helst var de minst lika smarta som oss, om inte jämbördiga.

Vad kan då legenderna berätta för oss om sjöjungfrun? Legenderna om dem finns över hela världen - i Indien, Afrika, Orienten, Nord- och Sydamerika, liksom även Medelhavet och de brittiska öarna. Och de är nästan identiska överallt. 

Sjöjungfrun tros t ex kunna sjunga. Indianerna såg dessa varelser som Apsaras eller "vattennymfer", som fanns i guden Indras sällskap och som där spelade flöjt. Andra legender från de Nordamerikanska urinvånarna talar om sjöjungfrur som kunde resa sig upp ur vattnet, "och med sin skönsång tillkalla människorna".

Sången lär ha drivit människan till först extas, sedan vansinne. När en människa inte längre kunde stå emot, kastade hon sig i vattnet och drunkade. Deras oemotståndliga lockbete kan på så sätt avfärdas, eftersom det går igen överallt (även i Sverige, men här var det som ni säkert vet Strömkarlen eller Näcken som var i farten).

NÄRMARE NATUREN

Sjöjungfrun tros också kunna spå väder och varnar ibland människan för annalkande stormar. De flesta djur står närmare naturen än vad människan gör - en katt, fågel eller elefant kan t ex avgöra om en jordbävning närmar sig, långt innan seismografen ger utslag - så den här legenden kan det ligga någon sanning i. 

Sjöjungfrurna sades också vara lättsinniga, fåfänga, och vackra. Den Babyloniska guden Atargatis var på precis samma sätt och så var även den Nord-Amerikanska Apsaras och Jalpari, eller vattenfén, i indiska Punjab, och i realiteten existerade ett sådant rykte oftast för att sjöjungfrulegenderna innehöll mäns rädsla för kvinnor.


Moderna "sjöjungfrur" som dessa kan knappast vara ett hot mot män, snarare tvärtom skulle man ju med fog kunna tro.

Sjöjungfrun tycks ha varit både glad och sorglös och böcker och filmer har hakat på och framställer henne som en intelligent icke-människa, en slags utomjording i havet som moraliskt sett är överlägsen oss och lever i den fred och harmoni, som vi bara kan drömma om.

UTOMVÄRLDSLIGA VARELSER

Den här trenden har ändrats lite på senare år och fått en cynisk, realistisk underton som till sin stil blivit dominant, men huvudbudskapet är ändå att sjöjungfrur och andra utomvärldsliga varelser lever i Utopia.

Författarinnan Elaine Morgan framhåller dock gärna att akvatiska däggdjur är lekfulla, intelligenta och varsamma djur.

Att delfiner är lekfulla av naturen vet alla, liksom att de är snälla nog att puffa och baxa in människor på grunt vatten eller till och med upp på land, som varit nära att drunkna. Uttrar är mera intelligenta och älskliga i vattnet än sina fränder på land. Sirendjur som sjökor är väldigt fredliga och slåss varken inbördes eller mot oss.

Om det som sagts om sjöjungfrur därför i princip är sant, är de antagligen lika fridfulla och lyckliga som den populära fantasin vill ha dem till.

Källor: Tidningen Boston Globes söndagsbilaga från november 2006, Loren Coleman och sajten Cryptomundo.





Grundat 1997 av Jan-Ove Sundberg. Telefon 0141 21 79 29 eller 070 301 79 29. Denna sida har visats2164 gånger.
Besök Frogpage Kontakta Jan-Ove Sundberg