Baseballstjärnan David Ortiz är för
amerikanarna vad Henke Larsson är för oss svenskar, en
superkändis i idrottsvärlden som drar miljonpublik. Lika
känt är det kanske inte att Ortiz älskar kryptozoologi
och huvudstupa kastar sig in i sådana mysterier så snart
han kan, vilket förstås inte är så ofta.
Ortiz intresse för kryptozoologi har fått
medierna att driva ännu mera med kryptozoologerna, men har
också lett till att många nya och yngre människor
börjat intressera sig för den här
populärvetenskapen.
Den
amerikanska basebollstjärnan David Ortiz är USA:s Henke
Larsson ifråga om kändisskap och hans intresse för
kryptozoologi har lett till att fler ungdomar börjat intressera
sig för den. Foto: www.photofile.com, Copyright 2007.
Existerar verkligen mytologiska djur? David Ortiz funderade mycket
över den frågan där han satt framför sin laptop i
Red Sox klubbhus i Boston, läste ett email från en god
vän och tittade på bilder tagna i Boca Chica, en by vid
kusten av Dominikanska republiken.
I
TIDNINGAR OCH PÅ TV
Bilderna föreställde vad som påstods
vara en äkta sjöjungfru! Omöjligt? "Jo, det var
naturligtvis min första tanke också, men min gode vän
påpekade att varelsen publicerats i alla dagstidningar i
Dominikanska republiken, visats upp i TV och talats om i radio och
då lät det ju lite mera trovärdigt", säger David
Ortiz.
De flesta kryptozoologer har inte råd att
göra som Ortiz, ta första bästa flyg till Dominikanska
republiken, men det var precis vad den stenrika basebollstjärnan
gjorde och hack i häl på honom, följde mediadrevet.
Sjöjungfrun i Dominikanska republiken var ett
fascinerande mysterium för alla parter, men det var tyvärr
också allt det var, för naturligtvis visade det sig att den
hade väldigt litet med verkligheten att göra och när
medierna fick reda på det, skrev de naturligtvis att Ortiz nog
borde hålla sig till sin baseball och "lämna sjöodjur
och andra sagovarelser till knäppgökarna som jagar dem, i
tron att de verkligen finns".
OSANNOLIK
BAKGRUND
En tidning påpekade dessutom att sjöjungfrur
flutit omkring (!) på Internet sedan augusti förra
året, först dykt upp på eBay och liknande sajter och
sedan publicerats om och om igen, varje gång med en
förbättrad och helt osannolik bakgrund.
Den
här bilden hade cirkulerat på
nätet långt före tsunamin i december 2004, då den
för övrigt påstods ha tagits på Filippinerna.
Sjöjungfrun här nedan dök upp i Västindien efter
tsunamin där och påstods ha spolats iland med
jättevågorna. Indiska tidningar spädde på med att
den kallades KADAL KANNI på Tamil, vilket beyder "fantasivarelse
med överkropp som en kvinna och underkropp som en
fiskstjärt", och häri låg naturligtvis själva
hemligheten.
Sjöjungfrur och andra havsvarelser tycks höra till myternas
värld, även om det finns de som ser en gnutta sanning i
berättelserna och Internet är förstås den
idealiska platsen att ytterligare spä på dem om man vill ha
uppmärksamhet och det tycks det finnas många som vill ha.
Därför uppmanar GUST till stor skepticism när det
gäller just sådana varelser.
UPPTÄCKSRESANDE
SJÖFARARE
Cristobal Colon (bättre känd som Christopher
Columbus)
var bland de första upptäcksresande sjöfararna som
framförde uppfattningen att sjöjungfrur faktiskt existerade,
och i loggboken från hans mest berömda resa kan man
läsa följande:
"(En besättningsman) såg tre sjöjungfrur resa sig upp
ur havet, men de är inte så vackra som det har sagts mig,
trots att de ändå påminner om oss människor,
särskilt vad gäller ansiktet".
Etnologer har spekulerat i att sjömannen i
själva verket såg tre sälar eller andra medlemmar av
sirendjur och felaktig antog att han såg sjöjungfrur, vilket
väl inte låter helt osannolikt.
Vad romantiskt det måste ha varit, att se en
säl och tro att det var en sjöjungru. Den som idag såg
en sjöjungfru skulle med all säkerhet tro det rakt motsatta,
även om alldeles äkta sjöjungfru en gång i tiden
också på fullt allvar bebodde våra världshav.
Ännu
en fejkad sjöjungfru, eller om det nu är en "sjöman"?
I det första århundradet e.Kr. inkluderade
Pliny den Äldre sjöjungfrun i den officiella naturhistoriken.
MODERN
MISSTRO
Den moderna misstron på sjöjungfrur är
av betydligt senare datum. Richard Carrington, till exempel,
konstaterade i 1700-talets England att; "existensen av sjöjungfrur
är lika säkert etablerad som existensen av räkor".
På 1800-talet inkluderade författaren Erik
Pontoppidan sjöjungfrur i sin bok "Norges naturhistoria", lika
övertygad om deras existens som någonsin Pliny. Louis
Renard,
vars bok "Den Indiska Naturhistorien" från 1717, var också
en av dåtidens övertygade och katalogiserade
sjöjungfrun sida vid sida med krabban.
Vissa familjer i Skottland påstår än i
denna dag att de härstammar från sjöjungfrur, och om
man på den tiden det begav sig misstrodde det kunde man
brännas levande i en s k Wickerman; en ihålig
jättestaty i trä som föreställde en människa
och som reglades och tändes på, med offret inuti.
SIMHUD
MELLAN FINGRARNA
Folk på Orkneyöarna med en sällsynt
sjukdom som ger dem aningen simhud mellan fingrarna, tror också
att de härstammar från sjöjungfrur och en
skådespelerska därifrån var så övertygad om
det att hon gick ut och påstod, att hon varit olyckligt gift med
en "selkie", en typ av sjöherre som var till hälften
säl, till hälften människa.
Folk har på senare tid inte bara trott på
sjöjungfrur, många påstår också att de
sett dem. Många sådana iakttagelser har naturligtvis varit
sälar, det visar beskrivningen, i andra fall har man misstolkat
badande människor och exempelvis dykare.
Den
här sjöjungfrun är lite för uppenbar för att
vara sann, men visst är den bra gjord och nog önskar man att
hon fanns, eller hur?
På Pliny den Äldres tid var det inte lika
lätt att förstå vad man såg, eller vad sägs
om följande beskrivning: "Sjöjungfrun liknade en man, som i
alla sina detaljer liknade en vanlig människa". I Suffolk på
den tiden, gavs följande vittnesmål: "Den fisk som
fångades i nät häromsistens... liknade en vild och
blodtörstig människa".
FRITT
I VATTNET
Många simmande människor på den tiden
tolkades dock som sjöjungfrur och sjömän, just för
att ingen hört talas om att Européerna kunde simma! Det var
också lättare att tro på något så
fantastiskt som en sjöjungfru, eftersom de flesta visste att en
sådan minsann kunde röra sig lika fritt i vattnet som en
fisk.
Den franske överläkaren Ambrose Pare,
berömd på sin tid för att ha bokstavligen ha
revolutionerat sårbehandlingen med amputation istället
för läkning, och senare även läkning istället
för förblödning, siktade den 3 november 1593, vad han
beskrev som en sjöjungfru stor som ett femårigt barn.
Ambrose Pare skrev: "Att det var en människa
rådde det ingen tvekan om, varelsen hade till och med en navel.
Öronen var dock underliga, liksom spetsiga, och nedre delen av den
gossliknande uppenbarelsen liknade faktiskt en fisk".
SPRÄCKLIG
SOM EN MAKRILL
Hendrik (Henry) Hudsons män såg en
sjöjungfru den 15 juni 1608. "Från naveln och uppåt
var hennes bröst och ryggparti detsamma som på en vanlig
kvinna... huden var väldigt vit, det långa håret
hängde ner över axlarna, svart till färgen, och när
hon talade lät hon som en delfin och var spräcklig som en
makrill", skrev Hudson.
Många
förfalskare har medvetet gett sina sjöjungfrur ett
åldrat utseende, uppenbarkligen utan att veta att varelsen
fortfarande rapporteras!
1620 såg kapten Richard Whitbourne en
sjöjungfru i farvattnen utanför St. Johns Harbor på
Newfoundland. Hon beskrevs ha ett väldigt vackert ansikte, med
blåa strimmor på huden istället för hår.
Och stjärten var tvådelad, "som på en bruten
pil".
Kapten John Smith, som 1614 gick på traden
Västindien, såg en sjöjungfru som "med största
möjliga grace, simmade längs med stranden".
Precis som Dr. Pare noterade han att öronen var
egendomliga till formen och ganska långa, men att hon i
övrigt var mycket vacker. Hon hade gröna ögon och var en
fisk från midjan och neråt.
GRÖNA
TILL FÄRGEN
I nådens 1717 fångades en sjöjungfru
nära ön Borne. Fångstmännens beskrivning lyder:
"Hon var 130 cm lång och skapt som en ål... när hon
fångades skrek hon som en mus". Femtio vittnen hade i samma
område sett, en sjöman och en sjöjungfru som var
gröna till färgen, simma i havet sida vid sida.
1739 såg någras fiskare nära staden
Exeter en sjöman med simhud mellan fötterna och en
laxliknande stjärtfena. Näsan var "något hoptryckt" och
hela varelsen var bara ca 120 cm lång.
1811 kom en lantbrukare gående längs stranden
i Campbelltown i Skottland, när han såg något
svartvitt och märkligt bakom en klippa ett stycke ifrån sig.
När han kom närmare såg han att det var "en sjöman
med vitt skinn och en rödgrå fiskstjärt".
Han hade långt hår och var mellan 120 och
150 cm lång. Några dagar senare såg en ung flicka i
staden hur samma "sjöman" dök från en klippa och ner i
havet. Han hade långt svart hår, vit hy och en lång,
avsmalnande och mörkbrun fiskstjärt.
ANMÄRKNINGSVÄRDA
ARMAR
Vid Port Gordon i Skottland, såg några
fiskare en sjöman med anmärkningsvärt långa armar,
stor mun och korta, grågröna lockar. Han dök utom
synhåll och återvände kort därpå
tillsammans med en sjöjungfru, för att titta närmare
på de mänskliga fiskarna.
1931 hittade en sheriff en sjöjungfru död och
begravd på stranden av den skotska ön Benbecula. "Den
övre delen av varelsen var i storlek av ett välfött barn
i åldern tre till fyra år, och hade abnormt
välutvecklade bröst", berättade han. "Håret var
långt och mörkt och huden vit. Den nedre delen av kroppen
påminde om en laxfisk, dock utan fjäll".
<>
Den skotska
ön Benbecula där död en sjöjunfru
påstås ha hittats.
1938 fiskade en viss Dr. Donnelly nära
Jungfruöarna när han plötsligt fick syn på en
sjöjungfru. Varje dag i en hel vecka förföljde hon hans
båt, tuggade på fisklinan och skrattade åt honom
när han drog upp sin fiskekrok, som var tom på sitt agn.
Sjöjungfruns hår var kort och ovårdat,
huden vit som på en fisk. Hon var inte vacker, men doktorn
berättade att hon tycktes ha samma intelligens som en
människa.
SJÖJUNGFRUR
SIKTAS ÄN IDAG
Sjöjungfrumyten kanske inte är någon myt
ändå, eftersom dessa märkliga varelser siktas än
idag, speciellt kring de brittiska öarna och särskilt kring
Isle of Man, och de flesta av dem är rödhåriga.
Hur är allt det här möjligt? Och
varför har sjöjungfrur och "sjömän" mot den
här bakgrunden inte accepterats av vetenskapen? Den främsta
invändningen är att vi inte har några fysiska bevis
för deras existens, inga fotografier och inga lämningar i
form av ben.
Om sjöjungfrur delvis är mänskliga,
är det förmodligen för smarta för att låta
sig fotograferas. De måste vid det här laget också ha
insett något som alla andra djur och icke-mänskliga varelser
har insett, nämligen att människan är farlig! Och
eftersom havet är en stor plats, kan egentligen flera arter leva
där utan att upptäckas av människan.
Ta bara kvastfeningen, fisken som forskarna dött ut
för flera miljoner år sedan. Först 1938 fångades
ett levande exemplar utanför Sydafrika och en annan nyligen gjord
upptäckt är den stora hajart som kallas "Megamunnen",
eftersom dess kranium är så orginellt utformat.
Alla
forskare trodde den var utdöd för minst 65 miljoner år
sedan, men kvastfeningen lever och mår bra.
SCHABLONMÄSSIG
BILD
En annan anledning till att dagens forskare inte tror
på sjöjungfrur, är den schablonmässiga bilden av
varelsen. Den beskrivs nästan alltid som en underskönt vacker
kvinna med långt hår och gröna fjäll!
Och även den minst vetenskaplige vet, att biologins
lagar säger att det är omöjligt för en varelse att
vara både däggdjur och fisk samtidigt, liksom att både
ha hår och fjäll.
Några romanförfattare har löst det
här dilemmat i antologin "Sjöjungfrur". L. Sprague de Camp i
"Nothing In The Rules" och Avram
Davidson och Randall Garrett i "Something Rich And Strange"
gav sina sjöjungfrur delfinstjärtar med motiveringen att
"sjöjungfruns stjärt måste vara mera lik delfinens
eller sälens, än en fisk".
Varför det, undrar ni säkert. Det handlar om
en briljant hypotes om mänsklig utveckling som hittills varit
skamligt bortglömd. Teorin förklarar på ett
tillfredsställande sätt, mycket om den mänskliga
anatomin och fysiologin som annars är obegripligt. Ändå
har de flesta studenter i ämnet inte ens känt till att den
existerar.
DEN
AKVATISKA APAN
Teorin, som kallas "Den Akvatiska Apan", formulerades av
Sir Alister Hardy 1960, och användes flitigt av Elaine
Morgan i hennes utmärkta bok "The Descent Of Woman". Teorin
börjar i Pliocen, som varade från 10 miljoner år till
1 miljon år.
Det var en tid av torka, ogästvänlig för
i huvudsak de primära allätande aporna, vars ättlingar
inkluderade Homo sapiens. Dessa hade inte klarat sig, om de inte kunnat
leva nära vattnet.
Av fossiler att döma från både
förr och idag hade den här perioden en avgörande
inverkan på vår utveckling. Förändringarna som
ägde rum, gjorde det framför allt på grund av
vattentillgången.
Den dåtida människan var van att klättra
upp i träd för att undkomma rovdjur som de stora katterna.
När de flesta träden torkat upp och dött, sprang de
istället ut i vattnet och gick där upprätt så
länge de kunde hålla huvudet över ytan.
SÄKRARE
ÄN MÄNNISKAN
Trädlevande primater kan gå upprätt
även om det är vanligare att de rör sig på fyra
ben. De var säkrare under den här tiden än
människan, eftersom katter hatar vatten.
Den Akvatiska Apan
är en lika kontroversiell som intressant teori, i synnerhet
för dom som snarare tror på Darwins teori än att Gud
skapade människan.
Havet hade andra fördelar. Avsaknaden av träd
hade eleminerat människans främsta matkälla, frukten,
men det fanns istället ny mat på stränderna; krabbor,
räkor, sjöfågelägg, och lite senare, när
aporna blev tillräckligt smarta för att öppna dem med
verktyg, även ostron och hummer.
Förändringen till köttdiet innebar inga
allvarliga problem för dessa apor, för även under sin
tid i träden hade de vid vissa tillfällen tvingats att
äta insekter och fågelägg.
För att se vilka förändringar som den
akvatiska ap-perioden innebar på arterna, ska vi
jämföra med andra akvatiska däggdjur. Sälar, valar,
delfiner, sjökor, och flodhästar var alla en gång
landdjur som flyttat ut i vattnet och vattnet transformerade dem
på ett nästan magiskt sätt.
LÄNGRE
HUVUDHÅR
Djuren förlorade det mesta av sin päls;
eftersom pälsen saktar farten vid simning. Människoaporna
förlorade också sin päls, fick längre
huvudhår så att deras avkommor kunde träningssimma i
närheten av sin mamma och ändå ha något att gripa
tag i, om det skulle bli för tröttsamt.
En annan anledning till att våra
förfäder förlorade sin päls var att pälsen
inte har någon förmåga att hålla ett djur varmt
under vattnet, en våt päls är tvärtom ganaka kall.
Ett lager av underhudsfett, som det tran som valar och andra akvatiska
djur har, håller dock de inre organen varma.
Människor är de enda primater som har ett
sådant fettlager. De hår som fortfarande växer
på oss, växer dessutom i exakt den riktning det skulle ligga
om vatten rann över det medan vi simmade!
Kvinnobröst är en annan effekt av vattnet.
Apbebisar håller sig i sina mödrars päls för att
de ska kunna sitta upprätt när de ammar, mänskliga
mödrar däremot har oftast så stora bröst att
barnet klarar att hålla sig fast ändå.
"PRIMITIVA"
STAMMAR
Alla har det inte, kan man invända, men tänk
då på bilderna av "primitiva" stammar i Afrika. De har
nästan alltid hängbröst ner till midjan och även om
det inte är så attraktivt i våra
västerländska ögon, är det en väldig
fördel för deras bebisar.
Sjökorna har liknande bröst och håller till och med sin
unge på samma sätt som de västerländska
mödrar gör, som inte har ett par stora hängbröst,
och så var den saken löst.
Ytterligare en förändring som vattnet
inneburit är denna: när akvatiska däggdjur kom ner i
vattnet, saktade deras ämnesomsättning ner, vilket gjorde det
möjligt för dem att stanna längre under vattnet.
När en människa dyker i vattnet, går
pulsen ner - visserligen väldigt lite, jämfört med
pulsen på delfiner och sjökor, men ändå
mätbart. Det är en hågkommelse från vår
korta tid som akvatiska apor.
Varför har man då inte hittat några ben
från dessa akvatiska apor? Av samma orsak som man inte hittat
några ben eller kroppar efter sjöjungfrun: varelser som
dör i eller nära vatten spolas ut i havet, där de
antingen äts upp av olika invånare eller långsamt
blottnar upp av saltvattnet. Om fossiler av dessa varelser existerar,
ligger de förmodligen på havsbotten, där de är
väldigt svåra att hitta.
INTE
SÅ LÅNGSÖKT
Teorin är inte så långsökt
när man sätter in den i ett perspektiv med andra akvatiska
djur. Valar, delfiner och sälar måste alla en gång ha
haft ben, eftersom de levt på torra land.
Samstämmigheten mellan vår tid i vattnet och
legenderna om sjöjungfrur gick inte förlorad med Elaine
Morgan; när hon diskuterade människans långa hår
kontra sjöjungfruns lockar. Men en annan sak tycks aldrig ha
slagit henne: kan några av våra kusiner ha levt i vattnet?
Och om så var fallet, vad kan inte miljoner av år ha gjort
med deras kroppar?
För att kunna besvara den frågan, måste
vi förlita oss på vad vi känner till om akvatiska
däggdjur, tidigare observationer, och sägner. Från
dessa kan vi sedan få en mera sammansatt bild. För det
första är sjöjungfrun troligen mindre än oss,
vilket verkar logiskt då den fontida människan var mindre
än vi är idag.
VÄLUTVECKLADE
BRÖST
Sjöjungfrun från Benbecula var som ni kanske
minns; "i storlek av ett välfött barn i åldern tre till
fyra år, och hade
abnormt välutvecklade bröst". Det här tyder på att
hon var fullvuxen men av en liten storlek. De flesta andra
sjöjungfrur beskrivs ha varit mellan 120 och 150 cm.
Benbecularapporten berättar också att
sjöjungfrur har människoliknande bröst. Det är i
sig inte alls omöjligt, eftersom också sjökor och
dugonger har bröst som liknar våra. De flesta rapporter
säger att sjöjungfrur har långt hår, vilket
också överensstämmer med teorin om den akvatiska
apan.
Av vittnesmålen att döma har de
förmodligen platta näsor, ungefär som negroida och
mongoloida människor. Eftersom man generellt tror att en av dessa
två raser var den första mänskliga rasen, är
även detta logiskt. Öronen sägs också vara
långa, så kanske de miljoner år som förflutit
har omformat dem.
En sjöjungfrus kropp sägs vara avsmalnande,
med en stjärt som på en delfin, eller en säl. Och
stjärten har inga fjäll.
VÄLDIGT
VIT HY
Färgen på sjöjungfrun varierar. De
flesta beskriver en varelse med väldigt vit hy - man talar
här om "vit som undersidan på en fisk" - trots att man
också sagt att de är grågröna med blå
strimmor. Håret är svart, grågrönt eller
blått och nästan aldrig guldgult, som det sägs vara i
sagorna. Är sådan exotisk färg verkligen
möjlig?
Man tror det. Mänsklig hy kan ju vara både
skär, gul, brun, rödbrun och svart. Det fanns en gång i
tiden till och med en amerikansk familj som hade en genetisk
proteinbrist i sitt eget blod.
Bristen gjorde deras blod bokstavligen blått,
vilken också fick hyn att se blåaktig ut! Till och med den
traditionellt tvåfärgade sjöjungfrun har sin
motsvarighet. 1956 hittade man nämligen en säl vars "huvud,
hals och bål var laxskär till färgen...". Färgen
beskrevs av zoologen som fotograferade fyndet, som "en sjöjungfrus
rodnad".
<>
Sjöjungfrun
beskrivs ofta ha ett blont eller rött hår och nu säger
man att något sådant är fullt möjligt.
Blått och grönt hår är inte heller
uteslutet. Katter har haft grå päls som under vissa
förhållanden tonat över i både blått och
grönt. och glänsande svart hår kan om ljuset
träffar det på ett visst sätt, också se
blått ut.
EN
HÖGRE INTELLIGENS
Hur är det då med sjöjungfruns
intelligens? Ja, förfäderna till både människor
och sjöjunfrur var inte mycket smartare än chimpanserna,
när de gick sin egen väg. Men de kunde lika gärna ha
utvecklats till en högre intelligens på samma sätt som
oss. I vilket fall som helst var de minst lika smarta som oss, om inte
jämbördiga.
Vad kan då legenderna berätta för oss om
sjöjungfrun? Legenderna om dem finns över hela världen -
i Indien, Afrika, Orienten, Nord- och Sydamerika, liksom även
Medelhavet och de brittiska öarna. Och de är nästan
identiska överallt.
Sjöjungfrun tros t ex kunna sjunga. Indianerna
såg dessa varelser som Apsaras eller "vattennymfer", som fanns i
guden Indras sällskap och som där spelade flöjt. Andra
legender från de Nordamerikanska urinvånarna talar om
sjöjungfrur som kunde resa sig upp ur vattnet, "och med sin
skönsång tillkalla människorna".
Sången lär ha drivit människan till
först extas, sedan vansinne. När en människa inte
längre kunde stå emot, kastade hon sig i vattnet och
drunkade. Deras oemotståndliga lockbete kan på så
sätt avfärdas, eftersom det går igen överallt
(även i Sverige, men här var det som ni säkert vet
Strömkarlen eller Näcken som var i farten).
NÄRMARE
NATUREN
Sjöjungfrun tros också kunna spå
väder och varnar ibland människan för annalkande
stormar. De flesta djur står närmare naturen än vad
människan gör - en katt, fågel eller elefant kan t ex
avgöra om en jordbävning närmar sig, långt innan
seismografen ger utslag - så den här legenden kan det ligga
någon sanning i.
Sjöjungfrurna sades också vara
lättsinniga, fåfänga, och vackra. Den Babyloniska guden
Atargatis var på precis samma sätt och så var
även den Nord-Amerikanska Apsaras och Jalpari, eller
vattenfén, i indiska Punjab, och i realiteten existerade ett
sådant rykte oftast för att sjöjungfrulegenderna
innehöll mäns rädsla för kvinnor.
Moderna
"sjöjungfrur" som dessa kan knappast vara ett hot mot män,
snarare tvärtom skulle man ju med fog kunna tro.
Sjöjungfrun tycks ha varit både glad och
sorglös och böcker och filmer har hakat på och
framställer henne som en intelligent icke-människa, en slags
utomjording i havet som moraliskt sett är överlägsen oss
och lever i den fred och harmoni, som vi bara kan drömma om.
UTOMVÄRLDSLIGA
VARELSER
Den här trenden har ändrats lite på
senare år och fått en cynisk, realistisk underton som till
sin stil blivit dominant, men huvudbudskapet är ändå
att sjöjungfrur och andra utomvärldsliga varelser lever i
Utopia.
Författarinnan Elaine Morgan framhåller dock
gärna att akvatiska däggdjur är lekfulla, intelligenta
och varsamma djur.
Att delfiner är lekfulla av naturen vet alla, liksom
att de är snälla nog att puffa och baxa in människor
på grunt vatten eller till och med upp på land, som varit
nära att drunkna. Uttrar är mera intelligenta och
älskliga i vattnet än sina fränder på land.
Sirendjur som sjökor är väldigt fredliga och slåss
varken inbördes eller mot oss.
Om det som sagts om sjöjungfrur därför i princip är
sant, är de antagligen lika fridfulla och lyckliga som den
populära fantasin vill ha dem till.
Källor:
Tidningen Boston Globes söndagsbilaga
från november 2006, Loren Coleman och sajten Cryptomundo.
