Forskarna tvivlar alltmera på Himalayas gåtfulla varelse:
Amerikanska, ryska och kinesiska vetenskapsmän - ingen har hittat "Odjuret på världens tak"

Ingen har mött snömannen öga mot öga vad man känner till, däremot har många rapporterat att de hört dess högfrekventa, visslande läte, hittat stora, märkliga fotspår, hårstrån och till och med exkrementer. Flera vetenskapliga expeditioner har sökt efter den gåtfulla Yetin, men några bevis för att den verkligen existerar har ännu inte hittats.

Oavsett detta tror många människor fortfarande på att Yetin existerar. Framtiden får utvisa om den faktiskt gör det, eller om det mera handlar om en bokstavlig vandringssägen, som tycks ha gått i arv.

Här följer en sägen dokumenterad av Ram Kumar Panday, geografiprofessor vid Tribhuvan-universitetet, som berättar hur det kommer sig att Yetin började minska i antal:

"När byborna gick hem efter dagens arbete på åkrarna, kom snömännen fram ur sina gömställen och så snart det blivit mörkt skövlade de potatisskörden.En dag fick byborna nog, och planerade att döda snömännen med list".

"Ett par unga pojkar, sherpas, blandade ut dricksvattnet med Chhang, ett lokalt öl som snömännen var väldigt förtjusta i. Sedan lämnade de ett antal vapen av järn på platsen.

De låtsades dricka av brygden de rört samman åt snömännen, som hela tiden bevakade dem från sina gömställen, men drack bara vatten som var outspätt. Pojkarna låtsades också slåss med träsvärd och föll till marken som de hade varit döda eller svårt skadade".

Dåligt humör

"När nattmörkret föll gick snömännen fram till vattenreservoaren och började dricka. Det starka ölet gjorde dem på dåligt humör och i det tillståndet imiterade de pojkarna, med skillnaden att vapnen var riktiga.

När major L.A. Waddell år 1889 uforskade Himalaya, upptäckte han märkliga fotspår i snön på en höjd av 5 000 meter.

Sitt eget långa hår

Hans bärare berättade att det var en Yeti som gjort dem, en varelse som enligt dem inte var sen att anfalla människor och bära bort dem till mat. För att undkomma en Yeti rådde de honom att springa nedför, då Yetin vid ett förföljande skulle förblindas av sitt eget långa hår.

Enligt en artikel av Sir Edmund Hillary (numera bosatt på Nya Zeeland) för World Book Encyclopedia 1961, hittades de första spåren efter vad som tros ha varit snömannen på 1890-talet.

1913 uppges en grupp kinesiska jägare ha sårat och tillfångatagit en snöman. Varelsen hölls vid liv i Patang i Sinkiang-provinsen fram till den avled, omkring fem månader senare.

Den beskrevs ha ett svart, apliknande ansikte och var täckt med silvergult hår, flera centimeter långt. Dess händer och fötter liknade människans och var oerhört kraftfulla. Snömannen grymtade och gav ifrån sig gutturala ljud, men oftast visslade den genom att puta med läpparna som vi människor.

Mörk varelse

När överste Howard-Bury år 1921 ledde en expedition som hade som mål att försöka bestiga Mount Everest från nordsidan, såg man en stor, mörk varelse som rörde sig över snön i Lhapta-la-passet. De tibetanska bärarna identifierade varelsen som en Yeti.

1923 ledde den brittiske majoren Alan Cameron en grupp klättrare från årets Everest-expedition upp mot toppen, när en av guiderna pekade på en bergskam där deltagarna till sin stora förvåning kunde se en hel rad upprättgående varelser röra sig.

När Camerons grupp nådde bergskammen två dagar senare, fann de stora, människoliknande fotspår i snön.

En av de mera trovärdiga rapporterna om Yetin kom 1925, när den grekiske fotografen N.A. Tombazi, som var medlem av en geologisk expedition till Himalaya, på avstånd fick se hur en varelse rörde sig över en av de lägre bergssluttningarna. Varelsen befann sig på ett avstånd av 300 meter och en höjd av omkring 4 500 meter.

Upprätt på två ben

"Figuren liknade till kroppsformen en människa, gick upprätt på två ben och stannade då och då till för att rycka upp några rhodondendronbuskar", berättade Tombazi. "Den föreföll mörk mot den vita snön och bar så vitt jag kunde se inte några kläder".

Varelsen försvann innan Tombazi kunde fotografera den och förblev borta. Senare fann gruppen stora fotspår i snön på den plats där den hade rört sig. "Fotspåren liknade en människas, men var bara 15-20 cm långa och 10 cm breda. Det fanns distinkta avtryck av fem stycken tår medan hälen var något otydligare".

Man hittade 15 fotspår, var steglängd var mellan 45 till 60 cm, sedan försvann de in i kraftig undervegitation.

Han noterade att spåren mera stämde in på en tvåbent varelse än på ett fyrfotadjur.

Sir Edmund Hillary baserade sin yeti-illustration på vad många berättat för honom, både andra bergsbestigare och sherpas. Snömannen har onekligen många likheter med Bigfoot, ändå tvekar forskarna om yetin verkligen existerar...

1937 återvände den brittiske upptäcksresanden Frank Smythe från Tibet med material till en hel bok om märkliga, håriga vildmän som kallades "Yetis" och enligt Sherpas höll till i de vilda, otillgängliga bergskedjorna. Smythe ansåg att varelserna livnärde sig på alltifrån råttor till större bytesdjur.

Han sade sig ha funnit fotspår efter dem på 14 000 fot, och sa att Sherpas vägrade fortsätta så snart man hittat fotspår efter en Yeti. Spåren skulle trots sin storlek - 36 cm långa och 15 cm breda - ha varit väldigt människoliknande och i klivet vilade varelsen kroppstyngden på hälen, precis som en människa gör.

1948 påstod den norske uranletaren Jan Frostis att han attackerats av två Yetis nära Zemu Gap-glaciären i Sikkim. Hans ena axel var illa åtgången, uppenbarligen sargad av ett djur.

"Leka i snön"

1949 berättade Sherpan Tenzing att han sett en Yeti "leka i snön" nära ett kloster. Tenzing fick senare dela äran med Sir Edmund Hillary, som en av de första människorna att ha bestigit Mount Everest.

1950 hittades "en skinnbit och ett mumifierat finger" i Nepal. Zoologer och antropologer fann efter ingående analyser, att fragmenten var "nästan mänskliga" och "liknade vad som skulle kunna härstamma från en Neanderthalare".

1954 arrangerade Londontidningen Daily Mail en expedition till Himalaya, vars syfte var att fånga eller åtminstone försöka fotografera snömannen. Expeditionen varade i 15 veckor, men fann bara spår och spillning. När spillningen analyserats, visade den sig innehålla både animaliska- och vegetabiliska ämnen.

1957 var Thomas "Tom" Slick, en oljemiljonär från Texas, USA, med och delfinansierade en jakt på snömannen. Nepaleser de intervjuade påstod att fem människor dödats under de senaste fyra åren av attackerande Yetis.

1958 tillkännagav Dr. Norman Dyrenfurth, en amerikansk vetenskapsman bosatt i Katmandu i Nepal, att han hade bevis för att Yetin var "en näst intill mänsklig varelse".

Dr. Dyrenfurth påstod att han undersökt grottor där besten hade bott och samlat en rad fysiska bevis från dem, framför allt silvergrått och rödbrunt hår, gipsavtryck av de stora fotspåren, och matrester.

Enligt honom själv tydde hans bevis på att det fanns två olika raser av Yetin, en vuxen som var 2,5 meter lång, och en annan som bara var drygt meterhög.

Helig skalp

1960 visade en tibetansk lama upp vad som påstods vara en flera hundra år gammal, helig skalp (tll höger) som sades härröra från en yeti. Vetenskapsmän har emellertid senare konstaterat, att skalpen kommer från en serow, ett fyrfotadjur från get- och antilopfamiljen.

Fotspåren är särskilt tacksamma att attackera, då de är det vanligaste, fysiska beviset för Yetins existens.

1958 hävdade antropologen John Hopkins att spåren efter snömannen misstolkats som spåren efter Sherpas, vars tår stack ut ur sandalerna. En ej namngiven vetenskapsmän menade, i "World Book Expedition to find the Yeti" år 1960, att spåren bara var spår efter björnar och andra större djur, som smält och förvanskats av solen.

Eric Shipton tillbakavisar de flesta av dessa spekulationer som rent nonsens och påpekar (i sin bok "The Six Mountains-Travel Books") att de infödda Sherpas väl känner igen de spår som apor och björnar gör i snön, vare sig de är färska eller smälta av solen, och att det därför är osannolikt att de skulle missta sig.

En populär teori

Trots att många vetenskapsmän tvivlar på snömannen, tror minst lika många att djuret existerar. En populär teori går ut på att det skulle röra sig om en mera primitiv människa, antingen en Neanderthalare eller en s k Gigantopithecus.

Gigantopithecus är jätteapans föregångare, för första gången identifierad av den holländske paleontologen Ralph von Koenigswald, när han hittade en tand efter den på ett kinesiskt apotek år 1934, som han ansåg tillhört en jätteapa som levt en halv miljon är tidigare.

Tyvärr finns det en hake med den här teorin. Gigantopithecus har ingen likhet med rapporterna om Yetin; snömannen är t ex i genomsnitt 150 cm lång, medan Gigantopithecus teoretiskt sett skulle ha varit 2.5-3 meter lång (om den gått upprätt, vilket den nu inte gjorde).

Nej, Gigantopithecus stämmer inte in på snömannen och därmed faller också en gammal teori om den gäckande varelsen

Den andra favoritkandidaten för en överlevande ättling, Neanderthalaren, är rent fysiskt sett mer lik en Yeti än Gigantopithecus, med sin längd på ca 150 cm.

Nu har man dock endast hittat fossilar efter dem i västra Europa, aldrig i Asien, och de tros dessutom ha varit lika hårlösa som den moderna människan.

Det som kanske är det absolut värsta för dessa båda teorier är att ingen av dem finns i de tidigaste fossila fynden; Neanderthalaren försvann 40 000 år efter Kristus och Gigantopithecus 1.5 miljon år efter Kristus.

Om någon av dessa överlevt, borde bevis för dem ha hittats vid det här laget, och tills man gör det, kommer Yetin och alla dess varianter att vara lika oförklarliga som de alltid har varit.