Märkliga spår och sonarkontakter

Projekt Urquhart var en idé som kläcktes av BBC-journalisten och författaren
Nicholas Witchell, som forskat i sjön och dess världsberömda gåta sedan 1970. Då Projekt Urquhart inte handlade om att leta efter Nessie utan snarare att kartlägga själva Loch Ness, fick Mitchell med sig en rad vetenskapsmän från Naturhistoriska museet i London, Limnologiska föreningen och SIMRAD i Aberdeen, och TV-kanalen Discovery i USA nappade på att göra en dokumentär om äventyret.

Foto: Global Explorer

Projektets första del ägde rum 1992 och utfördes med Simrads eget fartyg MV Simrad från Norge. De utförde den första hydrografiska undersökningen sedan 1903, då Sir John Murray mätte upp djupen med så primitiva redskap som en pianotråd med en vikt i ena änden.

SIMRAD färdades närmare 850 km i sjön och använde sin senaste EM1000 multibeam sonar, som sänder ut 120 signaler samtidigt i en solfjädersform framför båten och på så sätt kan ta upp totalt 7 miljoner data samtidigt.

Sjön visade sig vara en brant grav med skrämmande dimensioner. Ett nytt djup på 235,8 meter hittades några kilometer norr om Invermoriston, att jämföras med det djup på 226,2 meter som hittades av John Murray strax söder om Urquhart Castle.

Djuphåla

Däremot fann man inga belägg för undervattensgrottor och man fann inte heller det s k Edwards djup; som lär ligga strax utanför slottsruinen och ska vara en djuphåla på drygt 270 meter.

SIMRAD fann också märkliga spår på botten som gick från Foyers och ända bort till Fort Augustus. En kabelstyrd miniubåt med videokamera skickades ner för att undersöka saken och fann ett antal - skottkärror med refflade gummihjul!

Man tror att de användes som kalibreringsmål av Försvarsministeriet i London för att testa militära sonarer, när dessa fortfarande var på ett utvecklingsstadium någon gång i början av 70-talet.

Projektets del två

I juli 1993 kom det 20 meter långa forskningsfartyget Calanus och tendern Seol Mara till Loch Ness och tog över projektets del två.

Forskningsfartyget Calanus och tendern Seol Mara

Calanus medförde världens mest sofistikerade fiskesonar och kartlade sjön under nästan 200 timmar. Vad de fann var att sjön inte uppför sig som de hade förväntat sig och många saker har fortfarande inte fått någon förklaring.

Norra delen av sjön är mera produktiv än den södra, men den södra delen innehåller ändå mera fisk. Det här fenomenet anses bero på att djupvattensströmmarna för med sig fisken till den södra delen av sjön. Ett annat fenomen som går stick i stäv med vad limnologerna känner till från andra sjöar i Storbritannien, var att den största mängden
fisk levde på mellan 20 och 30 meters djup och i totalt mörker.

Bara en gissning

När SIMRAD trålade sjön fick man 200 fiskar från det övre och varmare vattenlagret, av vilka de flesta var harr. Det är väldigt lite för en så stor vattenyta som Loch Ness.På grund av detta vet man fortfarande inte hur mycket fisk det egentligen finns i sjön och att det skulle vara någonstans mellan 27 och 30 ton är bara en gissning.

Naturhistoriska museets uppdrag var att finna de mikroskopiska djur i sjön som få har hört talas om. Det handlar om nematodmaskar, ett djur som finns överallt i världen och som kan hittas på toppen av världens högsta berg ner till de djupaste oceanerna och som klarar sig lika bra i sand och sediment som i växter och djur.

I Loch Ness finns nematodmaskar som intresserar forskarna

Totalt 41 bottenprover togs och maskarna hittades i det övre lagret på 1 centimeter. I bara ett enda prov hittades 274 nematoder som utgjorde 27 olika arter, men man fann också en helt ny art, som nu förvaras i Naturhistoriska museets allra säkraste valv.

Väderförändringar

Syftet med studien är att kartlägga hur många maskar som lever i en sötvattenssjö som Loch Ness och med hjälp av detta se vilka väderförändringar vi kan vänta oss framöver. Maskstudien berättar också om den globala uppvärmningen och de ständigt tilltagande föroreningarna.

Allt det här är säkert fascinerande för blivande limnologer och andra naturvetare, men kryptozoologer och deras anhängare är säkert mera intresserade av de ovanliga sonarkontakterna, som registrerades både 1992 och 1993.

Trots att projektet på intet sätt letade en tänkbar Nessie, registerades flera sonarkontakter som ingen kunde förklara.

Starkt eko

Omkring klockan 19.00, tisdagen den 28 juli 1992, färdades SIMRADs forskningsfartyg söderut mellan Foyers och Invermoriston när sonaren låste sig på en kontakt som varade i två minuter. Thor Edland, SIMRAD, specialisten som skötte sonaren, beskrev kontakten som ett väldigt starkt eko i jämförelse med de fiskar de tidigare registrerat.

1993 registrerade SIMRAD-sonaren ombord i Calanus inte mindre än fyra starka ekon på öppet vatten. Birnie Lees, en överingenjör vid SIMRAD i Aberdeen, beskrev kontakterna som "alltför stora för att komma från kända fiskar i sjön".

Loch Ness ger inte upp sina hemligheter så lätt, det har både SIMRAD och andra fått erfara, inte minst GUST, som genomsökte sjön under två veckor i april-maj 2001 och trots SIMRADs senaste landvinning på sonarens område fick man åka hem utan att ha löst världens mest berömda gåta...

KÄLLOR: Dunstaffnage Marine Laboratory, BBC, SIMRAD Aberdeen och The Natural History Museum, Copyright 2002. All Rights Reserved.

Översättning: Jan-Ove Sundberg, GUST © 2003.

Grundat 1997 av Jan-Ove Sundberg. Telefon 0141 21 79 29 eller 070 301 79 29.

Denna sida har visats gånger.