|
|
Dr Rines gör comeback:
Amerikansk expedition till Loch Ness söker skelettdelar på
botten
Skottarna själva tror att BBC, med den
undersökning som så
snöpligt avslöjades av GUST som en bluff, varit ute efter att
sabotera deras turistindustri. Men GUST kan nu avslöja att motivet
istället var att
skandalisera amerikanarna, som gjort nya uppseendeväckande fynd i
sjön!
I augusti 2001 återupptog Dr. Robert
Rines vid amerikanska Akademin för tillämpad Vetenskap (ATV)
sitt sökande i Loch Ness efter skelettdelar på botten av
Loch Ness, i farvattnen kring Urquhart Bay. Rines har sökt efter
de
okända djuren i sjön i över 30 år och under de
senaste expeditionerna har han nu gjort en rad
häpnansväckande fynd.
Med hjälp av kol-14-metoden och genom att studera aminosyror
på
sjöbotten, har ATV avslöjat vad som hände både
efter den stora europeiska istiden för 125,000 år sedan och
den senaste, mindre istiden som skapade förkastningssprickan Great
Glen, där Loch Ness nu ligger, för 12,800 år sedan.
Det här tycks vara det första beviset för havets
uråldriga inbrytningen i Loch Ness, sedan glaciärerna dragit
sig tillbaka och sjön stängdes av i båda ändarna.
Skelettdelar på botten
Efter att utan framgång ha sökt med sido-seende sonar efter
de kontakter ATV hade på 70-talet, har man idag koncentrerat sig
på att söka skelettdelar på botten istället, som
rimligen bör ligga i sedimentet om det nu verkligen handlar om en
familj med stora okända djur.
Man har också börjat undersöka det nyligen
upptäckta, marina sedimentet, liksom vad som förefaller vara
mikrobiologisk materia i form av stora "svampar", som filmats av en
sjöuggla (ROV) på 175 meters djup.
Men det mest
sensationella är ändå att man i en miljö där
totalt mörker råder och temperaturen är 4 minusgrader,
hittat vad som närmast kan beskrivas som varmvattensgeysrar!
Isfri på vintern
Dessa har ännu inte undersökts mera noggrannt och vad de
egentligen betyder för en sjö som Loch Ness, förutom att
det kanske är dessa som håller den isfri på vintern,
vet ingen ännu.
Monsterfantasterna menar förstås att det i det varma vattnet
vid botten kan finnas djur som vetenskapen inte har en aning om - till
och med en forntida svanödla!
Årets team har bestått av forskare från ATV,
forskare från Massachusetts Institute of Technology (MIT),
forskare från Deep Sea Systems,
forskare från American Underwater Search and Survey, forskare
från Bethos, och ett antal andra medhjälpare. Deras agenda
har i tre steg sett ut så här:
Steg 1: Att hitta bevis för att det finns okända djur i
sjön.
Förkastningsspricka
Steg 2: Att använda sido-seende sonarer för att studera den
förkastningsspricka som utgör Great Glen.
Steg 3: Att använda en sjöuggla och söka efter
skelettdelar på botten, att söka efter påstådda
grottor under slottsruinen Urquhart Castle och att göra
arkeologiska studier av Cherry Island, för att ta reda på
exakt hur ön byggdes.
Både Discovery och TV-programmet 60 Minutes II har filmat
expeditionen och så småningom kommer vi att få se vad
de kommit fram till i våra egna TV-rutor.
Dr. Rines är som sagt ingen nykomling i Loch Ness och redan
för 30 år sedan ställde han en rad intressanta och
relevanta frågor om hur man skulle tackla Nessie:
Helt eller delvis
1) Vad är det som gör att de okända djuren i Loch Ness
till och från ses över vattenytan, helt eller delvis?
2) Är dessa ytobservationer statistiskt förutsägbara,
vanemässiga eller mottagliga för stimulering?
3) Om det sistnämnda är fallet, kan då övervakande
fotoutrustning placeras på rätt plats vid rätt
tidpunkt?
Året var 1971 och ATV bestämde sig för att svaren kunde
finnas i den ovanliga bottentopografin i Urquhart Bay, där man
både har gjort de flesta vittnesobservationerna och fått de
flesta sonarkontakterna.
En stor besvikelse
Trots att ATV:s uv-kamera var utrustad med dåtidens stora
genombrott inom undervattensteknologin, s k stroboskopbelysning som
utvecklats av professor Harold E. Edgerton vid Massachusetts Institute
of Technology, blev undervattensbilderna en stor besvikelse.
Det är nämligen inte bara kolmörkt i Loch Ness, det
är ogenomträngligt grumligt på grund av torvpartiklar,
blommande sjögräs och allsköns nedskräpning.
Frågor som ATV ställde sig helt nyligen såg ut
så här:
Om stora okända
djur patrullerar bukten, hur kan de ta sig in på grunt vatten
där laxen går upp i älvmynningarna, utan att
upptäckas av våra sonartriggade instrument? När kommer
de och vilken väg tar de?
Genomkorsade bukten
Efter ekolodsundersökningar i samarbete med SIMRAD Aberdeen, som
genomkorsade bukten
både på längden, på tvären, i sick-sack och
efter mönster som räknats fram med ledning av
föregående resultat, löste amerikanarna slutligen
gåtan.
På båda sidor om bukten finns branta, sluttande raviner som
stiger till grundare stränder. Det är längs dessa
raviner, som ligger på 30 till 50 meters djup, som de stora,
okända djuren patrullerar, nästan ända fram till
älvmynningarna. Där kan "monstren" också plaska omkring
hur mycket de vill, utan att bli upptäckta.
Så här ser Urquhart Bay ut under ytan, enligt
amerikanska ekolodsundersökningar. Illustration: ATV, Copyright
2003.
Det foto av Nessie som togs av McNab, överensstämmer väl
med att det på just den platsen finns en undervattensrygg, vilken
går rakt ut från slottsruinen, och ett stort djur
måste gå upp mot ytan för att inte kollidera med
densamma.
Främmande ubåtar
(Som jämförelse kan här nämnas att det under jakten
på främmande ubåtar i Sverige, mellan 1970- och
1990-talet, uppstod något liknande då ett vittne såg
tornet och överdelen på en främmande ubåt i
Stockholms skärgård, som tvingats upp på grund av att
den passerade över just en undervattensrygg).
En visuell observation av medlemmar i ATV, överensstämde med
en relativt grund utlöpare i sjön, som tvingade djuren att
visa vissa kroppsdelar över vattenytan.
När
djuren kom ner på andra sidan sjönk de snabbt, vilket tydde
på ett större djup och när saken undersökts
närmare hittade man också mycket riktigt en kanal just
där.
Temperaturskillnader
Avsevärda temperaturskillnader har också hittats i kanalerna
på de stora djupen. Det skiljer bara några grader mellan
temperaturen vid ytan och ner till 75 meter eller djupare relativt
nära land, medan det mitt i sjön skiljer mellan 11 och 12
grader på samma djup.
Dessa varmvattenkanaler i områden där lokala vittnen anser
att de stora djuren håller till, har ytterligare stärkt
ATV:s hypotes om att det finns ett samband mellan de varma kanalerna,
vittnesobservationerna och sonarresultaten.
Resultatet av de nya upptäckerna blir att man vid framtida
experiment och sök, inte längre kommer att famla i
mörkret och Robert Rines själv tror att det nu bara är
en tidsfråga innan han hittar bevis för att de okända
djuren finns i Loch Ness.
Fulla av tillförsikt
"De senaste resultaten är mycket lovande, trots att vi inte kunnat
ägna så mycket tid åt detta som vi hade önskat",
säger Dr. Rines. "Amerikanska samarbetspartners har visat sig
pålitligare än de vi haft tidigare och framför allt har
de varit mera entusiastiska, positiva och fulla av tillförsikt".
Sonarresultaten till trots, vad världen ändå
väntar på är kristallklara, knivskarpa stillbilder
eller rörlig film av de påstådda djuren i Loch Ness
och det är Rines och hans team naturligtvis medvetna om.
Sådan teknik finns inte än, men
undervattensteknologin går lika snabbt framåt som all annan
teknologi och mycket kommer att hända inom de närmaste tio
åren.
Nessies dagar är räknade om monsterjägarna har rätt
och trots att det är klyschigt att säga det, får vi
inom sinom tid se vem som vinner och vem som försvinner...
Källa: MonsterHunters.org. Översättning:
Jan-Ove Sundberg,
GUST © 2003.
|
|
