Sjöormskandidater 3:
Primitiva fiskar skulle kunna förklara vissa sjöodjur

Att säga att Selma tillhör en fiskart är förstås det lättaste sättet att förklara de okända djuren i norska Seljordsvattnet, men beskrivningen stämmer inte in på de lokala fiskarna, så man måste ändå titta efter de mera exotiska, som möjligen kan ha förirrat sig in i sjön eller överlevt från forntiden som s k relikter.

Eftersom Skandinavien täcktes av is fram till för 9 500 år sedan och Norge ser ut som det gör med sin upphöjda kust och sina klippiga stränder, kan det beskrivas som ett i det närmaste ointagligt fort, där den Skandinaviska bergskedjan inte bara blev en topografisk utan även klimatisk mur i både öster, söder och norr.

Bara i sydöstra Norge har större mängder av insjöfisk kunnat emigrera genom vattensystem som Göta älv och Klarälven, men spridningen till Norge har varit begränsad.

Söt- och saltvattensfisk

På grund av det, har människan tvingats hjälpa naturen på traven med inplantering av både söt- och saltvattensfisk och huvudsakligen arter som lax, laxöring, harr och ål. 

Malen, som både har utpekats som en kandidat för Storsjöodjuret och Nessie, finns inte i Norge eftersom det handlar om en så glupsk rovfisk, och det har aldrig funnits någon önskan om att inplantera den heller.

Av de exotiska arterna finns det bara en som har en relativt lång hals, ett hästliknande huvud och en avsmalnande kropp.

Hippocampus, som den heter på latin, har, förutom att den alltså liknar ett klassiskt sjöodjur, ett karaktäristiskt lockrop och det var kanske det vi hörde på våra hydrofoner första gången 1999.

Den kända sjöhästen

Skojar jag? Både ja och nej. Om det finns en jättelik släkting till Hippocamus - som alltså är den kända sjöhästen och en mycket liten och framför allt tropisk fiskart - som kunde överleva i Skandianviens ofta iskalla farvatten, skulle man mycket väl kunna kalla den för Hippocamus Giganticus. Om inte får vi söka förklaringen på annat håll. 

En relikt fiskart som jag personligen tycker är en fascinerande kandidat är annars Jaymoytius kerwoodi, en primitiv s k "rundmun". Denna intressanta art, som hittats i skotska lager från silurtiden, tillhör agnatherna och forskarna tror att det handlar om den sk stamformen till dagens rundmunnar.

Jaymoytius kerwoodi har bl a hittats i siluriska lager i floden Dyke utanför Glasgow i England. Foto: Geologiska sällskapet i Glasgow och Edinburgh, Copyright 2005.

Jaymoytius hade en rund mun och symmetriska ögon och var utrustad med rudimentära fjäll. De tog sig sannolikt fram med hjälp av vad som kallas en hypocerk stjärt och rudimentära simveck som påminde om fenor.

Fartvänliga stjärtfenor

Fiskarnas stjärtfenor delas upp i difycerka, heterocerka, homocerka och gefycerka  stjärtfenor beroende på hur ryggraden avslutas. De "fartvänligaste" stjärtfenorna är de homocerka och de heterocerka, som har den störstya elongationen, det vill säga förhållandet mellan stjärtfenans öppning och dess ytor.

En fisk är också en intressant kandidat eftersom de har förmågan att överleva länge utan mat, även om det nu finns gott om fisk i både Seljordsvattnet, Storsjön och Loch Ness. En större viktminskning är dock oundviklig, särskilt om det handlar om aktiva fiskar.

Experiment har visat att t ex nejonögonen kan överleva i 605 dagar utan mat. Viktförlusten var 74%. Motsvarande tid för en ål är 481 dagar, medan s k silverålar har klarat sig utan mat i upp till fyra år.

Silverålar har det unika rekordet att de klarar sig utan mat i upp till fyra år. Foto: Johnny Jensen, Copyright 2005.

Klassisk sjöorm

Ålen är min favoritkandidat bland fiskarterna, inte bara för att sjöormarna ofta beskrivs som just ålliknande utan också för att många pålitliga vittnen trott sig ha sett en ål när de i själva verket såg en klassisk sjöorm.

Vanlig ål kan dock aldrig nå de längder som t ex rapporterats i Seljordsvattnet, och det kan inte havsålen heller som uteslutande lever i saltvatten.

Sötvattensålar blir som regel bara meterlånga, men kan ibland bli upp till 1,5 meter. Hannarna når sällan längder över 50 cm. Havsålarna blir oftast två meter men det finns rapporterade exemplar utanför kusten av Storbritannien som blivit 3,5 meter.

Mot bakgrund av detta tycks sjöormarna i Seljordsvattnet vara någonting helt annat, men den numera avlidne fiskeexperten Curt Lindhé, visste att ålen är full av överraskningar när han i en av sina böcker en gång skrev:

Mystisk varelse

"Vad som kan tyckas helt uppenbart när det gäller ålen, kan i nästa ögonblick visa sig vara helt fel och omöjligt att förklara. Man kan inte vara säker på någonting när det gäller denna mystiska varelse, men vi vet naturligtvis något om den, tack vare lovvärd forskning på området".

Ålar i Seljordsvattnet kan både komma in i och lämna sjön via Böälven, som har kontakt med andra sjösystem som slutligen tömmer sitt vatten i Skagerrak vid Porsgrunn, 80 km öster om Seljord. Eftersom golfströmmen passerar förbi Norge, kan ålarna lätt ansluta sig till den och simma över Atlanten till Sargassohavet, där de sedan tros leka.

En av orsakarna till att forskarna inte tror på sjöormarna i Seljordsvattnet är att sjön ofta fryser till vintertid. Inget djur som passar in på beskrivningen skulle överleva under isen, antingen i dvala eller som aktiva, enligt forskarna, och därför har sjöormen också avvisats trots att den i skepnad av en ål är fullt möjlig.

Dvalliknande tillstånd

Ålen tillbringar vintern i ett dvalliknande tillstånd på botten och äter då ingenting alls. Fisken är så stel att man kan lyfte upp den ur vattnet utan att den reagerar eller försöker fly och den har också setts "gå i sömnen".

Det här har ofta hänt under väldigt kalla vintrar, t ex i sjön Roxen utanför Linköping, där inte mindre än sju ålar fångades just en sådan vinter.

Det finns inga kända vinterobservayioner i Seljordsvattnet och vi måste därför anta att de okända djuren kanske ändå ligger i dvala på botten, vilket stämmer bra med ålen.

När vårfloden inträder sätts ålarna vanligen i rörelse, även om inte all is har försvunnit. Ålarna tar sig ut i vårfloder, vassdrag och grunda vatten. När isen bryts sönder och kallt vatten virvlar ner mot botten, abryter de processen och återvänder till sjöns botten.

Vårobservationer

Ålen börjar röra på sig när bottentemperaturen stiger och blir åter orörlig när den på nytt sjunker. Blir det för varmt i en sjö gräver ålen ner sig i botten som en daggmask och kan stanna i sin håla upp till en månad.

Det skulle kunna förklara de fåtaliga ytobservationerna, både i Seljordsvattnet, Storsjön och Loch Ness, liksom varför dessa djur ses mer ofta i soligt väder på sommaren, då det är varmt i både luften och vattnet, än andra tider på året.

Andas genom skinnet

Ålen behöver inte gå upp till ytan för att andas, den är både utrustad med gälar och kan andas genom skinnet.

Att det finns likheter mellan ålen och sjöormarna i Seljordsvattnet är alldeles klart, men vilken ål skulle då kunna bli 10-15 meter lång eller ännu mer, som vittnena påstår? 

Ja, eftersom ål i sitt yngeltillstånd är omkring en tiondel av sin längd som vuxenål, betyder det att de mer än meterlånga ålar som hittats i havet på djupt vatten, visar att det någonstans måste finnas ålar som blir över 10 meter långa.

Spekulationer om jätteålarna går tillbaka till januari 1930, när en dansk expedition fann en babyål utanför Sydafrikas kust som var 1,8 meter lång!

Sötvattensålar kan både fortsätta att växa och bli väldigt gamla. En biolog vid namn Martin E. Brown anger att ålen kan bli 55 år gammal, medan en annan källa talar om 80 år.

85 år gammal

Ryssen V.D. Vladykov hävdar att ett svenskt exemplar som fångades vid tre års ålder i nådens 1863, hölls i fångenskap ända fram till 1948, när den slutligen dog 85 år gammal på ett museum i Helsingborg.

Sexuell mognad och storlek går hand i hand. När en ål blir sexuellt mogen återvänder den till ett normalt liv i havet för att föröka sig. Det finns emellertid exempel på ett abnormt beteende och vissa indvider blir aldrig sexuellt mogna, istället fortsätter de att växa och kan bli rena "monster".

Även om sjöormarna i Seljordsvattnet inte har den framträdande kropp som det ofta talas om i t ex Storsjön och Loch Ness, har vittnen också sett en ganska kraftig kropp på Selma. Hur stämmer den med vår ålhypotes? Svaret är att när ålen ökar i längd, blir den också grövre. 

Den intressanta iakttagelsen att huvudet går ihop med kroppen är också typiskt för en ål. Och den stång-liknande aspekten (som t ex sågs av Törje Lindstöl i maj 1962 och Sigurd Öygarden den 15 juni 1977) är exakt vad ett vittne skulle säga, som såg en ål sticka upp huvudet ur vattnet.

Öppningar på toppen

Törje Lindstöls beskrivning att hjässan på djuret var "knottrig" stämmer också den med ålen, som har två par öppningar på toppen av huvudet. Den främre påminner lite om spröt, som sticker ut i olika riktningar. På vissa arter hänger bihanget ner, medan andra påminner om korta stjälkar. Dessa antenner fungerar som känselspröt och gör det möjligt för ålen att uppfatta kemiska substanser.

Ålen kommer upp i 25 knop, även om den bara kan hålla den farten på mycket korta distanser, och det stämmer bra med den fart som sjöormarna i Seljordsvattnet rapporterats hålla när de ibland rör sig mycket fort i vattenytan.

De tänkbara kontakter vi hade under "Operation Selma" sommaren 1977, dök alldeles för snabbt enligt Adolf Refik (som hade 20 års erfarenhet vid den norska havsfiskeflottan att falla tillbaka på), och ledde därför till att vi avskrev vissa kontakter som felaktiga.

Sluten simblåsa

Vad vi inte visste då, var att ålen mycket snabbt kan ändre både läge och djup och inte påverkas av det tryck som råder, då den inte har en sluten simblåsa.

Det här bevisades 1970 i Loch Ness, när Robert Rines och hans team av forskare fångade ålar på 180 meters djup och mycket snabbt drog upp dem till ytan. Ålarna var i perfekt kondition och helt opåverkade av den snabba och påtagliga höjdförändringen.

Undervattensstudier har visat att ålarna avger alltifrån ett svagt klickande ljud till ett långdraget gurglande som har stora likheter med en utombordsmotor. GUST har sedan några år tillbaka registrerat båda dessa ljudvarianter på våra hydrofoner.

Experterna är ense om att ålen är svår att fånga. Ålstjärten kan fungera som en kraftig krok under vattenytan, haka fast i både stenar och västlighet och motsvara en styrka av 20 gånger ålens vikt. Det kan till och med vara farligt att försöka fånga en ål.

Käftarna på vid gavel

Fiske- och ålexperten Curt Lindhé, säger: "Ålen hugger med öppna käftar. Jag glömmer aldrig en ål som reste sitt huvud emot mig och öppnade käftarna på vid gavel, när jag förberedde mig på att slå ihjäl den med hjälp av ett stämjärn, vilket är en snabb och väldigt human metod. Ålen gapade mot verktyget som om den ville slåss med mig om saken!

Vid ett annat tillfälle såg jag en ål som trasslat in sig i ett nät, öppna gapet mot den som tänkte befria den och det var ett gap som var öppet minst 180 grader. Ålen är en boaorm i miniatyr, den saken är helt klar!".

Världens ledande experter på ålar är japanerna, som studerat och odlat dem som mat sedan 1894. Jag har följt deras forskning under mycket lång tid och det här är vad en viss Atsushi Usui kommit fram till och publicerat i en bok som översatts till engelska: 

A) En ål måste äta minst 7 kilo färsk fisk för att själv kunna växa ett kilo. Födan består huvudsakligen av sik.

Kommentar: Det finns 5 000 ton med fisk i Seljordsvattnet enligt den senaste räkningen, vilket betyder att en familj med extremt stora ålar, från 5 till 12 meter långa, utan problem skulle kunna leva där under mycket lång tid. Den huvudsakliga fiskarten i Seljordsvattnet är också just sik.

B) Ålen förökar sig i havet, långt från land, och deras könsorgan är inte mogna förrän de vuxna ålarna åter tagit sig ut i havet. Det är därför inga ägg och ingen sperma har hittats i ålar som fångats i insjöar. För många år sedan var den europeiska ålen lika marin som dagens havsålar, sedan utvecklades vanan att gå in i insjöar under själva tillväxtperioden.

Kommentar: Mot bakgrund av att en anonym dykare i Seljordsvattnet såg vad han trodde var en havsål i bukten närmast byn, är det intressant att notera att den europeiska ålen Anguilla, en gång i tiden alltså har sett ut och uppfört sig som havsålen. Jättelika havsålar är kanske därför inte så omöjliga kandidater som man skulle kunna tro.

C) Längs sidorna och på huvudet har ålen en serie porer. Detta porsystem är känt som sidolinjen och varje por innehåller celler som är känsliga för vibrationer.

Ålen har också två tubformade näshål som i öppnat tillstånd fungerar som sensorer. Glasålar (den slutliga förvandlingen) som simmar nära stränderna skräms t ex lätt av tunga fotsteg.

Då ålen rör på sig och äter först i skymningen eller strax efter mörkret fallit, har den inte mycket till syn. Istället är det sensorcellerna i näshålen som tar vid och sidolinjen gör det möjligt att upptäcka lukter och vibrationer från ett föremål i rörelse, t ex en dykare eller båt.

Kommentar: Man tycker att sjöormarna i Seljordsvattnet borde ha lärt sig alla slags ljud som finns där vid det här laget; tunga fosteg, smällande bildörrar, skrik från både barn och vuxna, motorbåtar, vattenskidor, etc., men enligt vittnen är de lika skygga som de alltid har varit och dyker omedelbart om man kommer för nära dem.

Ett undantag till den här regeln är när de väljer att komma upp ur vattnet av egen fri vilja, ofta intill chockade vittnen. Om sjöormarna därför är ett slags "modifierade" ålar, måste deras sensorceller göra dem mycket intelligenta, eftersom de vet mera om oss än vi vet om dem.

D) Regniga höstnätter när silverålen längtar efter att emigrera ut till havs, kan den mycket väl ringla över fuktiga fält för att ta sig bort ifrån instängda sjöar och närbelägna floder, så länge som deras skinn kan hållas vått och de får tillräckligt med syre för att överleva.

Kommentar: Forskarna kanske har missat en ålart, frågade jag en gång en norsk vetenskapsman. Inte en chans, tyckte emellertid denne, och stirrade på mig som om jag sagt något ovanligt dumt.

Men vad som sagts ovan skulle kunna förklara den gamla folktron att sjöormarna växte sig för stora för mindre sjöar och kröp över bergen för att hitta större att bosätta sig i. För att klara det behöver vi en ål som har utvecklats i sötvatten, växt i sötvatten och blivit tillräckligt stor för att passa in på sjöormarna. Och det här menar jag kunde vara en ny art.

E) Ålens syrekonsumtion ökar när temperaturen ökar. Det betyder att på vintern kan ett ton ålar leva i en mycket liten göl. Men på sommaren behöver samma mängd med ålar upp till tio gånger så mycket syre.

Kommentar: Det här är väldigt intressant. Om de ålliknande sjöormarna i Seljordsvattnet törstar efter syre för att sommaren är ovanligt varm, kan precis det vara orsaken till att du kommer upp till ytan, kippandes efter luft! 

F) Slutligen når ålen ett vuxet stadium: hannar väger vanligtvis 70 gram och blir 35 cm långa, medan honor väger mellan 300 och 350 gram och blir 60 till 70 cm långa. Kvinnliga ålar är alltså fyra till fem gånger längre och tyngre än de manliga.

Kommentar: Våra sjöormar tycks ibland nå "omöjliga" längder. Många vittnen talar om längder på 30 till 50 meter, ändå skulle det inte vara så omöjligt om man ser dem ur aspekten hannar och honor. Om sjöormarshannarna är mellan 5 och 12 meter, skulle sjöormshonorna kunna vara mellan 30 och 50 meter, om de ser ut som ålar och är fyra gånger så tunga.

G) Ju varmare temperatur ju mera äter ålen, och ålen ökar också i vikt under hela sitt liv. De äter mest på klara, blåsiga och torra dagar och minst på regniga, vindstilla och lugna dagar.

Kommentar: Varför sjöormarna alls visar sig vet ingen. Om de gör det för att de jagar fisk är det förståligt eftersom fisk alltid simmar nära ytan. Som varje fiskare vet, är det också troligare att du får napp på klara, blåsiga dagar än på varma sommardagar eller i regnväder.

H) Ålen är väldigt känslig för temperaturförändringar på runt +4C eller mera, och om den flyttar från ett ställe till ett annat, måste nästa ställe ha samma temperatur som det föregående.

Kommentar: Det här kan lösa ett annat mysterium. Om sjöormar verkligen bebor Norge, varför finns de då bara i vissa sjöar och inte i andra? Svaret skulle kunna vara, om det nu är frågan om ett slags monsterålar, att de känner på sig vilka sjöar som har rätt temperatur och vilka inte har det, och på så sätt kan de inte överleva var som helst. 

SLUTSATS:

Är Selma då en ål eller något helt annat? Ja, säker kan man aldrig vara. Vad som talar för en fisk är likheten med en ål. Vad som talar mot en fisk är bland annat att sjöormen setts på land.

Även om ålar kan förflytta sig över land, finns det idag flera vittnen som säger att sjöormen inte bara förflyttade sig över land utan också kröp över steniga och klippiga stränder och det klarar knappast en ål.

Om Selma därför är en fisk måste det vara en modifierad fisk, en abnormitet i naturen som anpassat sig till rådande förhållanden på ett sätt som ingen hört talas om tidigare. Vi kan inte utesluta att det är så, men hypotesen har oddsen emot sig.

Storsjöodjuret är med största sannolikhet en mal, även om det även där finns vissa reservationer medan jag personligen är övertygad om att det blir något av en chock för forskarna, då gåtan om Loch Ness-odjuret  en dag får sin upplösning.

Där handlar det varken om fågel eller fisk utan något som milt uttryckt kan beskrivas som "mitt emellan".