


|
 |
10-armad jättebläckfisk spolades i land
i Tasmanien
Vetenskapsmän i Australien undersöker
just nu vad som kan vara en ny art av en tioarmad bläckfisk, som
förra helgen spolades upp på en strand i Tasmanien. Den
tioarmade bläckfisken väger två och ett halvt ton och
är 18 meter lång. Det är inte första gången
som detta djur har hittats på Tasmaniens stränder,
första gången det hände var 1986 och andra gången
1991. |
 |
 |
"Det är definitivt en tioarmad bläckfisk",
säger kuratorn David Pemberton vid museet i Hobart. "Den är
utrustad med diverse bihang som vi inte sett tidigare, därför
har vi kallat in experter från universitetet som ska hjälpa
med artbestämningen".
 |
| Tasmanien
är den lilla ön strax söder om Melbourne i Australien. |
| Karta: ©: 2000 Microsoft Corp. |
Den tioarmade bläckfisken, Architeuthis, har varit omtalad i myter
och legender i mer än 2 000 år, ändå vet man
mycket litet om djuret och bara ca 250 exemplar har observerats under
det förra decenniet. Av dessa har 200 spolats iland döda
eller strandat över hela världen.
 |
| Prickarna
på kartan visar var i världen andra tioarmade
jättebläckfiskar har strandat |
På grund av det har vetenskapsmännen haft svårt att
göra sig en bild av den tioarmade bläckfisken, och bara under
de senaste fem åren har man kunnat konstatera hur den
förökar sig. Man tror att den har få chanser att para
sig och att den lever ett mycket isolerat liv, på djup mellan 200
och 700 meter.
Den tioarmade bläckfisken är en rovdjursmollusk med en
näbbliknande mun som är stark nog att knipsa av en
stålkabel och dess ögon är de största i hela
djurriket - hela 25 centimeter i diameter (vilket är lika mycket
som huvudet på en människa)!
 |
 |
| Munnen
(överst) är stark nog att knipsa av en stålkabel, ögonen
(nedre bilden) är 25 cm i diameter |
Den har en rad spektakulära försvarsmekanismer och kan t ex
ändra färg på bråkdelen av en sekund genom att
aktivera cellpigment som kallas kromatoporer. Den har få
naturliga fiender, om nu inte monsterhajen Megalodon och andra monster
som tros vara utdöda, fortfarande lever och den tioarmade
jättebläckfisken skulle också vara svår eller
nära nog omöjlig att hinna upp.
Den färdas nämligen med en genial jetdrift: den suger
först in vatten, öppnar och stänger sedan den s k
manteln, sluter mekanismen, varpå hjärnan ger
mantelmusklerna order att dra ihop sig, sedan sprutar den ut vattnet
med hög hastighet och rör sig på så sätt
framåt, vilket du kan se här - och vilket är
väldigt spektakulärt!
Den tioarmade bläckfisken lever enligt många
vittnesmål från fiskare på valar och döda valar
som hittats uppspolade på stränderna har haft märken
efter de stora sugkopparna, något som tyder på att de
verkligen attackerats av det stora djuret.
Zoologen Clyde Roper vid amerikanska Smithsonian Institutions National
Museum of Natural History, med ryggradslösa djur som specialitet,
har gjort sig känd som "bläckfiskjägare" och 1997 blev
Roper och hans team förstasidesstoff i världens alla
tidningar när de gjorde en expedition till djuphavsgraven Kaikoura
utanför sydön på Nya Zeeland, där de
försökte att filma det gäckande djuret med en
ubåtskamera.
 |
| Kaskelotvalar
är en av bläckfiskens naturliga fiender, men vittnesmål
och skador på ilandflutna döda kaskeloter tyder dessutom på det motsatta
förhållandet. |
Kaikoura, som endast är tillgänglig för ubåtar,
är känd för att hysa både den tioarmade
bläckfisken och de kaskelotvalar som både livnär sig
på dem och i vissa fall blir deras mat.
I den bemannade ubåten Johnson Sea-Link, såg teamet
både kaskelotvalar och en stor mängd ovanliga organismer men
den tioarmade bläckfisken lyste med sin frånvaro.
I februari-mars i år återvände Roper och hans team
till Kaikoura för andra gången. Nu använde man
enmansubåten Deep Rover. Men trots att den tioarmade
jättebläckfisken vid ett tillfälle befann sig alldeles i
närheten av ubåten, fick forskarna aldrig chansen att filma
den.
Källor: CNN
den 020722, Smithsonian Natural History Museum och Savage Seas.
Översättning:
Jan-Ove Sundberg, GUST © 2003. |
|