Champ analyserad:
Sjöodjuret får på pälsen av USAs största skeptikerorganisation

Den mest berömda bilden av det okända djuret i den amerikanska sjön Champlain togs 1977. Bilden ledde till att seriösa undersökningar kom igång, liksom även ett förnyat intresse för "Champ". Nyligen gjorda analyser visar emellertid att djuret inte är så monstruöst som man alltid har trott och att vittnena grundligt har misstagit sig.

Mansis berättelse om familjens möte med Champ 1977 betraktas som världens mest trovärdiga vittnesmål och bilden har ersatt "Kirurgens bild" från Loch Ness, som 1993 avslöjades som en förfalskning.

John Kirk vid BCSCC (British Columbia Scientific Cryptozoology Club) har tagit upp händelsen i sin bok, "In the Domain of the Lake Monsters", där han skriver:

"Monstret i sjön Champlain... har fördelen att vara ett av de få monster som fastnat på en relativt klar bild. Det är ett extremt bra bevis för att ett okänt djur döljer sig i sjön" Kirk 1998, sidan 133).
Joe Zarzynski, författaren till boken "Champ: Beyond the Legend" (1984), kallar bilden "det bästa beviset någonsin för Champs existens".

En annan författare säger att "Mansis foto är så bra att det helt enkelt inte går att nonchalera monstret längre, än mindre bortförklara det" (Clark 1993, sidan 67).

Skeptiska undersökningar

Trots dessa försäkringar, och inlägg i böcker om kryptozoologi, har det gjorts väldigt få skeptiska undersökningar av monstret. I juli 2002, som kännetecknade 25-årsjubileet av Mansis bild, gjorde därför forskningskollegan Joe Nickell och jag, en ingående undersökning av det mystiska odjuret.

Precis som Bigfoot och Nessie förlitar sig bevismaterialet för Champ på anekdotiska bevis (ögonvittnen), vilket har visat sig vara både opålitligt och ett dåligt substitut (ersättning) för en bra bevisning.

En författare listar över ett dussin faktorer som kan reducera trovärdigheten hos sådana berättelser, inklusive rädsla och stress; dåliga observationsförhållanden; dåligt minne; att se vad observatören förväntar sig att få se; att ändra sitt vittnesmål så att det överensstämmer med andras; en motvilja mot att erkänna sin överlägsenhet; och så vidare.

Att observera djur på en sjö är komplicerat eftersom det både är svårt att bedöma avstånd och storlek. Som Paul LeBlond vid British Columbia-universitets avdelning för oceanografi mycket riktigt påpekat, beror detta på; "att man inte har någon referens på vattnet".

Oriktiga beräkningar

På land däremot kan det mänskliga ögat och hjärnan bestämma storlekar ganska bra, genom att jämföra ett objekt med t ex ett närbeläget träd, hus, eller annan struktur. Ett okänt objekt mot ett visuellt fält som himlen eller vatten, kan emellertid skapa helt oriktiga beräkningar, både vad det gäller storleken och avståndet.

Människor ser ofta vad de vill - eller förväntar sig - att se. I fallet med Champ är både monstrets utseende och beteende välkänt i trakten, och det faktum att legenden säger att det finns ett "monster" i sjön kan mycket väl leda till att "någonting i vattnet" förvandlas till en observation av Champ.

Vittnesobservationer av Champ är ganska sällsynta och vittnesmål som åtföljs av ett bra foto är ännu sällsyntare. Familjen Mansi hade den anmärkningsvärt goda turen att både se djuret under en viss tid och hinna fotografera det.

Enligt Sandra Mansi, ägde händelsen rum den 5 juli 1977. Sandra, fästmannen Anthony, och Sandras två barn från ett tidigare äktenskap, kom körande längs sjön Champlain på en ren nöjestur.

Utsikt över sjön

De passerade en del bondgårdar och ungefär vid middagstid hade de parkerat och gått ner på en liten sluttning med utsikt över sjön. Barnen gick ner till vattnet medan Anthony återvände till bilen för att hämta kameran.

Samtidigt som Sandra tittade ut över sjön och höll ett öga på barnen, noterade hon en större rörelse i vattnet på ett avstånd av ca 50 meter. Först trodde hon att det var ett fiskstim, sedan en grodman. "Sedan kom ett huvud och en hals upp ur vattnet, tätt följd av en stor kropp", berättade Sandra Mansi senare.

Hon hann aldrig bli rädd: "Istället ansträngde jag mig för att se vad det egentligen var. När Tony kom ner till vattnet och såg vad jag såg, var det istället han som drabbades av panik och han började skrika: Ta upp barnen ur vattnet, fort, fort!

Barnen sprang uppför sluttningen och mot bilen. Anthony hjälpte Sandra upp och räckte henne samtidigt kameran. Hon tog en bild med den och fortsatte sedan att tittas på djuret. Huvudet och halsen vred sig en aning, sedan sjönk djuret rakt ner och försvann.

Osedvanligt lång tid

Familjen uppskattade att halsen varit närmare två meter och att hela djuret varit mellan 3,5 och 4 meter långt. Observationen varade osedvanligt lång tid - mellan 4 och 7 minuter - och under den tiden tittade djuret aldrig mot stranden. Sandra Mansi beskrev halsen och huvudet som mörkt och säger att det vi ser på fotografiet, är också vad hon såg under händelsen.

Trots att de som forskar i Champ tillmäter fotografiet både stor vikt och trovärdighet, är bilden i sig ingenting värd som bevis. Det finns nästan ingen information i själva bilden; och vare sig detta nu är avsiktligt eller oavsiktligt, så har all information som kunnat verifiera att bilden är äkta antingen tappats bort, gått förlorad eller blivit otillgänglig.

Mansi kan t ex inte visa upp ett negativ, vilket eventuellt skulle kunna visa att bilden är fejkad, då hon påstår att hon har för vana att kasta bort alla negativ. Hon vill inte heller visa upp andra bilder på samma rulle, vilket eventuellt skulle kunna visa andra vinklar av objektet eller till och med "testbilder" av ett känt objekt från en annorlunda vinkel.

Mansi påstår också att hon inte kan hitta platsen där hon tog bilden, vilket skulle kunna besvara många frågor, som t ex hur stort objektet är. Den finns inte heller några kända föremål på bilden, en båt, en människa, etc. med vilka man skulle kunna jämföra och på så sätt räkna fram hur stort objektet är.

Tvetydigt fotografi

Det faktum att familjen Mansi, av rädsla för att förlöjligas, väntade i fyra år med att släppa fotografiet, ses också med stor misstänksamhet. Allt som därför återstår, är en fantastisk historia som endast stöds av ett spännande men tvetydigt fotografi av någonting i vattnet.

På grund av all den saknade informationen, och den ändå relativt höga kvaliten på bilden, misstänkte man omgående bilden var fejkad.  Sådana anklagelser avfärdades emellertid av Mansis familjeadvokat  Alan Neigher, som sa att familjen är "ungefär lika kapabla att fejka en bild som detta, som att skicka ut en egen satellit i rymden".

Richard D. Smith, en av många filmare som gjort en dokumentär om Champ, höll med familjeadvokaten och sa: "Som expert på både fotografering och film kan jag säga att det skulle krävas enorma resurser för att fejka en bild som den som togs av Sandra Mansi".

Och han fortsatte: "Om bilden ändå är fejkad betyder det att någon tillverkat en fantastiskt fin, fullstor modell, i ett dyrt och exklusivt material och rådfrågat en expert i ämnet hur den skulle tillverkas. Materialet måste ha smugglats ut på sjön Champlain nattetid, där modellen sattes ihop och fördes ut till den plats där den fotograferades. Här måste flera dykare ha varit i verksamhet, och det gör det hela så mycket osannolikare".

Okänd storlek

Redogörelsen är lika komisk som ansträngd. Bilden visar knappast "en fantastiskt fin, fullstor modell" av Champ utan en mörk, konturlös och tvetydig form av okänd storlek. Ett sådant objekt kan inte ha varit så svårt att fejka som Smith antar.

Hur långsökta några av fejkavskrivningarna än är, tror jag att de faktiskt är korrekta. Efter en mycket ingående undersökning av både berättelsen och bilden, är jag villig att medge att vittnena såg vad de trodde sig se.

Om vi sedan antar att både berättelsen och fotografiet är äkta, vad kan vi då dra för slutsatser? Flera analyser har gjorts av oberoende forskare.

FRIEDENS ANALYS 1981

1981 undersöktes bilden av Roy Frieden på den optiska avdelningen vid universitetet i Arizona, på uppdrag av Champ-forskaren Joe Zarzynski. Friedens resultat publicerades senare i Zarzynskis bok som Appendix 2.

Frieden själv tror att strecket är "en verklig detalj i bilden", och om det verkligen handlar om en sandbank anser han att "den måste ha kommit dit på konstgjord väg... och bör i så fall undersökas närmare".

LEBLONDS ANALYS 1982

En annan analys gjordes av Paul H. LeBlond på avdelningen för oceanografi vid universitetet i British Columbia. LeBlond försökte jämföra längden på vågorna, för att mäta storleken på objektet på bilden.

Efter att ha listat många tänkbara felkällor, kom LeBlond slutligen till den här slutsatsen: "Den ofrånkomliga slutsatsen är att objektet på Mansis fotografi är av avsevärd storlek". Han uppskattade höjden till 5 meter och längden till 30 meter.

LeBlond använde en komplicerad uträkning som innefattade allt ifrån vindhastigheten, fetch till vågperioditeten och våghöjden och allt var ändå bara antaganden. Han gjorde naturligtvis det bästa han kunde med den tillgängliga informationen, men hur bra uträkningen än är, står det klart att det inte handlar om något annat än vilda gissningar.

LeBlond själv visste detta och bifogade därför följande brasklapp: "Felkällor kan ha smugit sig in i denna beräkningsmetod och det måste man därför hålla i minnet när man tolkar resultatet".

Vetenskapliga kvalifikationer

De flesta skribenter som nämner LeBlonds analys "glömmer" emellertid att inkludera denna brasklapp och återger istället resultatet som om det vore vetenskapliga fakta. Skribenten John Kirk t ex., går så långt att han säger att LeBlonds vetenskapliga kvalifikationer "tystar de som tror sig veta bättre (och här syftar han alltså på Friedens hypotes, om att bilden skulle kunna vara fejkad)".

Andra kryptozoologer är mera försiktiga och Richard Greenwell från det internationella kryptozoologiska sällskapet, diskuterar först de olika analyserna och säger sedan i sin slutsats att "det finns definitivt inga tecken på en inklippt eller inkopierad bild av objektet, ändå betyder detta inte att det handlar om ett levande objekt. Vad det betyder är att det fanns ett objekt där och att detta har fotograferats".

På en punkt är LeBlonds eget resonemang felaktigt. Han nämner ansträngningarna att hitta platsen där Mansi tog sin bild, och återger en karta som visar ett skuggat område vilket visar "en sträcka av stranden fär Mansis bild kan ha tagits".

RADFORDS ANALYS

Under min egen analys av Mansis fotografi upptäckte jag någonting märkligt i bilden. Man ser det inte direkt, men "huvudet" och "halsen" hänger inte ihop. Om bilden verkligen föreställer kroppen och halsen på ett sjöodjur, är kroppen väldigt ovanlig till formen och liknar inget annat känt djur.

Anledningen till att halsen och kroppen ser ut att sitta ihop är att det finns en mörk fläck i vattnet mellan de två. Jag tror att skuggan kommer från huvudet. På bilden är området ifråga inte tillnärmelsevis så mörkt som halsen och kroppen, och liknar på pricken en skugga.

Mansis egen berättelse styrker skugghypotesen: Hon påstår att bilden togs omkring middagstid. Om det stämmer borde solen ha stått rakt över henne på himlen, träffat toppen av huvudet och kastat skuggan rakt ner - precis där huvudet/halsen och kroppen möts.

Även om halsen och kroppen är delar av ett och samma objekt, gör placeringen av de olika kroppsdelarna att man inte tror, att det handlar om ett levande djur, eftersom man har svårt att tänka sig hur kopplingen av dessa delar skulle kunna se ut under vattnet.

Förvriden trädrot

Eftersom huvudet är mörkt och förefaller avklippt, finns det inte heller någon anledning till varför det i själva verket inte skulle kunna vara en förvriden trädrot som fotograferats, ur en bildvinkel som gör att man tror någonting helt annat.

Många har försökt uppskatta objektets storlek (Mansi själv anslår det till mellan 3,5 och 5 meter, LeBlond tror mera på 5 till 30 meter).

Om måtten stämmer handlar det kanske om ett sjöodjur i alla fall, men dessa beräkningar grundar sig mera på felaktigheter än på fakta. Det finns faktiskt ett säkrare och mera pålitligt sätt att avgöra huruvida Sandra Mansis berättelse överensstämmer med hennes fotografiska bevis eller inte.

Trots att vi inte med absolut säkerhet vet hur stort objektet var och vilket avstånd det befann sig på, har vi Sandra Mansis eget vittnesmål om storleken och avståndet. Med dessa bestämda variabler till hands är det faktiskt inte särskilt svårt att bestämma om objektet var så stort som hon säger att det var.

En rad experiment

För att räkna fram det ovan nämnda, gjorde vi ett fältbesök vid sjön Champlain, och utförde en rad experiment på plats.

Som många före oss kunde vi inte hitta den exakta platsen där bilden hade tagits, så vi valde en plats i det generella området. Joe Nickell ställde sig sedan ca 2,5 meter över vattenlinjen; vilket är den höjd som rapporterats av Sandra Mansi (som stod på knä mot en 2,5 meter hög avsats, när hon tog bilden).

Jag trädde sedan in på scenen med en meterlång, svartvit linjal i handen, uppdelad i decimetermått.

Markören i vattnet


Figur 3: Fotografi av författaren vid ett fältexperiment på sjön Champlain. En decimeterlång markör fotograferades på 50 meter. Med den som måttstock var det sedan möjligt att komma fram till storleken på det objekt som Sandra Mansi fotograferade 1977. Foto: Benjamin Radford, Copyright 2003.

Med kameran på den höjd som Mansi påstod att hon höll sin (mellan 2,5 till 3 meter), och markören i vattnet på det avstånd hon angett (50 meter), försökte vi sedan få fram storleken på det objekt hon fotograferade.

Varje objekt av en viss storlek, på ett visst avstånd och med en given skärpeinställning, kommer att uppta en viss mätbar storlek i bilden. Jag mätte, med hjälp av decimeterskalan, hur stort objektet var vid 50 meter på fotografiet, markerade måttet och överförde det sedan till Mansis bild av samma storlek.

För en helt korrekt jämförelse, snarare än att använda den vanligaste versionen av fotografiet, en uppförstorad, beskuren och kommersiell bild som ofta publiceras i böcker och tidningar, åkte jag till Connecticut för att studera originalbilden. Där mätte jag objektet i Champlain i förhållande till hela bilden.

De som tror att Mansis objekt är stort kommer nu att bli grymt besvikna, för mina mätningar visar nämligen att storleken är våldsamt överdriven. "Halsen" är långt ifrån de 2 till 2,5 meter eller mera som man antagit, istället är objektet strax över en meter högt och båda objekten tillsammans är ca två meter totalt.

Djurets påstådda hals

För att dubbelkontrollera resultatet arbetade jag också baklänges och använde en modell av djurets påstådda hals och huvud och höll dessa ca två meter över vattenytan på ett avstånd av ca 50 meter (se figur 4, här nedan).

Lägg märke till att min analys grundar sig på Sandra Mansis egna beräkningar och vittnesmål. Då objektet på fotot inte överensstämmer  med den påstådda höjden, måste de som fortfarande hävdar att halsen är mellan 2 och 2,5 meter lång, bestämma sig för vilken usaga i Mansis berättelse som är falsk eller bara felaktig.

Det finns inget sätt att ta reda på exakt hur stort objektet är, men beräkningarna av avståndet och storleken kan inte båda vara riktiga; den ena eller båda uppskattningarna är fel.

Avståndsberäkning

Minst en kryptozoolog, Richard Greenwell, har undersökt fotografiet och tror att Mansis avståndsberäkning på 50 meter är korrekt: "Vi kom fram till att objektet, vad det nu än är, fanns i sjön på det uppgivna avståndet".

Men den troligaste förklaringen är att Mansi trodde att objektet var större än det i verkligheten var. Den felaktiga uppfattningen är ett välkänt fenomen i vittnessammanhang och Joe Zarzynski själv, varnar för den: "Många beräkningar av längden är starkt överdrivna".

Yasushi Kojo, en annan kryptozoolog vid Champlain, konstaterar också att "storleken på sjöodjuren är oftast överskattad och felaktig".

Det här avslöjandet kastar ett helt nytt ljus över Mansis fotografi; med storleken mer än halverad finns det nu ett antal tänkbara kandidater till vad hon fotograferade - allt ifrån en stor fågel till ett känt djur och en förvriden trädrot.

Har hjälpt mig

Många personer har hjälpt mig att forska i fallet och göra denna analys och jag vill särskilt tacka Robert och Paul Bartholomew, Tim Binga, David Daegling, Michael Dennett, Tom Flynn, Barry Karr, Sandra Mansi, Rob McElroy, och Alan Neigher, liksom min kollega, Joe Nickell. Undersökningen och analysen gjordes med ekonomiskt stöd av Kommitten för vetenskapliga undersökningar av påståenden om paranormala fenomen (Committee for the Scientific Investigation of Claims of the Paranormal).