Storbrittanien - Odjuren i Falmouth Bay
Sjömän har hittat åtskilliga kadaver efter sjöormen Morgawr

Den brittiska vetenskapliga expertisen; marinbiologer, zoologer, etc., har inte saknat bevis för havsmonster kring Falmouth Bay, men uppenbarligen har det hellre valt att blunda än att undersöka de många och märkliga kadaver som i drygt 70 år har spolats iland längs kusten av Cornwall.

Okänt kadaver

Redan 1933 spolades ett okänt kadaver iland vid Prah Sands i Cornwall. Då det hände samma år som Nessie slog igenom i Loch Ness, föll det i glömska i tidningarna och ingen annan tycks ha brytt sig om det heller.

På 50-talet fångades ett långhalsat odjur i Gerransviken av de lokala trålfiskarna Reece och Gilbert, som fick det i sitt nät fem distansminuter söder om Falmouth.

Det var sex meter långt, hade en 2,5 meter lång stjärt, "spetsigt" huvud, fjälliga ben och en bred rygg täckt med "tjockt brunt hår". Dåtidens marinbiologer kunde inte identifiera djuret.

I januari 1976 hittades ännu ett oidentifierat kadaver i Cornwall. Den här gången på Durgan Beach nära Helfordfloden av en viss fru Payne från Falmouth.

Otäckt, puckelformat djur

En solig kväll i september 1975 dök Morgawr upp utanför Pendennis Point. Paret Scott och deras gemensamma bekant Riley, såg "ett otäckt, puckelformat djur med korta horn på huvudet och en hårman längs sin långa hals".

Det stora djuret dök och blev borta i några sekunder och kom sedan upp med en havsål i munnen. Fru Scott sa i ett uttalande att hon aldrig glömmer djurets groteska huvud.

I februari 1976 publicerade lokaltidningen Falmouth Packet två bilder av djuret som tagits av en kvinna som kallade sig Mary F.

Mary F:s bilder av sjöormen Margawr i Falmouth Bay i engelska kanalen. Bilderna har länge misstänkts vara förfalskade men ingående undersökningar av bl a negativen har inte kunnat påvisa något sådant och idag betraktas de som äkta.

Bilderna visar ett långhalsat djur med stora pucklar, minst 6 meter långt, som simmade i vattnen utanför Trefusis Point, nära Flushing. Mary Fs monster beskrevs som "svart eller mörkbrunt" med ett ormliknande huvud och "pucklar på ryggen som rörde sig på ett märkligt sätt".

Mellan 3,5 och 12 meter

Efter publiceringen av de då historiska bilderna, fick lokaltidningen en stor mängd brev från människor som påstod sig ha sett något liknande. Djurets längd uppskattades till mellan 3,5 och 12 meter.

I början av maj såg två banktjänstemän på fiskesemester, två sjöormar samtidigt vid mynningen Helfordfloden, som simmade sida vid sida. Helfordflodens mynning tycks vara sjöormarnas favoritplats; majoriteten av observationerna har gjorts från Rosemullion Head till Tor Point.

Duncan Viner, en tandtekniker från Truro, såg Morgawr i mars 1976, då djuret passerade några hundra meter från Rosemullion Head. Först trodde han att det var en val han såg, då endast en puckel var synlig, men strax därpå reste sig en lång hals upp ur vattnet. Viner uppskattade sjöormens totala längd till 12 meter.

Reste sig ur vågorna

Amelia Johnson, på semester från London, promenerade längs stranden i Rosemullion när hon plötsligt såg hur "någonting märkligt reste sig ur vågorna i Falmouth Bay".

Hon beskrev senare "en slags förhistorisk dinosaurie, med en hals lika lång som en telefonstolpe". Gerald Bennett från Seworgan, såg samma kväll ett liknande djur utanför Helford. Den del som stack upp ur vattnet var "omkring 3,5 meter lång och en framåtböjd hals".

Långfredagen 1976 såg en 15-årig yngling från Helston "ett otäckt djur med två pucklar och en lång ormliknande hals" som simmade uppför floden mellan Toll Point och Gew.

Djuret beskrevs som "slemmigt, svart och minst sex meter långt". Ynglingen hann ta en bild av det okända djuret med sin kamera, men experter som tillfrågades av BBC kunde inte identifiera det.

Ett 10-tal rapporter

Från 1985 till 2001 har det årligen inkommit ett 10-tal rapporter om Morgawr, även om tidningarna numera inte publicerar alla iakttagelser.

Den populäraste teorin är att Morgawr är en svanödla, en marin reptil som enligt forskarna dog ut för 70 miljoner år sedan. En annan teori är att det handlar om ett ryggradslöst djur, en jättelik mollusk eller mask.

Kartan här ovan visar var i kanalen man får mest fisk och intressant nog sammanfaller det med de platser där Morgawr varit synlig, vilket knappast kan vara en tillfällighet.

Den mest logiska teorin är dock att det handlar om en långhalsad säl, något som Dr. Bernard Heuvelmans, kryptozoologins fader, framförde redan i slutet av 1800-talet, när han skulle förklara andra havsmonster med långa halsar.

Att en okänd sälart simmar omkring i Falmouth Bay är kanske inte så osannolikt som det låter, då säl är vanligt förekommande utanför Cornwall och man dessutom hittat ett tidigare okänt, helsvart exemplar i floden Fal, inte långt därifrån.

Runt hela Storbritannien

Som de brittiska kryptozoologerna noterat finns sjöormarna inte bara i farvattnen utanför Cornwall, utan har praktiskt taget setts runt hela Storbritannien. De flesta observationer är relativt gamla men det finns också några stycken som bara är drygt 30 år.

Idag är det inte lika populärt att rapportera sjöormar, vilket säkert kan förklaras med "uthängningen" och förlöjligandet i massmedia, som numera finns både på nätet och som hundratals TV- och radiokanaler, inte minst i Storbritannien, och som en gång i halvtimmen berättar allt som hänt.

1919: Minst tre gånger sågs en sjöorm utanför Isle of Skye på Orkneyöarna. Den beskrevs ha en 2-2,5 meter lång hals.

1923: En liknande best sågs nära stranden av Herm, på öarna i Themsen.

1930: En kustbevakningsman såg en sjöorm nära Filey Brig i norra Yorkshire. Djuret var bara ca fem meter ifrån vittnet och stack upp en grov, 2,5 meter lång hals framför sin nio meter långa kropp.

1939: Under flera dagar såg ett större antal människor en sjöorm i kanalen Firth of Forth.

1953: I Skottland sågs en nio meter lång sjöorm med kamelhuvud, giraffhals och täckt med långt hår av fiskare i kanalen Firth of Clyde.

1962: En 9-12 meter lång sjöorm sågs nära stranden av Helensburgh i Strathclyde.

1964: En 7,5 meter lång sjöorm sågs simma söderut längs den engelska östkusten.

1966: En sjöorm med ett ormliknande huvud och sex-sju pucklar sågs nära stranden i Chapel St Leonard's i Lincolnshire.

1975: En sjöorm utanför Barmouth Beach i Gwynedd var ca tre meter lång. Senare samma dag sågs ett större exemplar på 9-12 meter som angrep en koloni med sälar.

FAKTA OM ENGELSKA KANALEN (FALMOUTH BAY)

Engelska kanalen är det vatten som skiljer England och Frankrike. Den ligger mellan Atlanten och Nordsjön, är 630 km lång och mellan 40 och 180 kilometer bred.

På den engelska sidan av kanalen ligger städer som Plymouth, Portsmouth, och Southampton. Franska kanalstäder inkluderar de stora hamnstäderna Calais, Le Havre och Cherbourg.

Båda kusterna har klippor och låglänta stränder och medan den engelska sidan karaktäriseras av Devonperiodens vita granitklippor i Cornwall, kännetecknas den franska sidan av Juratidens klippor vid Pays de Caux.

Engelska kanalen är som ett stort, brett dike mellan England och Frankrike och trots att den mestadels är ganska grund finns det en rad stora djup.

Engelska kanalen är en relativt ny geologisk formation och skapades inte förrän under den pleistoceniska perioden, för 1,8 miljoner till
11 500 år sedan. Kanalen täcker vad som tidigare var en bred dal och kan idag kan beskrivas som en huvudlös golf.

Från Dovers sund sluttar botten ganska jämnt fram till den västra ingången på kanalen, där medeldjupet varierar mellan 40 och 60 meter i sundet till 120 meter vid själva mynningen.

Kanalens största djup är det s k Hurd-grundet med sina 188 meter, en smal sänka som är ca 70 meter lång och ligger norr och nordväst om Kanalöarna.  

Botten kring Lizard (där Morgawr ofta har setts), Start Point, Portland Bill, St Albans Head, St Catherines Point vid Isle of Wight, och Beachy Head, är full av djuphål, dramatiska undervattenssänkor och vikar och är praktiskt taget lika oförändrar idag som den var när den skapades, för miljoner år sedan.