|
|
Brittiska och amerikanska forskare
är oense:
För och emot en svanödla i
Loch Ness
Av 10 000 vittnen beskriver 8 000 människor ett
djur i Loch Ness som mera liknar en svanödla än
någonting annat. Problemet är förstås att
svanödlorna dog ut för 65 miljoner år sedan. Det finns
dock vetenskapsmän som allvarligt överväger om
svanödlan ändå inte kan finnas i Loch Ness och de
förefaller lika trovärdiga som kritikerna. Läs och
begrunda, GUST har pejlat vad båda sidorna anser.
Emot förklaringen att Nessie är en
svanödla, är kuratorn för NEW WALK MUSEUM i
Storbritannien, Richard X (han är enligt egen uppgift så
överhopad med telefonsamtal från brittiska
"monsterfantaster" att han inte vågar uppge sitt efternamn), och
som
här redogör varför:
Loch Ness kan inte föda en
population med stora rovdjur:
Loch Ness är en kall, djup sjö med branta, sluttande
stränder. Det betyder att vattnet är kallt och mörkt och
inte har någon större biologisk aktivitet. Om Nessie är
en svanödla, betyder det att dessa marina djur överlevt i
ytterligare 65 miljoner år.
Det skulle bara vara möjligt om det fanns tillräckligt
många djur för att skapa en population tillräckligt
stor för att undgå inavel. Loch Ness är varken
tillräckligt stor eller tillräckligt produktiv för att
föda en sådan population.
Vi skulle se dem komma upp
för att andas:
Trots att svanödlan levde i vattnet, andades den luft. Även
om
den kunde vara under ytan mycket länge - marina sköldpaddor
kan vara det i 5 timmar - måste den tvingas gå upp flera
gånger om dagen.
Vi skulle hitta deras skelett:
Om det finns en koloni med svanödlor i Loch Ness, kommer
några av dem att dö. När ett större djur dör
sjunker dess kadaver vanligen till botten av sjön (eller havet).
Bakterier i tarmarna skapar gaser och efter en tid flyter kadavret upp
till ytan igen. När gaserna försvunnit sjunker kadavret
åter till botten och är då i ett
upplösningstillstånd.
Om det finns svanödlor i Loch Ness skulle flytande kadaver ha
iakttagits och de borde också ha spolats upp på
stränderna. Kadaver som ruttnar på stränderna
efterlämnar ben och om det funnits svanödlor i Loch Ness
under långa tider, borde stränderna därför vara
fulla med ben.
Loch Ness är för kall:
Reptiler har svårt att hålla kroppsvärmen och just
därför lever de flesta av dem också i tropikerna.
Marina reptiler behöver varmt vatten bättre än de flesta
andra, eftersom de inte kan övervintra och överleva i kalla
sjöar eller hav.
Ögonvittnena beskriver inte
Nessie som en svanödla:
Det finns många olika beskrivningar av Nessie och alla
överensstämmer inte ens med varandra. Typiska beskrivningar
talar om "guppande pucklar", något som mera tyder på ett
däggdjur eftersom reptiler bara kan röra kroppen från
sida till sida.
Kroppen på en svanödla var stel och kunde varken röra
sig upp och ner eller från sida till sida. Andra beskrivningar av
Nessie talar om en hals som hålls vertikalt när den sticker
upp över ytan. Benen i halsen, särskilt i den nedre delen,
var konstruerade på ett sådant sätt att en
svanödla inte kunde hålla huvudet upprätt.
Andra vittnesmål talar om ett djur som går på
stranden. Marina sköldpaddor kommer iland för att lägga
ägg, och finner detta mycket, mycket svårt. Svanödlorna
var ännu sämre anpassade för att kravla på land.
De kan inte ha överlevt i
Loch Ness:
Loch Ness är bara 10 000 år, svanödlorna dog ut
för 65 miljoner år sedan.
När detta
skrivs, i februari 2004, ser väderläget ut så här
vid Loch Ness, som visserligen aldrig fryser till men som
ändå har snö på land. Foto: Mikko Takala,
Copyright 2004.
Min egen syn på saken är att Nessie bara är bra
för den skotska turistindustrin och inte stöds av några
riktiga bevis. Och en sak är därför säker:
även om det finns stora okända djur i Loch Ness, är det
inte svanödlor.
Rapporterna om Nessie börjar
först på 30-talet:
Loch Ness har ingen monstertradition. Rapporterna om Nessie börjar
först på 30-talet och några av de tidigaste bilderna
liknar valkadaver. Historien med munken St. Columba äger rum i
floden Ness, inte i sjön Loch Ness.
FAKTA OM SVANÖDLAN
Svanödlorna var marina reptiler och en viktig del av havets
ekologi från slutet av triastiden för 220 miljoner år
sedan till slutet av kritperioden för 65 miljoner år sedan.
Lämningar efter dem har hittats på jordens alla kontinenter.
En typisk svanödla hade en kort hals, bred kropp, fyra stora
simfötter och en relativt kort stjärt. Någon lär
ha sagt att djuret liknade "en orm i ett sköldpaddsskal", vilket
är en mycket träffande beskrivning.
Svanödlorna var bland de första forntida djur som blev
kända av vetenskapen, och beskrevs så tidigt som 1821. Den
minsta som hittats var ca två meter lång som fullvuxen, den
största var 20 meter (vilket kan jämföras med
blåvalen, jordens idag största däggdjur, som kan bli
upp till 18 meter lång).
Svanödlorna tillhör en stor och variationsrik grupp, som
framför allt utgörs av två distinkta typer; den
långhalsade svanödlan med litet huvud och den korthalsade
svanödlan med stort huvud.
De flesta lämningarna efter dem har hittats i grunda kustvatten
eller flodmynningar. Det betyder inte att de alla levde i sådana
miljöer, bara att chansen att fossiliseras i sådana
miljöer var ganska stor. De mindre svanödlorna tros
ändå ha sökt sin föda i grunda havsvatten och de
större djuren kan mycket väl ha sökt sig dit för
att äta upp dem.
Under den tid som svanödlorna dominerade världshaven var de
stora landmassorna mycket närmare varandra än de är
idag, och därför vet vi att större oceaner än det
nuvarande Stilla havet dominerade den marina miljön. Vi har inte
hittat fossiler på havsbotten och vet således inte vad som
hände på öppet vatten långt från land.
Av upphittade fossiler har vi fått en uppfattning om vad de
åt. Maginnehåll i välbevarade exemplar visar att
åtminstone några av dem levde på belemniter och
ammoniter. Andra exemplar visar bitmärken från större
rovdjur. Det finns ett stort antal tänder, som visar att
svanödlans föda var väldigt variationsrik.
Långa, smala tänder kan ha använts för att kratta
bottensedimentet på samma sätt som en svan nafsar på
botten av en damm. Större och mera robusta tänder tycks ha
varit anpassade för att leva på bepansrade fiskar och
bläckfiskar. Några av de större pliosaurierna hade
enorma, dolkliknande tänder som användes när de
attackerade sina mindre släktingar.
Vi vet ingenting om hur de förökade sig. Ichthyosaurierna,
som levde under samma tidsålder, födde levande ungar och
fossiler av honor med nyfödda embryon har hittats.
Ichthyosaurierna kunde inte ta sig iland och lägga ägg - de
var lika anpassade till ett liv i havet som dagens delfiner är -
men det är inte omöjligt att de mindre svanödlorna kunde
kravla upp på sandstränderna och lägga ägg
på samma sätt som dagens sköldpaddor gör. Om
så var fallet är det inte troligt att vi någonsin
hittar bevis för detta.
En lång rad forskare tror på en familj med svanödlor i
Loch Ness. Till de mest kända och framstående hör de
amerikanska professorerna Henry H. Bauer och Roy P. Mackal, som
båda skrivit vetenskapliga böcker i ämnet.
Loch Ness kan inte föda en
population med stora rovdjur:
Roy P. Mackal: "Hur mycket mat ett visst djur
kräver beror inte bara på dess storlek utan också
på dess ämnesomsättning och energibehov. Ett
vattendäggdjur t.ex. konsumerar 1-10% per dag av sin egen
kroppsvikt.
De okända djuren i Loch Ness har ett rikt utbud av laxöring,
gädda, röding, ål, lax och spigg. Ett djur som
väger t.ex. 1,2 ton skulle behöva äta 125 kilo per dag.
Finns det då
tillräckligt mycket ädelfisk för att
tillfredsställa en sådan aptit? Svaret är Ja!"
(Boken "The Monsters of Loch Ness", sidorna 174 och 175).
GUST: Nya rön i Loch Ness, huvudsakligen
framtagna av Dr. Robert Rines, som återvänt till sjön
efter lång frånvaro (han var som mest aktiv på
70-talet), visar att det finns mera fisk i Loch Ness än man
tidigare trott och den allmänna uppfattningen är, att fisken
gott och väl räcker till en population av okända djur om
dessa är 15-20 st till
antalet och väger omkring ett ton per styck.
Vi skulle se dem komma upp
för att andas:
Henry H. Bauer: "I likhet med vad man idag tror om
svanödlan, kan de okända djuren i Loch Ness andas genom
"snorkelrör" eller genom att bara sticka upp nosen över
vattenytan. Vittnen som ser detta kommer med största säkerhet
att avskriva vad de ser som hoppande fiskar eller dykande fåglar.
Som regel tror man bara att man sett Nessie om man har sett något
stort" (Boken "The Enigma of Loch Ness", sidan 116).
Vi skulle hitta deras skelett:
Roy P. Mackal: "Det finns två
förklaringar till att man inte har hittat skelett och döda
djur. 1) Skeletten på marina ryggradsdjur är massiva och
benen har hög täthet (särskilt skallen och revbenen),
något som underlättar dykningen. Det kan också
förklara varför inga döda djur har hittats.
2) På grund av den låga temperaturen och vattnets surhet
går förruttnelseprocessen långsamt och gasbildning i
kadavret har en
tendens att försvinna innan det kan flyta upp av egen kraft.
På så sätt ser man sällan döda djur i
vattnet. Antingen sjunker de, ruttnar eller äts upp (Boken
"The Monsters of Loch Ness", sidorna 188 och 189).
Loch Ness är för kall:
Roy P. Mackal: "Dykare beskriver djupen som
skrämmande mörka och mycket kalla, trots att sjön aldrig
fryser till. Temperaturen på de lägre vattennivåerna
förblir ganska exakt plus fem grader.
Temperaturen i den djupaste delen av sjön ändras några
få grader mellan vinter och sommar. På vintern värms
den omgivande atmosfären upp av sjön. Följaktligen
är vägarna runt Loch Ness aldrig is- eller
snötäckta under någon längre tid.
Reptiler trivs inte i dessa temperaturer. Ett förslag för att
komma runt detta faktum går ut på att den okända
svanödleart som Nessie tillhör, kan ha anpassat sig till den
låga temperatur som finns i sjön.
Detta är nämligen exakt vad stamreptilerna (Synapsida) gjorde
för att bli däggdjur. Havslädersköldpaddan
undergår just nu en sådan anpassning och den är
tillräckligt intressant för att man ska vara öppen
även inför de okända djuren i Loch Ness " (Boken
"The Monsters of Loch Ness", sidan 137).
GUST: Den senaste undervattensforskningen i Loch
Ness visar att det finns tempererade zoner i djupet, utströmmande
varmvatten från vad som påminner om de "skorstenar" som
hittats i världshaven och som gör att det både finns
växter och djur på de djup där man förr trodde att
det var öde och tomt.
Ögonvittnena beskriver inte
Nessie som en svanödla:
Roy P. Mackal: "Så här skulle Loch
Ness-odjuret, Nessiteras rhombopteryx, kunna se ut i verkligheten
(ovan).
Teckningen bygger på fotografier, ögonvittnesskildringar och
skisser gjorda vid ett stort antal spaningstillfällen över
och under vattenytan. Den totala
kroppslängden tros vara 15-20 meter, varav 3-4 meter huvud och
hals. De fyra fenorna är vardera omkring två meter
långa.
Nessiteras är ett substantiv hopsatt av Nessie, odjurets smeknamn
och även namnet på sjön, och det grekiska ordet
"teras", som sedan Homeros dagar betytt "under" eller fenomen.
Mera konkret har ordet använts för alla monster som
väckt undran, förvåning och fruktan. Rhombopteryx
är en kombination av det grekiska ordet "rhombos", en
fyrhörning av rombiskt utseende, för kortspelare en ruter.
Pteryx, slutligen, är grekiska för fena eller vinge.
Arten är alltså Loch Ness-odjuret med den romboida fenan.
När det gäller övergruppen har man bestämt sig
för att monstret har en ryggrad - och att det närmare
bestämt är en reptil, ett kräldjur. Likheten med en
svanödla är påfallande" (Boken "The Monsters of
Loch Ness", sidan 219).
GUST: Vid en personlig intervju med Alex Campbell
sommaren 1971, kunde jag konstatera att det är precis
tvärtom; vittnen beskriver Nessie som just en svanödla,
vilket också bekräftades för mig av
monsterjägaren Tim Dinsdale och andra, som tillbringat varje
sommar vid sjön och varit där i mer än 25 år.
Den 8 maj 1933, skulle den då unge Alex Campbell tidigt på
morgonen börja sitt arbete där floden Oich rinner ut i
Urquhart Bay i Loch Ness. Det var en klar, vindstilla
måndagsmorgon som så många tidigare och Alex
väntade sig minst av allt att överraskas av någonting i
sjön.
"Jag var nyutbildad uppsyningsman och skulle åka ut på
sjön med båten", berättade Alex Campbell vid intervjun
1971. "Jag stod nere vid stranden och tittade ut över vattnet
för att försöka bedöma hur vädret skulle bli,
då huvudet och ryggen på ett för mig okänt djur
plötsligt reste sig upp ur vattnet på bara 10-12 meters
avstånd".
Alex Campbell blev både överrumplad och lite rädd, men
det han såg etsade sig in i hans minne. Huvudet, som satt
på en minst 1,8 meter lång hals, liknade en ödlas och
vreds från sida till sida. Bakom halsen fanns en kropp, eller
puckel, som Campbell menar var minst tio meter lång. Knappt en
minut senare var djuret borta och vattenytan låg åter
stilla.
"När jag kom hem slog jag upp förhistoriska monster i en
uppslagsbok och konstaterade, att en svanödla var det enda som
stämde med vad jag hade sett", slutade Alex Campbell.
Alex Campbells vittnesteckning av
vad han såg i Loch Ness den 8 maj 1933 (Copyright 2004).
Man kan tillägga att få av de kritiker som ständigt
ifrågasätter vittnena i Loch Ness (och på andra
platser) har intervjuat vittnena, varit vid sjön ifråga
eller tagit del av den digra dokumentation som finns. Det är
naturligtvis mycket bekvämare att sitta bakom ett skrivbord
på ett tryggt museum och leka expert utan att vara det.
De kan inte ha överlevt i
Loch Ness:
Henry H. Bauer: "Att människor bott i en viss
trakt i tusentals år betyder inte att forskarna studerat
dess flora och fauna, och ofta har de inte gjort det. Den stora
population av arktisk röding som konstaterades i Loch Ness
hittades av monsterjägarna, inte forskarna.
Forskarna vet inte heller hur laxpopulationen i sjön kommer och
går eller hur stor ålpopulationen är. Man vet inte ens
hur djupt det är i Loch Ness. Och bara för några
år sedan upptäckte monsterjägarna att när stora
vattenmassor förflyttades i sjön, ändrades också
vattentemperaturen. Uppenbarligen finns det mer som är okänt
än känt med Loch Ness" (Boken "The Enigma of Loch Ness",
sidorna 115-116).
Roy P. Mackal: "Loch Ness är snarare en
bräckvattenssjö med låg salthalt än en insjö
med sötvatten. Och när det gäller svanödlor skulle
dessa utan problem kunna leva i Loch Ness. Medan många varianter
av dem hittats i haven, har man också hittat dem i
sötvattensmiljöer, särskilt flodmynningar och floder.
Man kan spekulera i att svanödlorna flydde uppför floderna
för att undkomma rovdjur som var mera
hemmastadda i saltvatten än de själva var" (Boken "The
Monsters of Loch Ness", sidorna 171 och 172).
Rapporterna om Nessie börjar
först på 30-talet:
Henry H. Bauer: "Om man bortser från
observationen år 565 av ett okänt djur i floden Ness,
började rapporteringen om Nessie flera hundra år före
30-talet och sågs 1520,1694, 1726, 1755, 1771, 1818, 1852, 1860,
1862, 1865, 1871, 1872, 1878, 1879, 1880, 1885, 1889, 1895, 1896, 1900,
1903, 1908, 1909, 1914, 1915, 1916, 1917, 1919,
1923, 1924, 1926, 1927 och 1929 (Boken "The Enigma of Loch Ness",
sidorna 145-149; i boken finns också hänvisningar till var
rapporterna från dessa århundraden finns att läsa).
FOTNOT: Kontroversen om Nessie kommer att
fortsätta och GUST kommer att bevaka ämnet så
länge den pågår. Vi välkomnar läsarnas
frågor, teorier, egna besök och kanske till och med
observationer, Nessieteckningar, etc.
Översättning och
bearbetning: Jan-Ove Sundberg, GUST © 2003
|
|
