Bill och Bob såg den och fotograferade den flera gånger:
Sjöormen i San Francisco Bay

Mellan den 5 februari 1985 och den 1 mars 1987, såg och fotograferade tvillingbröderna Bill och Bob Clark en sjöorm i San Francisco Bay, men både vetenskapsmän och kryptozoologer har varit kallsinniga till händelsen. Nu kommer GUST i samarbete med SAAB och FOA, att göra en ordentlig analys av bilderna.

I den amerikanske kryptozoologen Craig Heinselmans unika och mycket läsvärda album DRACONTOLOGY, utgivet i november 2001 i endast 350 inbundna kopior, berättar tvillingbröderna Bill och Bob Clark, 57, vad de såg, fotograferade och upplevde:

Den 5 februari 1985

Från första stund var detta en väldigt annorlunda morgon. Dagen innan hade varit solig utan vind, med en temperatur på behagliga 25 grader.


San Francisco Bay är en spännande plats, och uppenbarligen inte bara för att den magnifika Golden Gate-bron ligger där.

Den femte var en precis lika fin dag med klarblå himmel, lugnt på sjön och högvatten. Bröderna hade aldrig sett San Francisco-bukten så vindstilla, och så spegelblank.

Allt som stack upp ur vattnet var lätt att se. Som en följd av detta och runt klockan 7.45 på morgonen, såg de först en grupp sjölejon ca 200 meter framför sig. De tyckte sig också se hur ännu ett sjölejon kom runt Stone Tower och närmade sig gruppen.



När det bara var några meter ifrån dem stack ett långt, svart, teleskopliknande objekt, omkring tre meter långt, rakt upp ur vattnet och kastade sig framåt, så att det nästan föll på sjölejonen. Dessa simmade omedelbart bort och flydde i panik in mot stranden.

Fyra vertikala buktningar

Ormen piskade upp vattnet när det simmade bakom sjölejonen, så snabbt att dess konturer var svåra att urskilja. De kunde ändå se tre eller fyra vertikala buktningar längs kroppen på det. Plötsligt försvann ormen under vattnet.

Under tiden kom sjölejonen närmare och närmare den plats där de stod parkerade längs Marina Green, bara några meter från själva bukten. De kom så nära att Bob kunde se dödsfruktan i ögonen på ett av dem, när det hoppade upp och ner ur vattnet.


Sjölejon som leker i vattenytan är ett lätt byte för alla marina rovdjur.

Ormen fortsatte att förfölja dem och förberedde sig uppenbarligen på ett första mål mat.

Svart och slemmigt

På bara ca 50 meters avstånd såg de en buktning av djuret, som såg ut som ett halvt bildäck. Det föreföll svart och slemmigt, men samtidigt glimmade det i de första solstrålarna.

Ormen simmade strax under vattenytan och parellelt med stranden. Vattnet på platsen var kristallklart och de såg därför djurets huvud mycket tydligt.

Det hade en kort, platt nos, kraftiga, markerade ögonhålor och en lång hals. Halsen måste ha varit minst tio meter lång eftersom de uppfattade det som om en stor orm hade simmat förbi. De hade förväntat sig att ormen skulle smalna av bakåt, men istället blev den allt bredare. "Vad vi såg var inte en stor orm utan något ännu mera fantastiskt", säger Bill Clark.

Tvärstopp för ormen

Plötsligt small det till och sedan sprutade vattnet åt alla håll, samtidigt blev det tvärstopp för ormen (när de nästa dag kollade upp saken vid lågvatten, visade det sig att en klipphylla under vattnet gick sex meter ut i bukten och det var uppenbarligen den som ormen kolliderat med).

I nästa ögonblick dök en lång svart hals upp ur vattnet, som vred sig bakåt och bort från stranden. Hela djuret vred sig som en korkskruv och visade mittenpartiet över vattenytan, vilket gav dem en tydlig bild av undersidan, som var krämvit med inslag av gult.

Det liknade magen på en alligator och påminde om mjukt läderaktigt skinn, indelade i sektioner som var flera decimeter breda. Mittenpartiet var ca 6 meter långt, svart på ovansidan och mörk- till ljusgrönt på sidorna, samt gulaktigt under buken.

Sexkantiga fjäll

Det hade sexkantiga fjäll som passade in i varandra snarare än att vara överlappande. De största fjällen fanns på den bredaste delen av kroppens mittparti, där magen och sidorna möttes, och minskade gradvis i storlek upptill, framtill och vid slutet av mittenpartiet.

De största fjällen var större än en femkrona och de minsta mindre än en femtioöring. Det fanns en distinkt skiljelinje där skinnets utseende ändrades från fjäll till den släta, läderaktiga magen.

Medan det fortsatte att skruva sig rörde sig ytterligare en del av djuret, mellan två och tre meter lång, upp över vattenytan. Buktningen rörde sig bort ifrån dem och ett solfjädersformat bihang blev synligt precis i vattenlinjen.

Mossfärgade spröt

Det såg ut som en flagga som fladdrade i vinden. Det var triangelformat till formen med taggiga kanter. Mossfärgade spröt utgick från en enda punkt på sidan av djuret, som ekrar i ett hjul. Ett papperstunt, grönt  membran syntes mellan varje spröt, vilket sträckte sig längre än membranet och skapade en taggig kant.


Det här exceptionella, fenliknande bihanget sågs av de två vittnena. Illustration: Bill och Bob Clark, Copyright 2003.

Bihanget var regelbundet och varje sida var nästan 6 dm lång, vilket påminde om en "drakvinge". Bob började räkna antalet spröt, men fick snart ge upp eftersom det var så många.

Det fanns två bihang totalt, en i början och en i slutet av mittenpartiet. De liknande stabilisatorer, i motsats till simfötterna på sidorna, som drev djuret framåt.

Fyra kraftiga ringlar

Kroppen sjönk sakta ner i det steniga djupet. Under vattenytan kunde de fortfarande se den övre delen av halsen och hur djuret hade fyra kraftiga ringlar (sammanpressade, vertikala böjar av själva kroppen) precis bakom huvudet.

Djuret rörde halsen med en pisksnärtsrörelse, varpå de fyra ringlarna rörde sig bakåt och sedan löstes upp när de nådde mittenpartiet. Ögonblicket därpå uppstod ytterligare fyra ringlar bakom huvudet och på nytt snärtades dessa bakåt mot mittenpartiet.


För första gången i kryptozoologins historia har vittnen kunnat se exakt hur sjöormarna färdas genom vattnet. Illustration: Bill och Bob Clark, Copyright 2003.

Det här upprepades gång på gång ända tills djuret kom ut på djupare vatten. "Det var som att titta på ett godståg som växlar ut från bangården, där varje vagnssektion måste vänta in den föregående, för att hela tåget ska kunna fortsätta", förklarar Bill.

Ett ormliknande huvud

Djuret hade ett ormliknande huvud men de kunde inte se några detaljer på det förutom att det hade stora käkben.

När det simmade norrut mot mitten av bukten, tyckte de sig se en rygg längs mitten av stjärtdelen, men de såg aldrig slutet av själva stjärten.

Då djuret simmade bort med lagom hög fart, såg de flera buktningar som rörde sig upp och ner i vattenytan. Några sekunder senare försvann även dessa. Då de aldrig såg stjärten på djuret var det svårt att uppskatta dess längd, men bröderna Clark uppskattar det till minst 20, kanske till och med 30 meter långt.

Arbetskamraterna retade dem

De rapporterade vad de sett till kustbevakningen och åkte sedan till jobbet. Arbetskamraterna retade dem för vad de hade sett och menade att de antingen sett fel eller överdrivit, men själva återvände Bill och Bob till platsen redan nästa dag, när lågvattnet kom in.

De hoppades hitta avskrapade fjäll eller dylikt från djuret, efter kraschen mot stenbeläggningen, men ingenting sådant fanns på de släta blocken.

De följande dagarna skrev de var för sig ner vad de varit med om och registrerade vittnesmålen hos Notarius Publicus. Tidningen San Francisco Examiner kontaktades den 20 februari och gjorde ett reportage om händelsen.

Den 28 februari 1985

Observation nummer två inträffade öster om Stone Tower Point vid 9-tiden på morgonen och ca 400 meter från stranden. Den ägde rum i ungefär samma område och bara något längre norrut, där sjölejonen attackerats första gången de såg ormen.

Bob såg huvudet sticka upp ca en meter ur vattnet när han tittade mot  Alcatraz Island. Han såg en enda buktning rulla bakåt tillsammans med 5 till 10 meter av halsen och sedan försvann djuret under ytan.


Alcatraz Island, en gång i tiden fängelset där den beryktade Al Capone och andra amerikanska gangstrar satt och begrundade sitt öde, är idag ett av buktens stora utflyktsmål.

Han visade Bill var denne skulle titta och både huvudet och en buktning av kroppen befann sig då i samma position. Buktningen rullade bakåt på nytt och försvann i djupet. Huvudet vreds samtidigt åt vänster och ner under vattnet.

Den 1 mars 1985

Efter den andra observationen flyttade sig bröderna till parkeringsplatsen utanför St. Francis Yacht Club. De kom närmare udden och ca 100 meter längre ut i bukten, där sikten också var helt fri från skymmande träd. Deras tredje observation ägde rum 100 meter väster om den andra och Bob såg djuret i bara några sekunder.

Halsen befann sig ca 2,5 meter uppe ur vattnet. Omkring en timme senare och ca 150 meter från land, kom något simmande precis under själva vattenytan, som lämnade ett V-format vågsvall efter sig.

Djuret simmade flera hundra meter parallellt med stranden, men dök när en båt närmade sig. Det var 300-400 meter från stranden när huvudet dök upp på nytt.

Den 22 december 1986

Klockan var 8 en dimmig morgon när bröderna gjorde nästa observation. Det var stilla på vattnet. Bob tittade mot bojen som befann sig 75 till 100 meter från stranden och 150 meter väster om den plats där de parkerat.

Till höger om sig såg han vad han först tolkade som två telefonstolpar som guppade upp och ner på vattnet. Halvt på skämt, sa han till Bill att ormen var tillbaka och pekade ut mot bojen.


A boj i farleden visade sig vara ett favorittillhåll för sjöormen, enligt tvillingbröderna Bill och Bob Clark.

När båda tittade ut över vattnet hade "telefonstolparna" försvunnit. Rakt framför bojen och ca 3 dm över vattenytan, dök djurets huvud upp och de såg hur dess ögon stirrade på dem. Djuret började simma mot bröderna och utan förvarning reste sig halsen till en höjd av 2,5 meter, så att det kom att likna periskopet på en ubåt.

Stora ovala näsborrar

Huvudet hade en platt nos med två svarta, ovala näsborrar stora som en knuten näve. Medan djuret fortsatte att simma mot dem öppnade Bob handskfacket och tog fram kameran, som han räckte till Bill. Men när denne höjde den för att fotografera djuret, var det på nytt borta.

När djuret dök upp igen försökte Bill fotografera det medan Bob betraktade det i sin kikare, som hade 7x35 förstoring. Vad han såg var en långhalsad marin reptil med en hals som liknade en svan.

Bill hoppade ur bilen och sprang ner till stranden, för att försöka få ännu bättre bilder. Medan Bill sprang dök djuret upp 200 meter ut och lyfte halsen till drygt en halv meters höjd. Han hann ta några bilder innan det försvann igen.

Bara 30 meter ifrån

Bill fortsatte längs stranden tills den tog slut, klättrade sedan ner till vattenbrynet och var nu bara ca 30 meter ifrån djuret, som fortfarande höll huvudet över ytan. Djuret dök när han tog ytterligare en bild.

De bestämde sig för att framkalla filmen direkt och be om kopior på djuret, hur dåliga de än var. Bilderna var överexponerade, men djuret syntes på allihopa. På grund av regn, dimma och tiden på dagen, hade de ändå haft tur som fått något på filmen över huvud taget.


San Francisco Bay är ett väldigt omtyckt rekreationsmål och bukten är ofta full av både nöjesbåtar och segelbåtar.

Bild 1: Djuret syns med några klippor i förgrunden. Det är svårt att se det ordentligt, men minst tre meter av halsen syns över ytan. # 12 på negativet.

Bild 2: Fyra svarta fläckar på vattnet. De liknar de klassiska buktningarna och övre delen av halsen sticker upp ur vattnet. # 13 på negativet.

Bild 3: Huvudet och en buktning syns över vattenytan. # 14 på negativet.

Bild 4: Två svarta fläckar som liknar huvudet och en del av halsen.
# 15 på negativet.

Den 23 december 1986

Bob arbetade i den egna plåtverkstaden, så Bill fick själv åka ner till observationsplatsen. Då det regnade trodde han först att det bara var slöseri med tid. Men när han tittade mot ön Alcatraz, såg han ett långt, svart, stolpliknande objekt sticka upp ur vattnet.

Han kände igen huvudet och en stor del av halsen på djuret, som kommit upp till vänster om bojen.

Medan han höll ett vakande öga på det märkliga djuret, sträckte han sig efter kameran för att ta en bild av det, men innan han hunnit ta fram den hade djuret fallit framåt och dykt tillbaka ner i djupet.

Den 24 januari 1987

Klockan var 8 på morgonen och Bill tittade i riktning mot Golden Gate-bron. Plötsligt såg han hur något dök upp ur vattnet och närmade sig bojen.

När det kom närmare såg han flera pucklar som fick vattnet att forsa. Han grep kameran, sprang mot bojen och började ta bilder. Djuret hann fram först.


När vinden friskar i kan det bli full storm i bukten och då är det inte lämpligt att vara ute i en liten båt.

Bob grabbade tag i kikaren medan Bill fortsatte att ta bilder. De stod kvar tills djuret försvann ner i djupet. Det dök upp igen öster om bojen, försvann och kom upp igen bara ca 30 meter från Bill och Bob.

Ett stort rött märke

Den svanliknande halsen rullade sakta fem meter bakåt och gav intrycket att den nästan stod stilla. Efter en kort stund var den normalstor och den mindre, som visade sig vara sjöormens unge, och som var brun till färgen, hade ett stort rött märke baktill.

Sjölejonen dök och varken de eller ormarna syntes till mera den dagen.

Bill hade tagit en hel rulle film, men när den hade framkallats upptäckte de att det kommit in vatten i linsen och att samtliga bilder blivit förstörda.

Den 25 februari 1987

Nästa observation inträffade i samma område och än en gång i närheten av bojen ute i farleden. Först var de inte säkra på att det var ormen, men Bill tog bilder för säkerhets skull.

En halvtimme senare såg Bill hur något dök upp mitt framför dem, på bara 50 meters avstånd. Bob tog fram kikaren och såg att det var två ormar som var omslingrade. En av dem liknade en svart slang. Den slingrade sig runt ett objekt som senare visade sig vara ryggen på ett större djur.



Vad som kan ha varit en sjöormsunge gled över ryggen på en vuxen sjöorm innan båda två försvann ner i djupet. Illustration: Bill och Bob Clark, Copyright 2003.

Bob såg hur det första objektet drog sig samman som en kålmask för att ta sig över den stora, buktande ryggen. I nästa ögonblick försvann de båda ormarna under vattnet.

Djuret fräste åt dem

Femton minuter senare, och bara 30 meter ut, dök ett huvud upp till en höjd av drygt en halv meter och stirrade på dem. Djuret lutade på huvudet, munnen öppnades och djuret fräste åt dem.

Det var egentligen mera ett morrande än en fräsning, enligt bröderna. "Vi fick intrycket att det varnade oss för att lägga näsan i blöt", säger Bob. "Bill tog bilder genom bilfönstret, sedan steg han ur och lutade sig mot biltaket och strax därpå sjönk djuret rakt ner som en sten".

De omslingrade djuren måste ha varit ett vuxet exemplar och dess unge och bröderna hade en osannolik tur som fick observera dem.

Bild 1: Ingenting nära bojen. # 1 på negativet.
Bild 2: Ingenting nära bojen. # 2 på negativet.
Bild 3: Ett långt, tunt, svart objekt i nedre högra hörnet. # 3 på negativet.
Bild 4: Bara bojen är synlig. # 4 på negativet.
Bild 5: Ett objekt som förefaller att vara en dykande fågel kan ses nära bojen. När bilden granskades på nytt 1996, upptäcktes att "fågeln" i själva verket var ett huvud och en hals som stack upp 2,5 meter ur vattnet. # 5 på negativet.

Den 1 mars 1987

Flera hundra meter öster om den plats där Bob parkerat bilen, upptäckte han två buktningar som synkront rörde sig över vattenytan.

Andra vittnen

Den 3 november 1983, publicerades en artikel i tidningen San Francisco Chronicle. Reportaget handlade om hur fem män vid ett vägbygge längs Highway 1, sett ormen. De beskrev den på följande sätt:

"...Kroppen kom upp först... Den hade tre pucklar, som kom rakt upp... ormen svängde sedan runt, sänkte ner huvudet under vattnet och simmade ut mot havet. Medan den simmade sänkte den gradvis ner kroppen under ytan, tills den var helt försvunnen... Djuret liknade en lång ål...".

Observationen gjordes strax norr om Stinson Beach, ca 400 meter från stranden, den 31 oktober.

Vid middagstid den 30 augusti 1976, var metodistpastorn och konstnären Tom O´Onofrio på Agate Beach när han såg en enorm svart skugga i en överbrytande vågkam ute i bukten.

En drake i trä

I lokaltidningen Coastal Post berättade han:

"Jag arbetade vid tillfället med en drake i trä som skulle utgöra grunden för ett mycket ovanligt och vackert bord och kunde inte bestämma hur huvudet skulle se ut. Till slut tog jag en promenad till Agate Beach, där jag träffade min gode vän Dick Borgstrom.

Femtio meter från stranden kom plötsligt en överbrytande våg och inne i denna såg vi ett enormt, drakliknande djur, säkert 20 meter långt och fem meter brett. Ormen tycktes leka i vågorna och piskade med stjärten. Observationen var så övermäktig att vi stod som fastväxta i marken i minst tio minuter efteråt...".

Det sjunde vittnet

Marlene Martin, en säkerhetsinspektör vid transportministeriet, berättade senare att det funnits sju personer på Stinson Beach och att hon var det sjunde vittnet.

Hon berättade att hon sett en V-formad våg som simmade in mot stranden 75 meter under dem. Vid något tillfälle var djuret helt under vattnet. Sedan gjorde det en U-sväng och simmade mot Farallones (en strand i närheten). När det simmade bort såg hon tre till fyra pucklar.

När djuret var 50 meter ut i bukten stack en 2,5 meter lång hals upp ur vattnet. Huvudet skakade av sig vattnet och djuret öppnade munnen och visade en rad stora och skarpa tänder, både i överkäken och nederkäken. Dess ögon var mörkt röda, och inte bara i själva pupillen.


Marlene Martin såg vad hon påstår var ett spektakulärt huvud, fullt med stora skarpa tänder, i San Francisco Bay. Illustration: Bob och Bill Clark, Copyright 2003.

Forskarnas kommentarer

Professor Bernard Heuvelmans, som har kallats "kryptozoologins fader", skriver i sitt första brev till bröderna Clark:

"Er rapport är inte bara den bästa och mest fascinerandejag någonsin har sett utan också den mest detaljerade. Tyvärr är den alltför lik gårdagens fantastiska havsmonster, som antingen var rena påhitten eller som skapats under rusets inflytande. Jag är helt säker på att Ni och Er bror är ärliga och pålitliga människor, som rapporterat vad ni såg eller tror er ha sett".

Marinbiologen Forrest Wood, tillika styrelsemedlem i International Society of Cryptozoology, konstaterar:

"Ingen känd fisk eller akvatisk reptil simmar med vertikala kroppsrörelser... Valar, sirendjur och sälar gör det naturligtvis, men dessa rörelser är medelmåttiga och de kan inte skapa pucklar eller buktningar av ryggen, på det sätt som beskrivits.

Fjällen, det slemmiga utseendet och spröten skulle sammantaget kunna tillhöra en fisk, men jag vet ingen fisk som har fenor fästade på kroppen längs ena kanten. Med undantag för sjöhästen och några av dess släktingar, har ingen fisk heller en hals.

Det beskrivna djuret stämmer inte in på något känt ryggradsdjur och ur zoologisk och paleontologisk synpunkt är det en omöjlighet".

Författaren och kryptozoologen Gary Mangiacopra, säger:

"...Jag har jämfört det här 20 meter långa djuret med andra fall jag har funnit... och vad ni påstår stämmer inte in på vad som har setts tidigare längs den amerikanska kusten.. jag medger att jag inte ens vågar mig på en gissning när det gäller den zoologiska klassificeringen. Det första intryck jag får är att det handlar om en fiskart eller en ål, men det sätt på vilken det simmar stämmer bättre in på ett däggdjur".

Dr. Bernard Heuvelmans, i ett nytt brev till bröderna Clark:

"Vad ni beskriver stämmer inte zoologiskt sett... så ni skulle ha kunnat se en okänd fiskart... men ingen fisk kan röra sig i vertikalplanet på det sätt ni har beskrivit. Om det ni såg inte tillhör en helt okänd klass av ryggradsdjur... vilken är osannolikt men inte helt omöjligt, tror jag att fantasin har skenat iväg med er och att ni starkt förvrängt vad ni såg...".

Sedan de fotograferat djuret för första gången den 22 december 1986, berättade de detta i nya brev till Gary Mangiacopra, Dr. Bernard Heuvelmans Dr. Paul LeBlond och Richard Greenwell vid International Society of Cryptozoology. Den 6 maj1987, skrev Dr. Paul LeBlond:

"Jag har undersökt bilderna under ett elektronmikroskop, ett Reichert med typbeteckningen 222 323; och förstoringsgraderna 10x, 40x, 100x.

# 12. Objektets kontrast förefaller väldigt diffus mot bakgrunden i övrigt. Vid 40x förstoring går det knappt inte att se det längre.

# 13. Samma dåliga kontrast. Bara otydliga små prickar vid 40x förstoring.

# 14. Två otydliga fläckar.

# 15. Samma som # 13.

Jag kan tyvärr inte se de detaljer ni talar om i ert brev av den 18 mars. Negativen visar kanske dessa detaljer mycket bättre, papperskopiorna gör det definitivt inte".

Så långt reportaget i DRACONTOLOGY.

Det mest förvånande här är att varken forskare eller kryptozoologer stöder vittnena i vad de sett och fotograferat utan istället uppehåller sig vid deras trovärdighet (i långa stycken som jag redigerat bort ur texten), och det faktum att vad de sett varken stöds av ett känt djur eller vad som tidigare observerats längs den amerikanska kusten.

Frustrerade och förvirrade

Bröderna Clark är naturligtvis besvikna, frustrerade och förvirrade. De har slutat söka efter sjöormen i San Francisco Bay, de har svårt för att låta någon annan göra nya undersökningar av fallet och det är i det närmaste vara ett mirakel att GUST släpps in i det.

Jag förstår dem. Det är en sak att ta reda på om bilderna är äkta eller inte - det bör man naturligtvis alltid göra - och en helt annan att sätta in alla sina resurser på att ifrågasätta vittnenas trovärdighet, påstå att vad de sett är omöjligt eftersom det inte stämmer med ens egen favoritteori och jämföra med vad man tror sig veta, utan att ens smutsa ner sina skor.

Ingen vet med säkerhet vilka djur som fortfarande är oupptäckta, varken i insjöar eller i havet och bara för att de inte setts tidigare, kan de fortfarande vara äkta.

Imponerad av akademiker

Det finns gott om exempel i Bernard Heuvelmans egen bok "In the Wake of the Sea Serpent", på att djur som setts för första gången ändå tros existera, men då är det förstås vetenskapsmän som har sett dem och Dr. Heuvelmans var, i likhet med många andra fördomsfulla forskare, mer imponerad av akademiker och deras titlar än vad vanligt folk sade sig ha sett.


"Kryptozoologins fader" var kanske inte så öppen som vi hittills trott, även om Dr. Bernard Hevulmans, som gick bort bara för några år sedan, naturligtvis betytt oerhört mycket för populärvetenskapen.

Själv har jag sällan eller aldrig stött på något vittne som ljugit om vad de sett och då har jag ändå intervjuat ca 300 personer hittills.

Det är hög tid att omvärdera några av våra mest kända forskare och kryptozoologer, be dem vänligt men bestämt att  förkovra sig i både  öppenhet och vittnespsykologi och väga vittnen och deras observationer på guldvåg istället för att avfärda vad de sett (och i vissa fall fotograferat eller filmat), tills det finns något substansiellt som eventuellt bevisar motsatsen.

Ärliga och uppriktiga

Bilder i sig är inga bevis förrän det finns bilder man tittar på och sedan utbrister: Men, herregud, vad är det där för ett djur?

Vanliga människor gör under tiden så gott de kan. Vissa har ett bra minne och kan beskriva detaljer, andra inte. De flesta är ärliga och uppriktiga och hör endast av sig om de vet att de sett något utöver det vanliga.

Bröderna Clark såg inte bara något ovanligt, de såg också hur en klassisk sjöorm rör sig i vattnet och den kunskapen har de amerikanska forskarna struntat i eller helt förbisett, i sin iver att misskreditera Bill och Bob istället för att tillvarata deras detaljerade beskrivning och fina illustrationer. Vi får säkert anledning att återkomma till detta.

Utrusta en expedition

Mot bakgrund av hur bröderna Clark blivit behandlade är det inte svårt att förstå, varför amerikanarna aldrig har kunnat utrusta en expedition i likhet med dem som GUST genomfört de senaste sex åren.

International Society of Cryptozoology skulle förmodligen aldrig tillåta det och innan en egen expedition kom till stånd skulle de käbbla halvt ihjäl sig om vilka kriterier man måste ställa upp för att vara så vetenskaplig som möjligt, innan man äntligen skred till verket.

Tack och lov finns GUST inte i USA och vi lovar att hålla er alla underrättade om våra vittnen, expeditioner, resultat, utvärderingar och hypoteser.

Reportage och översättning: Jan-Ove Sundberg, GUST © 2003.
Grundat 1997 av Jan-Ove Sundberg. Telefon 0141 21 79 29 eller 070 301 79 29. Denna sida har visats1057 gånger.
Besök Frogpage Kontakta Jan-Ove Sundberg