|
|
Norge - Odjuren i Seljordsvattnet:
Pensionärer chockades svårt när en sjöorm dök
upp intill deras båt
Grattis Norge!
I Seljordsvattnet i Telemark finns det verkligen en familj med
okända
djur, det sätter vi i GUST vårt huvud i pant på! De
flesta vittnen är
överens om att sjöormarna är ofarliga för
människan, men att få dem
helt intill båten, resta till en höjd av tre meter och det
mitt i
natten till på köpet, kan chocka den modigaste.
Både norska och andra medier har många
gånger frågat oss i GUST, hur vi skulle reagera om en en
sjöorm kom upp intill båten och sträckte upp en
lång hals med ett groteskt huvud, vars ögon sedan
lömskt glodde på oss?
Man ljuger om man säger att man inte skulle bli rädd, lugnt
ta fram både stillbildskameran och videokameran och dokumentera
så mycket av det man bara hann med.
Välte en båt
Trots att sjöormarna aldrig gjort någon människa
något illa (förutom vält en båt på
Seljordsvattnet, för drygt hundra år sedan), vill ingen att
detta ska hända just dem, om det nu ändå ska hända
en vacker dag. Visst skulle det vara en ära att bli uppäten
av ett sjöodjur, men så roligt är det ju inte.
Jag brukar därför svara att vi förmodligen skulle bli
lika rädda som alla andra, kanske till och med göra i byxorna
och, hemska tanke, aldrig mera våga oss ut på sjön i
en liten båt.
Först när jag 2001 såg videofilmen som två
år tidigare tagits av två engelsmän, och på
vilken man tydligt ser att det handlar om ett 8-12 meter långt,
muskulöst och anaconda-liknande djur, insåg jag att vi i
GUST, som varit ute på sjön i allt ifrån
gummibåtar till flottar, för länge sedan kunda ha
blivit deras mat om de betraktat oss som bytesdjur eller varit
aggressiva.
Ingen vacker syn
Ändå har jag stor förståelse för
människor som reagerar med rädsla och den djupaste och mest
primitiva skräck, på de okända djuren i
Seljordsvattnet. Alla är överens om att de inte är
någon vacker syn precis och ingen vill som sagt bli den
förste som hamnar i dess gap...
Här följer nu den första observationen i en serie om de
bästa observationerna vi dokumenterat av Selma i norska
Seljordsvattnet.
OBSERVATION AV SELMA,
SOMMAREN 1996
Tid: Sommaren 1996.
Plats: Utanför
Tellnesöya (se röd markeringen på flygfotot ovan)
Vittnen: Två
män i 70-årsåldern, som föredrar att vara
anonyma
Antal djur: 1
Form: Ormliknande
Huvudet/halsen: Ett
hästliknande huvud på en tre meter lång hals
Beteende: Halsen
kom upp alldeles intill männens båt och det stora huvudet
svängdes ner i den och glodde på den ene av dem, från
bara ett par decimeters håll
Personlig intervju: Jan-Ove
Sundberg, sommaren 1998
Illustration: Erik
Knatterud
Sommarnatten var varm och vindstilla och sjön låg
spegelblank. Det nappade inget vidare sommaren 1996 men det var
avkopplande att bara sitta ute på den halvmörka sjön,
som låg tyst från båtar och stojande badare.
De gjorde inte mycket väsen av sig själva heller, de
två grånade männen från Bö, en liten by
bara några mil söder om Seljordsvattnet. De hade känt
varandra i stort sett hela livet, ofta fiskat på den sjö
där de nu satt och aldrig trott på "skrönorna" om
Seljordsormen.
"Eftersom biologerna i Bö sagt oss att det inte finns och inte
heller kunde finnas några sjöormar i Seljordsvattnet eller
ens i sinnevärlden, så var vi ju tvungna att tro på
det, för man har ju inte utbildning att säga emot
sådana auktoriteter", sa den mest pratglade av de två,
under min intervju 1998, en pigg 72-åring som vi kan kalla
för Ole.
Låg i luften
Ole kände på sig att den här natten inte skulle sluta
som många andra nätter då det suttit ute på
sjön. "Det låg liksom något i luften, något jag
inte kunde sätta fingret på", fortsatte Ole. "Jag aktade mig
noga för att säga något till Svein (även det en
pseudonym), som inte blir god att tas med om han misstänker att
man haft föraningar. Han är religiös nämligen,
därför biter ingenting sådant på honom".
Som de satt där och filosoferade och tittade ut över de
fridfullt orörliga flötena på den svartblanka
vattenytan, hörde de plötsligt ett kraftigt vågsvall
och i nästa ögonblick kom en skräckinjagande varelse upp
ur Seljordsvattnet.
En bred, kraftig, "ådrig och knottrig", tre meter lång hals
tornade upp sig över de två lamslagna männen och ett
stort, hästliknande huvud svängdes över i deras
båt och stirrade Ole rakt i ansiktet.
Stora svarta ögon
"Varelsen var inte mer än 20 cm från mitt ansikte och jag
har aldrig blivit så rädd i hela mitt liv", berättade
Ole 1998. "Djuret stirrade på mig med stora, svarta ögon i
vad jag upplevde som en evighet".
Nu kan det emellertid inte ha varit någon längre stund,
för innan Svein hunnit ta en ordentlig titt på djuret han
med, hade det dragit tillbaka huvudet och halsen ner i djupet igen och
var borta utan så mycket som en krusning.
Männen släppte fiskeutrustningen "rätt ner i sjön"
och rodde tillbaka till Tellnesöya så fort de bara kunde. De
drog upp roddbåten på stranden och sprang hela vägen
upp till campingföreståndaren.
Chockade och andlösa berättade de för honom vad de just
varit med om. Campingföreståndaren förmådde dem
att sätta sig ner, gav dem kaffe, lugnade dem och kunde sedan bit
för bit pussla ihop vad som hänt ute på sjön.
Trovärdiga
människor
"Det handlar om väldigt trovärdiga människor och jag
trodde också vartenda ord de berättade för mig", sa
campingföreståndaren 1998, som också han vill vara
anonym. "De skulle aldrig ha kunnat fejka en sådan rädsla
och det tog minst en timme innan chocken hade släppt så
mycket, att de kunde sätta sig i bilen och åka hem till
Bö".
När GUST diskret frågade om de två männen i
Bö fick vi samma goda vitsord som campingföreståndaren
gett dem. Det handlade om två plikttrogna män, folk som stod
med båda fötterna på jorden och som aldrig farit med
osanning så vitt andra visste.
Ole säger idag: "Jag förstår folk som inte tror oss,
det vi såg var overkligt... en abnorm styggelse som var som tagen
ur helvetet självt, om det nu finns någonting sådant.
Det tog nästan ett år innan jag vågade mig ut på
sjön igen och jag är aldrig där efter mörkrets
inbrott".
Rysligt odjur
Svein instämmer: "Jag har svårt att tänka mig att Gud
har skapat ett så rysligt odjur, fast det måste han
förstås ändå ha gjort. Det var ingenting man vill
se igen och jag hoppas att vi slipper. Hittar ni vad vi såg och
får upp det, kommer det att slå världen med
häpnad, sanna mina ord!".
Så långt Ole och Svein. Vi som söker de okända
djuren i Seljordsvattnet är väl medvetna om att detta och
andra vittnesmål, snarare ger oss kalla kårar än en
positiv bild av vad som i folkmun kallas Selma.
Utseendet har ingen betydelse, sägs det och inte storleken heller.
Men det gäller knappast i kryptozoologiska sammanhang och det
kommer att ta tid och mycket resurser att bevisa Seljordsormarnas
existens. Det finns också gränser för vad man kan
begära av sitt team och det skulle räcka långt med
knivskarpa stillbilder eller en digital videofilm.
Reportage och bilder:
Jan-Ove Sundberg. Illustration: Erik Knatterud. GUST © 2004.
|
|
