|
|
Far och son överraskade sjöormen tidigt på morgonen:
Selma sågs på land och liknade en jättelik, hopringlad anaconda
Redan
på en video som togs i augusti 1999 har vi sett att Selma
faktiskt liknar en jättelik anaconda, upp till 10 meter
lång. Sommaren 2001 sågs Selma på land av far och son
från Oslo. Även den här gången beskrevs det
okända djuret som en jättelik anaconda, en sjöorm i
ordets rätta bemärkelse och nu har GUST en mera avancerad
teori än tidigare, om vad som döljer sig i den norska
sjön Seljordsvattnet.
Det som
skrämmer åtminstone mig halvt från vettet är att
Selma är en okänd kallvattensreptil, en anacondaliknande
varelse som i ett trängt läge kan reagera precis hur som
helst, men enligt en av USA:s främsta herpetologer, troligen
kommer att reagera mycket negativt och gå till anfall mot oss!
Visst kan man skratta åt möjligheten av att bli uppäten
av en sjöorm, men så särskilt roligt skulle det ju inte
vara, i synnerhet när man vet att vanliga exemplar strax under
sjöormens storlek, kramar ihjäl sitt byte och sedan lever
på det i flera månader.
Varför skulle sjöormen då anfalla oss? Jo, för att
den närmaste tiden kommer vi att göra allt för att
fånga den i vår sjöormsfälla. Ett dött eller
levande exemplar är nämligen vad vetenskapen kräver om
den ska tro på en varelse som Selma.
Invändningar
Norrmännen har haft invändningar mot infångandet, om
än bara lokalt. Ändå sanktionerar de infångandet
och till och med dödandet av allt annat som rör sig i deras
utmarker; älgar, lodjur, vargar, sälar, valar och till och
med delfiner. Nej, norrmännen kastar sten i glashus tycker jag,
för innerst inne vill alla att vi ska lösa gåtan en
gång för alla.
En jättelik anaconda kommer dock att få oanade konsekvenser, även för oss monsterjägare.
Sommaren 2001 sågs denna ohyggliga kandidat igen, den här
gången av far och son på besök från Oslo. GUST
vet vad de heter och vad de gör till vardags, men det tänker
vi inte avslöja här. Dels för att fadern har ett
känt yrke och dels för att båda två vill vara
anonyma.
Historien om vad som hände har GUST
därför fått i tredje hand, men vi bedömer
ändå att den är fullt trovärdig, både
för att far och son har gott rykte och för att kvinnan som
anförtrodde händelsen till oss, också har det.
Sjön låg spegelblank
Det var sista veckan i juli 2001 och mycket varmt. Tidigt en morgon
när solen precis hade börjat steka på stränderna
och sjön låg spegelblank, beslöt far och son att
gå ner till vattnet och ta ett uppfriskande morgondopp.
Platsen var ett ställe ungefär mitt på Seljordsvattnet
och viken de bor i ligger skyddad från insyn. De gick under
tystnad de hundratalet metrarna fram till stranden. Redan på
håll såg de att något inte stod rätt till, men
de trodde först att det antingen var en ovanligt lång stock
eller en hop med bilringar som flutit iland.
Cirka tio meter från stranden stannade de upp, de vågade
nämligen inte gå längre. Vad som låg alldeles i
strandkanten var ett stort ormliknande djur - och det levde!
Vände huvudet emot dem
Djuret höll huvudet vänt ut mot vattnet, men då sonen
snubblade till på sina träskor och dessa skramlade mot en
sten, vred det ormliknande djuret på den långa halsen och
vände huvudet emot de två männen.
Enligt männen var huvudet stort som på en
kalv, men i övrigt har de varken beskrivit ögon, mun eller
andra detaljer på det. Djuret glodde på dem i några
tiotals sekunder, vände åter ut huvudet mot vattnet och gled
sedan ut och ner i sjön med den väldiga kroppen, som var ca
10 meter lång och tjock som ett bildäck.
Den
försvann ner i djupet utan så mycket som en krusning och
först när den var helt borta vågade sig männen ner
på stranden. Huruvida det fanns spår efter den där
eller inte är dock inte känt.
För 150 år sedan
Kvinnan som återgett berättelsen för GUST
tillägger: "Enligt vad jag fått veta efter den här
observationen, gick en sjöorm iland på just den platsen
också för 150 år sedan och enligt legenderna
återkommer just sjöormen, till den plats där den en
gång föddes".
Om legenden är sann betyder det här att sjöormen
föder sin avkomma på torra land och kanske födde en
unge på just den här stranden, i nådens år 1851!
Hon säger också att sjöormen som far och son såg
- och att det var just sjöormen i Seljordsvattnet, det är de
tvärsäkra på - mest av allt liknade en jättelik
anaconda, men att den inte rörde sig som en vanlig orm när
den kom i vattnet, utan simmade vertikalt, alltså upp och ner,
som också är det rörelsesätt som andra vittnen
beskriver.
Kan sjöormen i Seljordsvattnet då vara ett anacona-liknande
djur, en kallvattensreptil som forskarna missat? Ja, det ser faktiskt
inte bättre ut i dagsläget och är det verkligen en
jättelik orm finns det all anledning att vara både rädd
och väldigt försiktig.
Inget hot för en sjöorm
Att den hittills inte gått till angrepp mot någon
människa, tros bero på att den inte känt sig provocerad
enligt de herpetologer som GUST talat med. En människa på
175 till 200 cm är inget hot för en sjöorm på tio
meter och kanske ännu mera och dess bytesdjur är mest
sannolikt fisk.
Om sjöormen däremot medvetet skulle provoceras, i första hand med
t ex den sjöormsfälla som GUST förfogar över och
också har använt i sjön (sommaren 2000), kan vi komma i
ett helt annat läge enligt amerikanska herpetologer som
är övertygade om att en sjöorm som den i Seljordsvattnet
inte skulle tveka att ge till angrepp om den kände sig provocerad
eller trängd.
Sjöormsmat
Norrmännen behöver inte känna sig rädda eller
hotade, om Selma tar någon så blir det en svensk och
svenskar finns det ju bara alltför gott om, eller hur? Skämt
åsido så har vi inte tänkt sluta som sjöormsmat
någon av oss, inte om vi kan undvika det. Däremot jobbar vi
som bäst på en strategi inför årets expedition,
för att se om vi kan bevisa att sjöormarna är
kallvattensreptiler.
Det finns framför allt sex saker som stämmer med en
så avancerad hypotes:
1) Både anacondan och sjöormen avger en
fruktansvärd stank; 2) De simmar med 15 knop; 3)
De är oerhört långa; 4) De behöver inte
äta på flera månader; 5) De gömmer sig
på väldigt grunt vatten; och 6) De har en
sällsam förmåga att skrämma människor halvt
från vettet.
Reportage och bilder:
Jan-Ove Sundberg. Illustration: Fredrick Vickersburg. GUST © 2005.
|
|
