Kanadensiska vetenskapsmän tror på Cadborosaurus:
"Sjöormsunge" hittades i död val

I Juan de Fuca-sundet i Stilla havet utanför British Columbia i Kanada, simmar det mest osannolika sjöoorm som världen skådat, men i motsats till många andra odjur världen över backas detta upp av två av landets främsta zoologer, som båda är lika övertygade om att "Caddy" verkligen finns.

Vetenskapsmännen, biologen Edward L. Bousfield, från Ottawa, och oceanografen Paul H. LeBlond, från Vancouver, som numera båda är pensionerade, är övertygade om att Caddy existerar och är en marin reptil från urtiden som överlevt längs den nordamerikanska Stillahavskusten.

Teamet Bousfield-LeBlond har forskat i Caddy i drygt tio år och samlat hundratals trovärdiga vittnesmål om odjuret. Deras slutsats är att Caddy är släkt med Ogopogo, sjöodjuret i Okanagan.

Ett två km tjockt ispansar

För 10 000 år sedan täcktes området av ett två kilometer tjockt ispansar. När isen slutligen drog sig tillbaka, blev de djur som finns där idag instängda, enligt forskarnas teori. Caddy tros ha följt stora stim med lax uppför de två floderna Columbia och Fraser och sedan stannat i Okanagan tills det var försent att återvända ut på öppna havet igen.

Ett av teamets bästa bevis för att Caddy verkligen existerar är ett gammalt foto som togs på en valfångststation i juli 1937. För vissa är det groteska kadavret som hittades i magen på en kaskelot det ultimata beviset, andra har avfärdat det som ett valfoster.

"Fotografierna (av vilka det ena syns här ovan) kan studeras i de provinsiella arkiven i delstaten Victoria", säger Dr. Bousfield. "Det är ett löjligt påstående att det skulle handla om ett valfoster.

Här måste vi försvara Dr. Bousfield. Det här är en delförstoring av djuret som hittades i valens mage 1937...

...och det här är ett valfoster! Som ni ser finns det inte mycket till likhet, men det är väldigt vanligt att skeptikerna försöker bortförklara olika fynd med kända djur som inte alls passar in.

Hamnade på museum

Valfångarna visste naturligtvis hur ett valfoster såg ut, men det här var något man aldrig tidigare tyräffat på och sedan det fotograferats skickades både kadavret och valen det hittats i till Victoria, där det hamnade på museet hos Dr. Francis Kermode.

Han var museets enda auktoritet på den tiden och avfärdade det som fostret från en bardval. När Ian McCagget Cowan, som var chef för avdelningen för ryggradsdjur, återvände tre dagar senare från ett uppdrag, fanns det inte ett spår kvar av kadavret. Det var en tragisk dag för vetenskapen".

Caddy har setts i över tusen år från Alaska till Oregon, men det var egentligen först i oktober 1933 som det kanadensiska sjöodjuret blev förstasidesrubriker över hela världen. Bredvid de svarta rubrikerna om det spanska inbördeskriget och japanernas attack på norra Kina, hade tidningen Victoria Daily Times den 5 oktober också följande rubrik:

"FRITIDSSKEPPARE RAPPORTERAR JÄTTELIK SJÖORM UTANFÖR VICTORIA".

Nu behövde man ett bättre namn och sedan sjöormen ofta setts i Cadboro Bay, tyckte redaktören Archie Willis att  "Cadborosaurus" passade bra på odjuret. Idag har det vetenskapligt klingande namnet kortats ner till "Caddy", men båda namnen används fortfarande.

Caddy har både setts i Cadbora Bay (med rött här ovan) och i sundet Juan de Fuca, utanför den kanadensiska västkusten.

Kritiker, skeptiker och de flesta vetenskapsmän vill inte tro på ett odjur som Caddy förrän de har ett kadaver av djuret framför sig, men i det här fallet tycks en rad döda djur av den märkliga arten ha funnits tillgängliga och ändå gått de som tvivlar ur händerna.

* Det första fall man känner till handlar om en 8 meter lång varelse som hittades nära Valdez i Alaska den 10 november 1930. Huvudet var drygt en meter långt, 90 cm brett och kroppen 1.8 meter på det bredaste stället. Stjärten var 4.5 meter lång och hela skelettet mer än åtta meter. Varelsen vägde 500 kilo, den hade meterlånga labbar på varje sida om kroppen och varje labb hade fem fingrar.

Förruttnade lämningar

* 1934 hittades de starkt förruttnade lämningarna efter en nio meter lång varelse som spolats iland på Porcher Island, nära Prince Rupert. Skinnet liknade sandpapper och var strävare än ett hajskinn. Överdelen av djuret var täckt med hår, underdelen med revben. Det fanns mycket som tydde på att djuret haft fenliknande labbar, ca 1.2 meter långa. Huvudet var kalvliknande.

* Ett kadaver som 1941 hittades på Kitsilano Beach i Vancouver ansågs också vara lämningar efter Caddy. "Hon hade ett stort, hästliknande huvud med fladdrande näsborrar och djupa ögonhålor, en avsmalnande, ormliknande kropp, 3.6 meter lång och spår av strävt hår i skinnet".

* I december 1947 fann Henry Schwarz och tre andra diskare ett stort kadaver i Vernon Bay i Barkley-sundet. Det beskrevs som 13.5 meter långt med en skalle som var 30 cm bred och liknade en häst eller kamel. Kadavret hade mer än 150 ben i kroppen.

Hästliknande skalle

* Ytterligare ett ruttnande kadaver strandade på Whidbey Island den 20 september 1963. Ruth Cobert rapporterade att det var 7.5 meter långt och hade en 30 cm bred skalle som liknade huvudet på en häst. Ryggraden var omkring 18 cm i diameter vid skallen och smalnade av ner mot stjärten till en diameter av 5 cm.

Infångandet av vad som beskrivs som en sjöormsunge har hittats i (svenskättlingen) kapten Hagelunds memoarer. Efter flera års valjakt tog familjen Hagelund semester och under färden förbi Gulf Islands, ankrade de en natt upp båten i Pirate´s Cove (Piratgrottan) utanför De Courcy Island.

"Vi satt alla fyra i styrhytten, jag, mina två söner och min farfar när vi såg märkliga rörelser i vattenytan", skriver han. "Tillsammans med min yngsta son Gerry sjösatte vi en liten eka och rodde ut för att undersöka saken. Vi fann en liten, ålliknande varelse med hela huvudet över vattenytan som simmade vertikalt och vars kropp guppade upp och ner ur vågorna.

Stora ögon i ett litet huvud

Först trodde jag att det var en vattenorm men när vi kom närmare såg jag att den hade alltför stora ögon i ett väldigt litet huvud, som mera liknade huvudet på en säl än en orm".

Det mörknade snabbt men Hagelund och hans son lyckades ändå fånga djuret i en håv och tog ombord det på båten för en närmare undersökning. "Det var ca 40 cm långt och bara knappt 2.5 cm i diameter.

Underkäken var full av skarpa små tänder och ryggen hade benliknande plåtar, medan undersidan var täckt av mjukt, gulaktigt hår. Ett par små, fenliknande labbar stack ut i höjd med axlarna och en oval stjärtfena visade sig vara ytterligare ett par labbar, som överlappade varandra".

Något ytterst märkligt

Den lilla varelsen släpptes ner i en hink med vatten över natten. Hagelund insåg att han fångat något ytterst märkligt och planerade att ta odjuret med sig till en biologisk forskningsstation i Nanaimo följande dag. "Vi lade oss tidigt då jag tänkte stiga upp så snart det blev ljust, men sömnen ville inte infinna sig", fortsätter han.

"Jag låg och tänkte på det lilla odjuret i hinken. Jag hörde hur han plaskade med svansen och krafsade med sina små tänder och labbar i ett desperat försök att komma ut ur sin fångenskap. Håller han på så där kan han vara död innan morgonen, tänkte jag och vad jag gjort tärde på mitt samvete".

"Med stigande oro steg jag upp och lyste med en ficklampa ner i hinken. Odjuret slutade omedelbart att simma omkring, och betraktade ljusstrålen som den varit en fiende.

En mycket intelligent blick

Munnen öppnades sakta och sedan visade han tänderna på ett sätt jag uppfattade som mycket hotfullt, även om han var för liten för att skada mig. Jag kände stort medlidande med det lilla ansiktet som tittade upp ur hinken och ögonen närapå hypnotiserade mig med sin mycket intelligenta blick".

"Samtidigt som jag var medveten om att det här kunde vara en unga av den beryktade sjöormen som alla letade efter och försökte bevisa, insåg jag att det enda riktiga var att släppa honom fri.

Om han överlevde och förökade sig skulle vi säkert få se mera av honom, om han dog på grund av att jag infångat honom, skulle han snart vara avskriven som en kuriositet. Jag sänkte ner hinken i havet och såg honom simma bort i mörkret, sedan återvände jag till sängen och somnade gott, medveten om den goda gärning jag gjort".

Försvinner spårlöst

Det här är vad man vet eller tror sig veta om den kanadensiska sjöormen. CADDY...

... är 5-15 meter och kan vara ända upp till 20 meter långt.
... lever på ett djup av 100-300 meter.
... är ormliknande till formen, extremt flexibelt och simmar vertikalt.
... har en extremt lång hals, som utgör 20-25 procent av kroppen.
... har en serie vertikala pucklar eller buktningar, som börjar direkt efter halsen.
... har ett meterlångt huvud som beskrivs som fårliknande, hästliknande, giraffliknande eller kamelliknande.
... har en hals som är avlång och blir 1-4 meter.
... har en mun full med tänder i både över- och nederkäken.
... har ögonen riktade framåt, vilket tyder på en köttätare.
... har en man längs halsen (vuxna djur).
... har två hornliknande bihang på huvudet (vuxna djur).
... har två små fenor på halsen.
... har en smal och slank kropp (unga djur).
... har två pucklar strax bakom halsen (endast hos unga djur som rör sig snabbt i ytan).
... har en hals som är 1.5 meter i diameter (vuxna djur).
... drivs framåt av svansen. Det har ett par främre labbar, medan de bakre är samman-
växta med kroppen.
... har en kort och kraftig svabs som tjänar som framdrivningsmekanism.
... har i motsats till en säl, som sätter den ena labben framför den andra när den simmar, ett simsättet som påminner om en groda, som rör båda bakbenen samtidigt.
... kan förmodligen andas både i vattnet och på land, då det absorberar syret genom skinnet, som vattenlevande ormar gör, och som genom en sådan metod kan absorbera en tredjedel av det syre den behöver.
... är kallblodigt.
... föder levande ungar (de har iakttagits föda på stranden vid ebb).
... lever på fisk men tar också änder i vattenytan.
... avger en stark, kvävande lukt. Detta kan vara en försvarsmekanism som är typisk för reptiler, då odjuret är mycket sårbart under sitt barnafödande på stranden.
... håller en mycket hög fart och har klockats till 40 knop i ytan.

Det finns stora likheter med norska Selma vad beträffar storleken, den generella beskrivningen, den sannolika andningstekniken och dieten. Horn på huvudet (beskrivna som knottriga bihang i Norge) och fenor på halsen är lika karaktäristiska för Selma som för Caddy.