GUST - Global Underwater Search Team

Tidigt en morgon i september 1974 såg besättningen på en trålare utanför den australienska centralkusten i Stilla havet ett djur några hundra meter från land, som de tolkade som en livs levande svanödla. Besättningsmannen George Lynch berättar:

"Havet var lugnt och stilla när det här stora djuret dök upp bara ca 50 meter ifrån oss och började följa efter trålaren. Det hade en ca 10 meter lång rygg, en ålliknande stjärt och simfötter som var minst tre meter långa och som bara var delvis synliga när de drev djuret framåt i vattnet".

"Halsen stack upp ca tre meter och huvudet var minst 1,5 meter långt och kanske 60 cm i diameter och det liknade huvudet på en jättelik orm. Kroppen var gråsvart till färgen och fjällig och undersidan gulaktig. Vi uppskattade att djuret var minst 20 meter långt och tre meter brett".

"Det stannade på ytan i drygt en kvart, följde oss på vår resa norrut längs kusten och gjorde aldrig några försök att angripa oss och vi i vår tur var alldeles för rädda för att göra något åt djuret. Sedan dök det och försvann utom synhåll".

Otroligt? Javisst, men det är inte första gången som svanödlor eller monstruösa odjur som liknar förhistoriska reptiler ses och rapporteras runt Australiens kuster.

Den 20 april 1913, promenerade Oscar Davies och en bekant längs stranden nära Macquarie på Tasmanien, när de fick syn på ett jättelikt, mörkt djur som låg bland synddynerna ett stycke ifrån dem. De kom så nära som ca 40 meter ifrån det märkliga djuret, innan detta reste sig och hasade över sanddynerna och ut i vattnet.

Männen beskrev den nu välkända, långa halsen och ett ormliknande huvud, en ganska bred kropp med två par simfötter och en lång stjärt.

I juni 1930 fiskade fyra män vid Bellambirevet nio distansminuter söder om Sydney, som av dykare beskrivs som en skeppskyrkogård (bilderna här ovan), där många fartyg har förlist, när de fick syn på ett långt, ormliknande djur i vattenytan. De rodde närmare för att ta sig en titt på den märkliga besten, men djuret sjönk tillbaka ner i djupet och försvann.

Det såg ut som om något på stora, breda fenor kommit upp ur havet, gjort en sväng på sanddynerna och sedan gått tillbaka ner till vattnet. Spåren var gott och väl 6 dm breda men vad som hade satt dem kunde man aldrig utröna.

I början av 1960 kom ett antal rapporter om "sjöormar" från området kring Deception Bay nära Redcliffe i Queensland.

Fiskaren Ron Spencer och hans partner påstod sig ha sett odjuret fem gånger. Han beskrev dess huvud som en meter långt och 50 cm brett och tillade att det hade en väldigt lång hals och en stor kropp.

Ett mindre djur sågs i samma område av Nigel Tutt från Hendra. Odjuret kom så nära hans båt som tre meter.

Han beskrev det som brunfläckigt till färgen med ett fyrkantigt huvud, stort "som en majssäck", och en kropp som var en meter bred och sex meter lång. Djuret föreföll att ha näsborrar, en gulaktig mun och simfötter som satt ca två meter från huvudet.

Åren 1969-1970 kom ett stort antal rapporter om svanödleliknande djur från både Deception Bay och Redcliffe.

Vid ett tillfälle dök ett djur upp alldeles intill en fiskebåt full av turister, som fiskade från båten under överinseende av dess besättning. Djuret vred på huvudet och stirrade på både turisterna och besättningen och dök sedan tillbaka ner i djupet.

Turisterna blev så skrämda av händelsen att de lämnade platsen direkt, uttalade sig i tidningar, radio och TV om vad de sett och skrämde därmed bort även nya turister. Både lokala fiskare och andra näringar drabbades hårt av inkomstbortfallet.

I Cairns längre norrut har fiskare och andra fritidsseglare sett liknande djur under de senaste 50 åren.

Hösten 1975 var en ung dykare på sex meters djup i färd med att undersöka ett gammalt vrak när han såg stora luftbubblor stiga upp från en närbelägen undervattensklippa.

När han undersökte saken närmare kom han öga mot öga med ett enormt, långhalsat djur som han själv uppskattade till 10-12 meter långt. Han återvände snabbt till ytan.

På morgonen den 25 april 1977, drog besättningen på den japanska fisketrålaren "Zuiyo Maru", från Taiyo Fishery Company Ltd. i Yokohama, som fiskade makrill omkring 50 km öster om Christchurch på Nya Zeeland, upp nätet från 300 meters djup och halade ombord ett två ton tungt mysterium.

Michihiko Yano, sektionschef på Taiyo Fishery Company, fanns ombord. Han tog bilder, mätte djuret och tecknade av det.

I juli 1978 publicerade en kommitté med vetenskapsmän sina upptäckter om djuret i Tokyobaserade La Societe Franco-Japonaise D’oceanographie under rubriken "Fakta om kadavret".

Djuret var nio meter långt, hade fyra simfötter, en lång hals och en lång, avsmalnande stjärt. Rödvita köttslamsor hängde ner från den starkt förruttnade kroppen och en flottig, vit substans droppade ner på båtdäck och spred en vedervärdig stank över hela trålaren.

Trålarens kapten, Akira Tanaka, fruktade att kadavret skulle infektera och förstöra deras fångst och gav därför den ödesdigra ordern, att varelsen skulle vräkas överbord igen. Innan besättningen hann verkställa hans order släppte kroppen från repen som höll upp den och den föll med ett brak ner på däcket.

Michihiko Yano, en studerande vid Yamaguchis oceanografiska högskola i Tokyo, som befann sig på trålaren för att få lite praktisk erfarenhet, skyndade fram till kadavret och började mäta och fotografera det och det är endast tack vare honom som omvärlden över huvud taget fick kännedom om det spektakulära djuret.

När "Zuiyo Maru" tre veckor senare anlöpte Yokohama, insåg kapten Tanaka att han gjort det kanske största misstaget under detta sekel. Vetenskapsmän i både Yokohama och Tokyo blev obeskrivligt upphetsade över vad man funnit i Stilla havet.

De utfäste en belöning på ofattbara 50 miljoner dollar (nästan en halv miljard svenska kronor) för det döda och starkt förruttnade djuret och snart var en flotta på 80 trålare från Japan, Ryssland och Korea på väg till Nya Zeeland. Man letade i fyra månader efter det stinkande kadavret, men det var och förblev borta.

"Monstret från Stilla havet" delade vetenskapen i två läger. De västerländska ansåg att det fanns helt naturliga förklaringar till kadavret medan de japanska, som ju dessutom var på plats, ansåg att "Zuiyo Maru" mycket väl kunde ha hittat en forntida svanödla. De flesta västerländska vetenskapsmän har hävdat att djuret var en Cetorhinus maximus — en brugd.

Dr. George Zug, en expert på reptiler och amfibier vid Smithsonian Institution i Washington, D.C. ansåg att djuret inte kan ha varit någonting annat än kadavret av en havslädersköldpadda.

(Enligt boken "Världens Djurliv", Det Bästa 1980, sidan 392 kan den dock inte väga mer än upp till 600 kilo och blir maximalt två meter lång).

Dr. Alan Fraser-Brunner vid Edinburgh Zoo i England menade, att kadavret "omedelbart kunde identifieras av en zoolog som varande ett förruttnat sjölejon".

Vad som tillvaratagits från djuret var "en nio tum lång (22,5 cm) vävnadsbit, brun till färgen och indelad i tre morrhårsliknande delar i spetsen".

Den undersöktes av vetenskapsmän vid The Ocean Fishery Resources Development Center i Tokyo och professor Fujio Yasuda, sa: "Så snart jag såg fotografierna visste jag att man hittat något extremt sällsynt. Utan benprover är det dock omöjligt att med säkerhet säga vilket slags djur det var".

En analys med gaskromatografi visade att den tillvaratagna vävnaden innehöll aminosyror som man tidigare hittat i en hajart, som vanligen inte blir längre än 5.5 meter. Professor Yasuda påpekade att resultatet inte var definitivt och att det inte bevisade att djuret varit en haj, bara att det kunde ha varit en haj.

Tokio Shimaka från universitetet i Yokohama, och expert på förhistoriska djur, och chefen för Tokyos naturhistoriska riksmuseum, professor Yoshinori Imaizuni, tvekade dock inte.

"Det måste ha varit en svanödla", sa Tokio Shimaka i ett uttalande. "Dessa djur har ofta iakttagits kring just Nya Zeeland, eller åtminstone stämmer beskrivningarna vi har fått in på just dem. Farvattnen kring ön, som är mycket fiskrika, är idealiska för dessa varelser, då yttertemperaturen håller sig kring plus 20 grader".

Med hjälp av de bilder som Michiko Yano tog av "monstret", rekonstruerade forskarna dess storlek och kroppsbyggnad och fann att det enda djur allt stämde exakt med var just svanödlan.

Enligt professorna Shimaka och Imaizuni, faller alla förklaringar utom att det skulle ha varit en svanödla, det menar de att följande dimensioner visar. Total längd: 10 meter. Stjärten var omkring 2 meter. Halsen och huvudet var 1.95 meter, medan bara halsen var 1,5 meter och bara huvudet var 450 cm långt.

Slöldpaddor och hajar av den här storleken är okända för vetenskapen. Valar är naturligtvis lika långa eller längre, men Yanos teckning av fyra tydliga simfötter av nästan samma storlek, plus den långa halsen och stjärten, stämmer inte in på en val.

Dessutom sa trålarens kapten, Akira Tanaka: "Det var varken en haj eller en val. Det var ett monster. Det hade fyra stora ben eller simfötter. Jag såg det tydligt från trålarens brygga". Alla tretton besättningsmän bekräftade labbarna.

Japanska vetenskapsmän som vägde för och emot ett känt marint däggdjur, kom fram till följande tungt vägande motsägelser:

* Trots att kadavret luktade som ett marint däggdjur saknade lukten den stank av ammoniak som är karaktäristisk för en död haj.

* En vit, klibbig, fettliknande substans täckte det mesta av kadavret och togs som bevis för att det inte kan ha rört sig om en hajart.

* Bilderna visar röd muskelmassa under den vita substansen och forskarna Obata och Tomoda menar att detta tyder på en tetrapod (en varelse med fyra ben eller labbar).

Två amerikanska zoologer var också de övertygade om att japanerna verkligen hade funnit en svanödla utanför Nya Zeeland och Dr. Paul Taylor uttalade 1987:

"Fotografierna, mätningarna och vävnadsproven tyder sammantaget på att det förmodligen var en svanödla". Hans kollega Edward Baker tillade 1988: "Det finns ingen anledning att betvivla de japanska forskarna, har de kommit fram till att med största sannolikhet var en svanödla, så får vi tro dem på deras ord".

Vi kommer förmodligen aldrig att få veta vad trålaren "Zuiyo Maru" fiskade upp ur Stilla havet en dag för drygt 20 år sedan, men en sak är säker, kaptenen Akira Tanaka lär ångra sig till dödagar, att han inte valde att ta med sig "monstret" hem till Japan.

Australiens kust består av mycket grunda, varma vatten med stora sanddyner och det finns gott om dem längs både Queensland och NSW

Den australienska kusten stämmer in på den miljö som forskarna tror att de forntida svanödlorna tyckte bäst om - grunda, varma vatten med stora sanddyner, gott om fisk och andra däggdjur, t ex småval, delfiner, krabbor, etc.

Skulle svanödlorna då ha kunnat överlevt in i våra dagar? Nej, det är förstås mera tveksamt även om man naturligtvis aldrig kan vara riktigt säker.

Plesiosaurs betyder "nästan en ödla" och var en simfotsförsedd marin reptil från den mesozoiska eran, alltså inte en dinosaurie.

Dessa "svanödlor" (som är en svensk beteckning) delas in i två grupper: Plesiosaurierna med sina långa, ormliknande halsar, små huvuden och breda kroppar och Pliosaurierna, med sina stora huvuden, enorma käkar och korta halsar.

Svanödlorna varierade i storlek från 2,5 till 14 meter. De hade fyra simfötter, skarpa tänder, kraftiga käkar och korta, avsmalnande stjärtar.

Plesiosaurs kan ha utvecklats från Nothosaurus eller Pistosaurus, som var reptiler från mitten av Triasepoken. Ingen vet hur den långhalsade svanödlan höll sin hals; antingen var det horisontellt eller också var den så böjlig att den kunde röras efter behag.

Svanödlan levde under den mosozoiska eran, från tidig jura till slutet av kritaperioden, i de öppna oceanerna och andades luft.

Vissa svanödlor som hittats har haft mindre stenar i magen, vilka kan ha hjälpt dem att mala sönder födan, varit ballast eller hjälpt dem att dyka. De lade förmodligen sina ägg i sanden (som nutidens havssköldpaddor).

De simmade med hjälp av sina fyra simfötter, på samma sätt som dagens sköldpaddor. De kan ha haft möjlighet att röra sig på land och förflyttade sig då troligen som dagens sälar.

Svanödlan var ett ryggradsdjur, en tetrapod och en diapsid - beteckningar som inkluderar alla reptiler (utom sköldpaddor) och fåglar. De hade två hål på övre delen av huvudet och två hål bakom ögonen.

Fossil efter svanödlan hittades redan för 200 år sedan, långt innan man grävde upp den första dinosaurien. Många fossil från svanödlor hittades mellan 1800 och 1801 av Mary Anning, världens första professionella fossiljägare.

Namnet Plesiosaurus tillskrivs W.D. Conybeare, 1821. Fossiler efter svanödlan har hittats över hela världen i sediment från krita och jura.

Finns det då verkligen svanödlor runt Australiens kuster? Kanske, vittnesmålen är många och minst lika trovärdiga som vittnesmålen om Nessie, Selma, Storsjöodjuret mfl. okända djur och det är naturligtvis rimligare att det finns hittills oupptäckta djur i havet än i kända insjöar, ändå finns det inga vetenskapliga bevis för att så är fallet.

FOTNOT: Ett team från universitetet i Adelaide grävde nyligen fram både en elasmosaurus och en kronosaurus i den australienska delstaten Queensland, som en gång i tiden var en stor havsvik. Paleonotologen Dr Ben Kear berättar för Australian Broadcasting Corporation (ABC, Australiens motsvarighet till SVT) att de två svanödlearterna hittades tillsammans med lämningar av förhistoriska sköldpaddor, hajar och ichthyosaurer; reptiler formade som delfiner. Levande svanödlor däremot, lyser med sin frånvaro.

Besättningsmän på australiensk trålare hävdar: "Vi såg en svanödla i Stilla havet!"

Besättningsmän på australiensk trålare hävdar:
"Vi såg en svanödla i Stilla havet!"