Peru - Odjuren i Titicacasjön:
Sue Beecham, 25 och hennes tre kompisar såg okänt djur som indianerna talat om i alla tider

Den tolv meter långa bussen som de fyra äventyrliga tonårsflickorna (25, 20, 18 och 17 år) bordat i Lima i Peru hade först tagit dem till La Paz i grannlandet Bolivia och sedan kört i de ödsliga Anderna i flera timmar. När de kom runt en kurva låg Titicacasjön framför dem - en upplevelse som skulle bli större än någon av dem hade kunnat drömma om.

Sue Beecham (som GUST varit i kontakt med via email och fått historien bekräftad) fortsätter:

"Tre hundra meter nedanför oss dök ett enormt huvud plötsligt upp ur vattnet (lilla bilden längst upp till vänster, och stora här nedan) och höll på att skrämma slag på oss där vi stod! Det satt på en fyra till fem meter lång hals som var fäst vid en kropp som var minst 40-50 meter lång".

Elefantgrått skinn

Huvudet satt på en grov, rund hals som reste sig upp ur vattnet som i slow motion medan vattnet rann längs det tjocka, läderliknande och elefantgråa skinnet.

Halsen svängde runt och huvudet vändes mot passagerarna på vägen. Odjuret glodde först på den skräckslagna chauffören, som ännu inte hunnit byta det trasiga däcket, sedan på de amerikanska turisterna och några lokala invånare, som också fanns på bussen.

Vad de amerikanska tonårsflickorna, busschauffören och de övriga passagerarna, totalt 11 personer, såg i Titicacasjön sommaren 2003, var mera en fullstor dinosaurie än ett klassiskt sjöodjur!

"Djuret öppnade munnen och gav ifrån sig ett kraftigt rytande som ekade mellan bergväggarna. Det var ett läte vi tidigare bara hört på film, från monster som King Kong eller dinosaurierna i Spielbergs Lost World och jag glömmer det aldrig så länge jag lever. Det var både fascinerande och otäckt på en och samma gång", fortsätter Sue.

Muskulös och väldigt flexibel

Ryggen höjde sig mer och mer ur vattnet, muskulös och väldigt flexibel, medan djuret tycktes ha fått bottenkänning och började vada mot stranden.

"Odjuret rörde sin nästan 50 meter långa kropp på ett mycket smidigare sätt en elefant skulle ha gjort och stora vattenmassor kom i rörelse runt den, så att det hela tiden forsade och svallde", fortsätter Sue Beecham.

Titicacasjön är imponerande stor och ingen sjö som GUST skulle hitta något odjur i, annat än möjligen dess läte, något som i och för sig skulle vara väldigt spännande förstås.

Stjärten var avsmalnande och skedformad, vilket gjorde att djuret kunde slå med den ungefär som en bäver och det gjorde den också upprepade gånger, samtidigt som den dök ner med huvudet under vattnet. "Det var som om odjuret betade där det stod och antingen åt det vattenväxter eller ur ett stim av fiskar".

Stod inte på menyn

Passagerarna slappnade så småningom av, när de insåg att djuret inte tänkt komma upp ur vattnet. "Om det såg oss vet vi inte, men även om så var fallet brydde det sig inte om att vi stod där och alla var väldigt glada för att det inte var vi som stod på menyn".

"Än i denna dag vet jag inte om djuret hade ben eller fenor, då det inte var detaljer jag lade på minnet. Slutligen dök det i alla fall och vi gick skyndsamt ombord på bussen, som åkte därifrån".

"Många kryptozoologer tror att dessa djur är svanödlor, men det vi såg tar väl ändå priset! Det var fem gånger så långt som bussen och minst 20 meter högt!".

Två av flickorna hade kameror med sig, en Pentax och en Leica, men filmen var slut, så några bilder av det påstått världshistoriska mötet har inte flickorna.

Precis som vid norska sjöar handlar vägarna runt sjön mycket om livsfarliga hårnålskurvor, så det säkraste sättet att färdas är ändå med de skickliga busschaufförerna.

"Om vi haft bilder 2003 hade världen fått veta det så snart de framkallats och Titticasjön skulle förmodligen aldrig ha blivit sig lik, så egentligen var det kanske lika bra att odjuret inte blev dokumenterat", slutar Sue Beecham filosofiskt.

FAKTA OM TITICACASJÖN

Titicacasjön är världens högst belägna, navigerbara sjö och ligger på
3 810 meters höjd inne i bergskedjan Anderna. Den delas av Peru i väster och Bolivia i öster.

Sjön täcker 8 300 kvadratkilometer och sträcker sig i nordvästlig till sydöstlig riktning till en längd av 190 km. Den är 80 km som bredast. Ett smalt sund, Tiquina, delar sjön i två delar. Den mindre delen, som ligger i Bolivia, kallas Chucuito och den större, som ligger i Peru, kallas Grande.

Vad namnet Titicaca betyder är osäkert, det har ibland tolkats som "Pumans klippa", ibland som "Klippspetsen".

Djupet är i genomsnitt mellan 140 och 180 meter och sluttar brant mot den bolivianska stranden, där det når sitt största djup på 280 meter utanför ön Isla Soto i det nordöstra hörnet.

Het sol, hårda vindar

Floden Desaguadero i söder tjänar som utlopp och gör av med fem procent av överskottsvattnet. Resten dunstar bort under den heta solen och de kraftiga, hårda vindarna som sveper ner från de uppemot 6 500 meter höga bergen som omger sjön.

Forskarna trodde länge att Titicasjön höll på att torka upp, men moderna studier har visat att så inte är fallet och att sjön går efter mer eller mindre regelbudna cykler. Under regnperioden på sommaren, som varar från december till mars, stiger vattnet i sjön, för att sedan sjunka undan igen under de torra vintermånaderna.

Det finns gott om undangömda vikar i Titicacasjön och därmed också gömställen för ett djur som vill hålla sig undan och inte ha någon mänsklig kontakt.

Titicacas vatten är kristallklart och bara obetydligt ett bräckvatten (alltså både salt och färskt), med en salthalt på 5,2 till 5,5 per 1 000 enheter.

Yttemperaturen ligger runt 14º C. 20 meter ner är faller den till 11º C, som också är temperaturen vid botten.

Mycket näringsfattig

Vattenanalyser visar att sjön är mycket näringsfattig, vilket konstaterats många gånger tidigare när det handlar om sjöar med okända djur; Storsjön i Sverige, Loch Ness i Skottland, Seljordsvattnet i Norge, Okanagan i Kanada, etc.

Titicacasjön har funnits i flera miljoner år och representerar alla de tidsåldrar som skapat och definierat de arbeten som människor utfört i Sydamerika. Under en tidsrymd av två miljoner år, var dess vatten mycket större än det är idag och de områden som torkat upp har förvandlats till saltbäddar och ödemark.

Fisklivet består så vitt forskarna vet endast av två arter: killifisken  (Orestias), som är en liten, pirayaliknande fisk med svarta ränder på ryggen, och den sydamerikanska malen (Trichomycterus).

Stor groda

1939 inplanterades öring på försök, men man tror inte att det finns några exemplar kvar i sjön. En groda (Telmatobius), som kan bli så lång som 30 cm, lever i sjöns grundare delar.

Titicacasjön har 41 öar och några av dem är tättbefolkade. Isla de Titicaca, som är den största av dem och som kallas Isla del Sol, ligger i spetsen av Copacabana Peninsula i Bolivia.

Ruiner på öarnas stränder visar att Sydamerikas äldsta civilisationer låg just här och på Titicaca Island ligger ruinerna av det tempel som enligt traditionen tillhörde Inkaindianerna, ett peruanskt folk som uppförde sitt imperium på 1100-talet, vars ledare Manco Capac och Mama Ocllo, kommit till jorden från en annan planet.

Solens barn

I Inkamytologin var Manco Capac och Mama 0cllo solens barn. De landade i sjön och steg sedan upp ur den, när det var dags att bygga imperiet som sedan blev Inkaindianernas stolta kultur.

Med sina 19 mil är Titicacasjön mera ett innanhav än en insjö, så det finns gott om plats för både kända och okända djur i Sydamerikas pärla.

Idag finns fortfarande deras ättlingar kvar vid sjön. De utgörs av 350 familjer som lever som man gjorde på 1400-talet och enligt de principer som kännetecknar Inkaindianerna.

Utan klockor, mobiltelefoner eller datorer lever dessa människor efter tre gyllene regler som instiftades av Solens barn: Ama suwa, Ama quella, Ama llulla (du får inte stjäla, du får inte vara lat, du får inte ljuga). Kontakten med andra civilisationer har hittills inte kunnat rubba dessa regler och man kan bara hoppas att det förblir så.

Uråldriga jordbruksmetoder

Aymarafolket, som lever i Titicacadalen nedanför sjön, praktiserar fortfarande uråldriga jordbruksmetoder på sina terassodlingar, som till och med sträcker sig bortom Inkafolkets tidsålder, och vad man odlar och lever på är framför allt säd och potatis.

Här har forskarna också funnit världens högst belägna odling, ett fält där knappt någonting växte, på en höjd av 4 700 meter över havet. På den här höjden mognar aldrig säden, men stjälkarna utgör ändå en god näringskälla för lamor och alpacas, sydamerikanernas motsvarighet till åsnor och kamaler, som används till transporter av allehanda slag.

Kvarlevorna av ännu ett forntida folk, Urus, bor fortfarande på flytande mattor av torkad totora (ett gräsliknande papyrus som växer i de träskliknande sumpmarkerna runt sjön).

Berömda balsaträbåtar

Av totoran tillverkar Urus och andra som bor på sjön sina berömda balsaträbåtar, som i mångt och mycket liknar de papyrusbåtar som de gamla egyptierna höll sig med.

När man ser balsaträbåtarnas för kan man misstänka att indianerna vid Titticacasjön inspirerats att göra sina märkliga djurdekorationer efter vad de sett i sjön, på samma sätt som våra vikingar smyckade sina skepp med hiskeliga sjöormar de sade sig ha mött på havet.

1862 sjösattes den första hjulångaren på Titicacasjön, konstruerade i England och förd till sjön bit för bit under otroliga strapatser och umbäranden, med mulåsnor. Dagens fartyg gör dagliga resor från Puno, på den peruanska stranden, till den bolivianska hamnen Guaqui.

En smalspårig järnväg sammanbinder Guaqui med La Paz, huvudstaden i Bolivia. Den har kallats "världens enda naturliga berg och dalbana" och går från Puno ner till Arequipa och vidare till Stilla havet - på 6 500 meters höjd. Jag skulle inte ha nerver att åka med det tåget, den saken är klar!