|
Utbud inom OKÄNDA DJUR |
Sökandet efter okända djur del 3:Loch Ness-odjuret
Vattnet i Loch Ness fyller delar av Great Glen. "Glen" är ett gäliskt ord som betyder "trång dal". Dalen formades för miljoner år sedan av enorma rörelser i jordskorpan och skar diagonalt genom de norra högländerna. Långt efter det att istidens glaciärer hade skrapat och format den stora dalen och dess omgivande berg till sin nuvarande form, fylldes dess största djup med vatten och tre sjöar bildades: Loch Ness i nordost, Loch Oich i mitten och Loch Lochy i nordväst. Loch Ness är den längsta och djupaste av de tre sjöarna. Den täcker ett område av 14 000 hektar, är 38,4 km lång och har en medelbredd av 1,6 km. Medeldjupet mitt i sjön är 213 meter.
Det största djupet var länge 250 meter men 1969 fann Dan Taylor på miniubåten "Viperfish" ett ännu större djup utanför Urquhart Castle: 290,5 meter! Många observationer har rapporterats i närheten av Urquhart Castle och rykten har i många hundra år talat om en eller flera undervattensgrottor under det, där odjuret och dess avkomlingar sägs ligga och lura. Dykare beskriver djupen som skrämmande och mycket kalla, trots att sjön aldrig fryser. Temperaturen på de lägre vattennivåerna förblir ganska exakt plus fem grader. I den djupaste delen av sjön ändras den bara några få grader mellan vinter och sommar. På vintern värms den omgivande atmosfären upp av sjön. Följaktligen är vägarna runt Loch Ness aldrig is- eller snötäckta under någon längre tid. Tillflödet kommer från åtta floder, sextio större bäckar och hundra mindre. Sjön är fri från föroreningar. Men floder och bäckar sveper med sig miljoner med torvpartiklar, vilket gör sikten i vattnet lika med noll. Bara en flod vid Inverness för bort överflödsvattnet ut i Nordsjön. Två floder, Oich och Tarff, rinner ner i Loch Ness vid Fort Augustus. Här förenas också Caledoniakanalen med sjön. Kanalen sammanlänkar de tre sjöarna i Great Glen och bidrar till att mindre fartyg kan ta en genväg och segla från Nordsjön och ut i Atlanten. Det mesta av den norra stranden har varit lätt tillgänglig sedan 1933, då en väg byggdes mellan Fort Augustus och Inverness. Vägen, A 82, går nära stranden av sjön och gör bara en sväng inåt land vid byarna Drumnadrochit och Invermoriston, för att sedan gå över floderna som rinner genom dem. Södra stranden är inte lika lättillgänglig och inte heller särskilt populär hos turister eller "monsterjägare". Den militära väg som 1730 byggdes på den södra sidan av sjön av en viss general Wade, tillkom huvudsakligen för att knyta samman de militära forten i Great Glen. Vägen följer en rutt på ett bra avstånd från sjön, tills den når byn Foyers. Fort Augustus ligger vid den sydvästra delen av sjön. Från en punkt strax utanför byn kan man se Loch Ness i hela sin längd. Platsen är ett populärt turistmål och härifrån har också ett flertal observationer gjorts under årens lopp.
Storleken på djuret i Loch Ness är hett omdebatterad, särskilt när vittnena uppgett längder på 15-20 meter. De trovärdigaste anger dock längden till 6-7 meter. Djuret visar ofta vad som kallas en "puckel". I vissa fall är denna slät, i andra rynkig eller fjällig. Ibland ser man två eller tre delar av djurets kropp, med eller utan vatten emellan. Vittnen talar gång på gång om ett huvud som är "hästliknande" och "giraffliknande". Det finns också observatörer som talar om "ålliknande" och "ormliknande" huvuden. Några talar om ett tillplattat huvud. Huvudet går ihop med halsen och är av ungefär samma diameter. Djuret har en hals, något avsmalnande, som sträcker sig uppåt till en längd av 1,5 meter och representerar 15-20 procent av djurens totala längd. I några fall har man sett ett krås på eller vid halsen, där huvudet och halsen möts. Andra har sett en man eller fenor, som börjar redan 1,2 meter från huvudet. Vissa beskriver huvudet som platt med bred mun, vilken öppnas och stängs nästan rytmiskt. Vissa ser tänder och ett vittne beskriver insidan av munnen som röd. När det gäller ögonen är de alltifrån stora till små, från runda till ovala eller bara springor. Djurets färg varierar från svartbrunt till brunt, mörkbrunt, rödbrunt, ljusbrunt och gulaktigt. Vissa vittnen har också sett grönaktiga djur. Undersidan är alltid ljusare. Djurets plötsliga fartryck uppgår till 15-20 knop, men vanligen simmar det med 5-10 knops fart. De flesta observationer görs på vindstilla, soliga dagar. Är det djuren som föredrar fint väder eller är det vittnena? Det senare är det troligaste, inte minst då det är mycket lättare att upptäcka något på vattenytan i lugnt än i dåligt väder med gropig sjö. Djuren dyker upp var som helst i sjön, men oftast vid flodmynningarna. Observationer från miniubåten "Pisces", liksom samtida sonarundersökningar, visar att det finns en avsevärd djurkoncentration vid flodmynningarna i sjön. Det finns inget mönster i observationerna. Alla uppdykanden är rena tillfälligheter. Vem som helst kan få se något. Man kan sitta i 10 minuter och plötsligt få se monstret i Loch Ness, eller stanna i tio år utan att se något alls. Här gäller verkligen det gamla axiomet, att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt..
Den första observationen av ett monster i Loch Ness gjordes år 565. Den finns nedtecknad i biografin om Sankt Columba, andra boken, kapitel 27. Columba den Helige (521-597) var en irländsk munk. Han grundlade ett kloster på ön Iona, varifrån han ledde sin kristna mission. 40 år gammal, omkring år 561, reste han med tolv lärljungar till Skottland för att kristna nordmännen, ett skotskt folkslag som bodde vid Inverness. Under den resan var han en dag, år 565, tvungen att korsa floden Ness med båt. Då han kom till flodens mitt såg han några män som höll på att begrava en man, som efter deras påståenden blivit ihjälbiten av ett odjur i Ness. Columba befallde då, att en av hans lärljungar skulle simma över floden på samma ställe som djuret hade angripit och dödat den stackars mannen. Den Helige Lugne Mocumin anmälde sig frivilligt och kastade sig i vattnet. Odjuret blev omedelbart synligt. Sankt Columba gjorde korstecknet i luften och sa med hög stämma: "Tänk inte på att komma närmare eller röra denne man. Vik tillbaka!". Odjuret sjönk tillbaka ner i djupet. När de infödda såg detta mirakel och såg att ingenting hände Lugne Mocumin, lät de sig omvändas till den kristna läran. Berättelsen är nedskriven omkring 100 år senare av Sankt Adamnan, som själv haft anknytning till Columbas kloster på Iona. Det latinska orginalmanuskriptet finns i Scaffhausens bibliotek i Schweiz. Termen "monster" är ett obestämt namn på Den Stora Ormen och liknande varelser av forntida ursprung. Den tidigaste referensen till Loch Ness-odjuret finns förmodligen i Adamnans "Life of Saint Columba" (ca 700 e Kr), där det kallas "aquatilis bestia". De flesta medeltida referenser talar emellertid om "levitan" (havsvidunder), drake, flod-häst, orm eller vatten-häst (näcken). Det första omnämnandet av "monster", som referens till ett skotskt vattendjur, tillskrivs Timothy Pont som år 1590 skrev om ett "monster" i Lough Ardgour. Det finns därför skäl att anta, att djur kända som "monster" var ett samtalsämne i Skottland även tidigare. Ordet "monster" härstammar från det latinska "monstrum"; ett omen, då det sällsynta uppdykandet av dessa högst märkliga och ofta kusliga djur ansågs förebåda ovanliga händelser. Uttrycket "The Loch Ness Monster" myntades 1933. Mannen som döpte monstret Den 8 maj 1933, lämnade den unge Alex Campbell sitt hem tidigt på morgonen för att arbeta där floden Oich rinner ut i Loch Ness. Det var en klar, vindstilla måndagsmorgon och Alex hade minst av allt väntat sig att något utöver det vanliga skulle överraska honom nere vid sjön. "Jag var uppsyningsman och mitt arbete bestod i att övervaka laxfisket, ta reda på nykläckta yngel och på så sätt bygga upp fisket i Loch Ness, liksom även andra sjöar, som ville införa lax", berättade Alex Campbell för mig vid en intervju 1971. "Min far hade varit uppsyningsman femtio år tidigare. Den här morgonen stod jag nere vid stranden och tittade ut över sjön, för att försöka komma på vilket väder det skulle bli, när huvudet och ryggen på ett okänt djur plötsligt lyftes ur vattnet bara omkring 10-12 meter ifrån mig". Unge Alex blev både förbluffad och lite rädd, men det han såg etsade sig fast i hans minne. Huvudet, som satt på en hals som var minst 1,8 meter lång, liknade ett ödlehuvud och vreds från sida till sida. Bakom halsen fanns en kropp, eller puckel, som Campbell menade var minst 9 meter lång. Observationen varade i ungefär en minut sedan var odjuret borta och vattenytan låg åter spegelblank. "När jag kom hem igen slog jag upp urtidsdjur i ett lexikon och vad jag sett liknade en svanödla", slutade Alex Campbell.
Alex Campbell ringde lokaltidningen, som redan fått in ett 10-tal rapporter om monstret och alla hade samstämmigt berättat att det liknade en upp och nedvänd båt. Redaktören på tidningen "The Inverness Courier" var imponerad, och lär ha yttrat: "Om djuret var så stort som du säger så måste det ha varit ett monster". Han publicerade en artikel i vilken han kallade det för "The Loch Ness Monster", och namnet kablades snart ut över hela världen. Idag är Loch Ness-odjuret (som är det svenska namnet) lika känt som Coca Cola. Alex Campbell såg monstret ytterligare sexton gånger, innan han avled på 70-talet. Han gjorde ett mycket trovärdigt intryck under min intervju, och man kände att man kunde lita på det han sa.
Till dags dato har man gjort 10 000-tals observationer av Nessie. Vittnena har tagit hundratals bilder, men tyvärr visar de allra flesta bara ovanliga vågrörelser, stockar, fåglar, uttrar, bävrar, simmande rådjur och älgar, drivved och annan bråte. Veten- skapliga analyser och opartiska undersökningar har kunnat avskriva den ena "mon- sterbilden" efter den andra, antingen som medvetna bedrägerier eller omedvetna misstolkningar av kända föremål. Frågan är om det finns en enda äkta bild på Nessie? Det finns 22 kända filmer av vad som påstås föreställa ett eller flera odjur i Loch Ness. Allt från dubbel 8 till Super 8, 16 mm och videoupptagningar. Bara en anses som hundraprocentigt äkta. Den togs på 16 mm av engelsmannen Tim Dinsdale, den 23 april 1960. Bland andra JARIC: Brittiska RAF:s Joint Air Reconnaissance Intelligence Centre (brittiska flygvapnets underrättelsetjänst) har gått i god för dess äkthet. Första bilden 1933 Den 14 april 1933 färdades John MacKay och hans hustru i bil mellan Inverness och hemmet i Drumnadrochit, längs den norra sidan av sjön, då vattenytan plötsligt bröts och två svarta pucklar blev synliga. De svängde i en skarp cirkel och försvann med ett plask. Lokaltidningen "The Inverness Courier" skrev om vad de sett och en telegrambyrå i London kablade ut observationen till omvärlden. Amatörfotografer och mera professionella kameramän flockades vid Loch Ness. Men monstret gäckade dem alla fram till söndagen den 12 november, då Hugh Gray tog sin vanliga spatsertur längs sjön efter kyrkobesöket. Han följde en stig nordöst om byn Foyers och tittade samtidigt ut över vattnet, som i regel var helt lugnt. Men den här gången började det plötsligt koka och upp kom en hals och en ca 14 meter lång rygg. Under de tre minuter djuret plaskade i vattenytan, kunde han med sin lådkamera ta fem bilder av det. Lika plötsligt som djuret dykt upp försvann det igen. Gray tog hem filmen och lade den i en byrålåda. På frågan varför han inte framkallade den direkt, svarade han att han inte trodde att djuret fastnat på filmen. Dessutom var han rädd för att bli utskrattad av arbetskamraterna vid British Aluminium Company, där han arbetade som montör. Det blev hans bror som tre veckor senare tog filmen till Inverness, där den framkallades. Sedan M.C. Howard från Kodak och C.I. Clark från Kodak Magazine intygat att bilderna så vitt de kunde bedöma var äkta, publicerades en bild i tidningen "Daily Record" och förevisades sedan för olika zoologer i London. Ingen av dem kunde emellertid säga vad slags djur det rörde sig om. Exakt en månad senare fick man ännu bättre bevis för djurets faktiska existens. Det var den 12 december. Filmregissören Malcolm Irvine vid Scottish Film Productions stod mitt emot Urquhart Castle med en 11 mm filmkamera. Han väntade på att få ta en kort sekvens av några vänner som strax därpå skulle passera i en båt. Plötsligt dök istället ett svart, stockliknande föremål upp och passerade med en fart av 13-15 km i timmen. Monstret eller en stock? Malcolm Irvine var övertygad om att han filmat det gåtfulla monstret, men andra tvivlade och filmen har aldrig analyserats vetenskapligt. Året därpå, först den 24 och sedan den 29 juni, såg vittnen oberoende av varandra, att det inte bara handlade om ett monster. Vittnen såg flera odjur och två pojkar såg yngel Det började med en viss fröken Fraser, som såg två okända djur sida vid sida, det ena litet större än det andra. En man som föredrog att vara anonym blev nästa vittne. Vid 10-tiden på förmiddagen den 29 juni, befann han sig vid Strone Point strax utanför Urquhart Bay. Plötsligt fick han se ett okänt djur som låg helt stilla i vattenytan. En ny rörelse fångade hans uppmärksamhet, mitt ute på sjön simmade nämligen ett liknande djur runt, runt med hög fart. I juni 1937 var Anthony Smith och Anthony Considine, två 12-åriga pojkar från Fort Augustus, ute på Loch Ness i en roddbåt. Då de från aktern på båten kikade ner i vattnet, fick de se tre underliga små djur som simmade undan från det kölvatten som deras roddbåt lämnade efter sig.
Författarinnan Constance Whyte intervjuade pojkarna var för sig och menade att deras uppgifter överensstämde. Hon var själv övertygad om att de verkligen hade sett vad de påstod sig ha sett. Pucklarna förändrades
Vittnesteckningen här ovan har gjorts av fru Moir från Inverness (den är färglagd av GUST), som såg odjuret i oktober 1936. Hon berättar: "En oktoberkväll åkte vi tillsammans med en god vän i bil upp till Foyers. Det var jag, min syster, svärmor och vår yngsta dotter. På väg tillbaka, och på en plats där vägen går alldeles intill sjön, bara omkring 6 km från Foyers, skrek min syster plötsligt: "Titta, där är monstret!". Vi stannade och sprang ner till vattenbrynet. På ett avstånd av ca 500 meter såg vi ett märkligt djur ute i vattnet. Hade vi haft en kamera med oss hade vi fått den bästa bilden av dem alla, men vi hade varken en kamera eller en kikare. Vi såg tre distinkta pucklar och en lång smal hals som slutade i ett litet huvud, och den totala längden måste ha varit minst nio meter. Jag såg inga detaljer, som ögon, mun, etc. men själva formen var mycket tydlig, tre pucklar, huvud och hals. Puckeln i mitten var högst, en puckel bakom halsen var mindre och den sista sluttade nedåt i vattnet. Djuret stod väldigt stilla men doppade då och då huvudet ner i vattnet. Vi var både förbluffade och förundrade och såg det i 5-8 minuter innan det vände helt om, och sköt iväg över sjön med hög fart, och orsakade stora svallvågor. Hela tiden såg vi en liten svart fläck, kanske den största puckeln eller också var det huvudet. När det styannade upp på nytt hade ryggen rätats ut, men även nu såg vi halsen och huvudet. Djuret syntes tydligt i ca 14 minuter. Jag har ingen aning om hur mycket av kroppen som befann sig under vattnet, men vi såg ett mycket kraftfullt djur, graciöst och hemtamt i vattnet. Det var en oförglömlig syn och vi var alla glada över att ha sett det". Att djuren lever av fisk har alltid förefallit logiskt och belägg som tycks styrka detta fick man redan tidigt. Den 29 januari 1938, såg John McLean, som stod vid stranden av Invermoriston och fiskade laxöring, hur ett stort huvud på en lång hals dök upp bara omkring 60 meter ifrån honom. Monstret hade en fisk i munnen som det åt av, innan det dök och försvann. Under andra världskriget tappade britterna intresset för monstren. 50- och 60-talen däremot såg nya sensationella fotografier, filmer och vittnesmål. Den mest omskrivna händelsen inträffade den 29 september 1952, när Sir John Lee Cobb dödades då han med sin racerbåt färdades i drygt 340 km i timmen på Loch Ness yta. Ingen vet vad som hände när hans båt slog runt och exploderade. Hans hustru hade flera gånger försökt övertala honom att inte köra i Loch Ness på grund av allt tal om monstren där. Men Cobb hade skrattat bort alltihop och sagt att det var rena fantasierna. Innan han gjorde sitt rekordförsök rensades sjön på allt drivande skräp. Ändå såg det ut som om han körde på "något" när olyckan inträffade (det syns också mycket tydligt på den svartvita journalfilmen från olyckan). Tre monster samtidigt Monsterjägaren och författaren Tim Dinsdale var folklig och en väldigt trevlig bekantskap och han fick mängder av brev från vittnen i hela Storbritannien, som antingen sett djuren i Loch Ness eller Loch Morar. I ett väldigt intressant brev från en viss Kenneth A. Key, skriver denne: "En morgon i september 1952, besökte min bror och jag familjen Chisholm, som hade ett hus på den mark vår far ägde. Det var brant att klättra upp till deras hus och omkring halvvägs satte vi oss för att vila och tittade ut över Loch Ness. Efter en stund fick vi syn på tre svarta djur som med omkring samma fart som en buss eller bil rörde sig ute på vattnet. Min bror hade ett stort teleskop i koppar med sig (som förstorade 40 gånger) och vi turades om att titta i det. Det som förvånade mig mest var den perfekta V-formationen djuren höll. När vi först såg dem var klockan 11.00 och observationen varade i 20 minuter. De simmade i 17 minuter in mot land sedan skymdes de av buskar och snår, så vi vet inte om de nådde stranden. Det vi tolkade som huvuden var rundade, tycktes ha små öron eller horn och antydan till mun". Hösten 1964 sjönk en nöjesbåt utanför Drumnadrochit. Båten fattade eld sedan den i lugnt väder kolliderat med "något okänt" på sjön. Kvinnan som förde båten kastade sig i vattnet och drunknade. Hennes man hävdade att hon burit juveler för hundratusentals pund när hon omkom. Försäkringsbolaget skickade ner en dykare för att försöka hitta henne. Dykaren kom upp nästan omedelbart, likblek och svårt chockad. Vad han sett nere i djupet ville han inte tala om. Han vägrade gå ner igen och försäkringsbolaget betalade aldrig ut några pengar för de påstådda juvelerna. Hade dykaren sett ett av monstren? Och såg det i så fall så fruktansvärt ut på nära håll att han inte stod ut med synen? En parallellhändelse tycks kunna styrka att så faktiskt kan ha varit fallet. Den inträffade den 7 juli 1971, när en tillfälligt anställd dykare gick ner några hundra meter från det kraftverksbygge som man som bäst höll på att bygga vid Foyers. Dykaren kom skräckslagen upp ur vattnet, så svårt chockad att han fick föras till sjukstugan. När han kom till sans igen berättade han att ett "jättelikt, svart odjur" kommit rakt emot honom. "Det var så fruktansvärt vidrigt, så hemskt att beskåda, att jag aldrig sett maken till något liknande", sa han. Två år senare gav monstren i Loch Ness eko i svensk media, sedan ett av dem setts av Göteborgspostens dåvarande chefredaktör Lars Hjörne och dåvarande Volvochefen Pehr Gyllenhammar. Tillsammans med sina äkta hälfter befann de sig ombord på en motorkryssare, ägd av den skotske bildirektören Jim McKelvie. Man hade angjort en brygga vid Urquart Castle och skulle just äta lunch. Anne Hjörne och Christina Gyllenhammar fick plötsligt se två pucklar på 100-200 meters avstånd sticka upp ur den annars så kavlugna sjön. Pucklarna lämnade stora svallvågor efter sig. "TITTA, MONSTRET!", skrek de med en mun. Lars Hjörne ryckte åt sig en småbildskamera och tog tre färgbilder. Men då hade monstret redan intagit undervattensläge. Det enda Hjörne fick med på bilderna var vågkammar efter något som dök. Sammanlagt tolv personer ombord på motorkryssaren såg vågfenomenet. Loch Ness-odjuret på land Att Loch Ness-odjuret rör sig på land tyder på att det handlar om en amfibie, alltså ett groddjur. Sedan amfibierna under karbontiden blivit halvt landlevande, återvände många till vattnet. Vissa hade en tendens att bli ålliknande till formen medan andra beskrevs som halvfiskar och halvödlor. Som namnet amfibie antyder - det kommer från två grekiska ord, som bokstavligen betyder "dubbelliv" - kan groddjuren leva både i vatten och på land. De flesta arter genomgår en utvecklingscykel som omfattar en omvandling (metamorfos). SOMMAREN 1879 En grupp skolbarn hade picknic på norra stranden av sjön nära den gamla kyrkogården. De hade nästan avslutat sin måltid, när de hörde ett ljud som fick dem att titta upp mot en sluttning i närheten. Nedför sluttningen kom ett märkligt djur. Det var elefantgrått, hade litet huvud och lång hals. Huvudet vreds från sida till sida. Djuret tycktes titta på barnen medan det vaggade ut i vattnet och försvann. ÅR 1880 E.H. Bright gick tillsammans med sin kusin längs stranden nära byn Drumnadrochit, när han såg monstret komma ut ur skogen och vagga ner till vattenbrynet på sina fyra ben. Det hade lång hals, liknande en elefantsnabel, var grått till färgen och påminde om en elefant. På stranden där de sett monstret hittades senare flera fotspår med avtryck av tre tår. 1890-TALET Någon gång under 1890-talet ska en zigenarkvinna ha sett monstret på vägen mellan Dores och Foyers. Inga närmare detaljer är kända. SOMMAREN 1912 Sex barn i åldrarna 10-12 år befann sig i den buskiga skogen vid Inchnacardoch Bay för att jaga fåglar. De hade inte kommit långt från vägen förrän de såg ett underligt djur komma ut ur skogen och ta sig i riktning mot sjön, som bara låg ett stycke därifrån. Det försvann ner i vattnet. William MacGruer, ett av vittnena, kunde mer än 20 år efter händelsen, berätta att djuret påminde dem om en kamel. Det hade lång hals, pucklig rygg och ganska långa ben. Det var emellertid mycket mindre än en kamel, men färgen var nästan densamma, ljusgul till brun. ÅR 1919 I augusti 1971 intervjuade jag personligen den pensionerade biskopen John Donald Forbes från Foyers Maines, som berättade att han 52 år tidigare sett monstret på land: "Jag var 12 år gammal när det hände. Jag och min far kom från Inverness och jag körde hästspannet. Alldeles intill Foyersviken hände det. Hästarna stannade upp och verkade vettskrämda. Vi undrade vad som skrämt dem, när vi plötsligt fick se hur ett jättelikt djur kom vältrande ut ur skogen. Det krälade över vägen och försvann ner i sjön. Jag kan inte ge någon beskrivning av monstret för det var kolmörkt och ösregnade, men jag svär på Bibeln att det är sant!". SEPTEMBER 1919 År 1936 berättade fru Cameron, dåvarande hushållerska på vandrarhemmet Inchnacardoch House, att hon sett monstret på land 1919. Hon var 15 år när det hände. Tillsammans med två yngre bröder hade hon lekt en solig septemberkväll nära stranden och båthuset, som tillhörde vandrarhemmet. Sjön var väldigt grund vid det buskage som fanns på platsen. Plötsligt fick barnen syn på ett djur på den sanka, motsatta stranden. Det kröp ner i vattnet "med rörelser i hela framkroppen och ett huvud som svängde från sida till sida". Det rörde sig klumpigt tyckte de samstämmigt, "som en elefant". Djuret hade lång hals och litet huvud och påminde om en kamel, även på den ljusa färgen. Hon såg fyra labbar. APRIL 1923 En natt i april 1923 var Alfred Cruickshank på väg i bil för att möta en person vid ett tåg i Speanbridge. Bilstrålkastarna drevs med en generator och skulle slockna om han saktade ner i kurvorna. När han närmade sig en kurva längs en sträcka där man har fri sikt över Loch Ness, mattades ljuset precis då ett stort djur passerade över vägen framför bilen. Det föreföll att vara sex meter långt och cirka 1,5 meter över vägbanan. Djuret var khaki-grönt till färgen med en krämfärgad mage, som släpade i marken. Det hade fyra ben, tjocka som på en elefant och stora simfötter. Kroppen påminde Cruickshank om en stor flodhäst, men med kutrygg och lång svans som släpade på marken. Djuret skällde som en hund innan det försvann ut i vattnet. ÅR 1926 År 1926 såg Ronald MacLeod en "an Seileag", som är det gäliska namnet för monstert i Loch Ness. Det kom upp ur vattnet vid Sandy Point, mellan klockan tre och fyra på eftermiddagen. Halsen var lång och kraftig, huvudet brett med en bred mun. Det fanns sju "segel" på ryggen, med det största i mitten. När djuret rörde sig syntes ibland tre pucklar. ÅR 1930 Alec Muir, snickare vid Foyers, berättade på 60-talet att monstret korsat vägen framför hans bil under en resa på väg mot Dores. Muir, och en ej namngiven medpassagerare, följde "ett synligt spår" genom skogen och till en glänta. "I mossan fanns stora avtryck där monstret uppenbarligen hade legat och vilat sig". ÅR 1930 En grupp skolbarn från Drumnadrochit berättade för sin lärare att de sett "ett märkligt och skräckinjagande djur i sumpmarkerna nära Urquhart Bay". Läraren visade dem olika bilder på förhistoriska djur och varnen valde ut en som föreställde en svanödla. ÅR 1933 År 1933 berättade fru Elenor Price Hughes att hon sett monstret dyka ut ur buskarna vid Drumnadrochit och försvinna ner i sjön med något skärt i munnen. Många har avfärdat hennes vittnesmål som bluff. Andra tror att monstret bar en liten gris i munnen.
DEN 22 JULI 1933 På kvällen den 22 juli 1933, bilade George Spicer, en direktör från London, och hans hustru, från Inverness mot Foyers. Strax efter Whitefield närmade de sig ett backkrön. Plötsligt kom ett "extraordinärt djur" ner från en sluttning på vänstra sidan av vägen. En lång hals och en stor kropp rörde sig ryckigt över vägen och försvann ner i buskaget på stranden. George Spicer ökade farten (bilen var på ett avstånd av drygt 200 meter från djuret). Men när de anlände till platsen fanns ingenting mera att se. Vad de än hade sett hade redan försvunnit ner i vattnet. Senare erinrade de sig flera andra detaljer på djuret. Den långa halsen hade rört sig upp och ner. De såg inget huvud, då djuret hade rört sig snabbt över vägen. Kroppen var ganska stor, med hög rygg. Om det hade haft fötter, ansåg paret Spicer att det måste ha varit "simfötter". Backkrönet hade hindrat dem från att se djurets nedre del ordentligt. Inte heller såg de någon stjärt. Men något som de sett fladdra bakom nacken kunde ändå ha varit en sådan, ansåg utredande forskare. Den hade kurvat sig kring hela djuret, antog man, som var elefantgrått med ett skinn som förde tankarna till en snigel. Fru Spicer uppskattade att det var 1,2 meter högt och minst 7,5 meter långt. DEN 6 AUGUSTI 1933 Den 6 augusti 1933, såg fru MacLennan monstret på land nära Whitefield. Hon och hennes familj hade rott över sjön för att som vanligt gå i kyrkan. På vägen tillbaka tog hon av sig skorna, sedan hon fått skoskav, och praktiskt taget snubblade över monstret. Det låg och vilade på en klipphylla på stranden, precis nedanför vägen, omkring två meter från vattnet. När hon fick syn på djuret skrek hon rakt ut: "PAPPA!". Djuret gled då snabbt ner i sjön och var försvunnet innan de övriga i familjen hunnit se det. För Rupert Gould, en dåtida författare och hängiven monsterjägare, berättade hon senare att djuret legat "sammandraget" med bakdelen mot henne och vänt utåt vattnet. Ryggen hade varit stor "som på en elefant" och grå till färgen. Det hade haft pucklar på ryggen, men dessa hade inte varit så framträdande som när hon såg djuret i vattnet. Hon uppskattade dess längd till 7,5 meter. Djuret hade också haft korta, klumpiga ben med ett slags "grisklövar", fast mycket större. Det var en så fruktansvärd syn, att hon tillade att hon aldrig ville se det igen! DEN 15 DECEMBER 1933 I december 1933 bilade fru Reid, gift med postmästaren i Inverfarigaig, mot Inverness när hon såg ett underligt djur på en skogsbeklädd sluttning en bit från stranden. Djuret var på omkring 100 meters avstånd och lite skymt. Hon var inte säker på detaljerna men trodde sig ha sett en tjock, hårig man på halsen och för övrigt verkade hela djuret hårigt. Av det lilla hon såg var det 1,5-2 meter långt och liknade en flodhäst. Det tycktes vara ett djur som rörde sig sakta. Det hade rundat huvud, korta tjocka ben och var väldigt mörkt till färgen. DEN 5 JANUARI 1934 Arthur Grant, en ung medicine studerande, körde på sin motorcykel från Inverness mot föräldrahemmet i Drumnadrochit. Klockan var nästan ett på natten och himlen var mulen och mörk. Omkring sex kilometer från Lochend och strax före Abriachan, lättade molnen upp och vägen badade plötsligt i månljus.
En bit framför sig såg Arthur någonting mörkt i skuggorna på högra sidan av vägen. När han närmade sig hoppade någut ut framför motorcykeln, korsade vägen i två skutt och försvann in i buskarna på motsatta sidan och ner i sjön. Arthur hade varit så nära, att han nästan kört på djuret med motorcykeln. Djuret hade haft lång hals och stora ovalformade ögon på ett litet huvud. Stjärten uppskattades till mellan 1,5 och 2 meter lång och mycket kraftfull. Det märkliga var att den var avrundad och inte slutade i en spets. Arthur Grant anslog den totala längden till mellan 4,5-6 meter. "Jag kan lite naturhistoria, och så mycket är helt klart att jag aldrig sett någonting liknande detta", sa Arthur senare. "Det såg ut som en hypbrid, en korsning mellan en förhistorisk svanödla och en medlem av sälfamiljen". Han hoppade av motorcykeln och sprang efter djuret. Men när han nådde stranden hörde han ett stort plask. Han märkte ut vart det hade hänt, åkte hem och väckte sin yngre bror och berättade för denne vad han varit med om. I garaget satte han sig sedan i skenet av en fotogenlampa och skissade ner vad han sett. Huvudet hade mera liknat en orm eller ål och varit platt upptill. Halsen var lång, liksom stjärten. Kroppen var mycket grövre baktill än framtill. Djuret hade varit svart eller mörkbrunt och haft skinnstruktur som en val. Huvudet måste ha befunnit sig på två meters höjd över marken när djuret korsade vägen, halsen 1-1,5 meter lång och stjärten 1,5-2 meter lång, ansåg Arthur. Han ökade sedan på den totala längden till mellan 5-10 meter. En grupp studenter från Edinburgh College of Art tillbringade samtidigt en vecka av sin julledighet vid sjön och beslöt att ta Arthur Grants vittnesmål seriöst. De gick under två hela dagar igenom vad han sett och kom snart fram till hur djuret hade rört sig: Det hade "hoppat" över vägen med hjälp av alla fyra labbarna, satt ner de främre först och sedan krökt på ryggen och hövt sig framåt med hjälp av de bakre, på samma sätt som sjölejonet. Harold F. Hay, ledare för gruppen och medlem av Zoologiska sällskapet i Skottland, beskrev deras undersökningar så här: "Vi fann fotspår med tre tår som vi följde ner till vattnet. Dessa spår efter fötter eller labbar (då djuret "halkat" i den lösa jorden, gick det inte att avgöra exakt vad som hade satt dem) var omkring 1,5 meter ifrån varandra. Avtrycken gav en ledtråd om vilket slags djur det kan ha varit. Man kan avfärda sälteorin, då det är omöjligt för en säl att använda baklabbarna på land". Omkring 75 meter längre upp på stranden fann de ett antal fot- eller labbspår på fastare mark. De mätte 60 cm från tå till häl, 95 cm från höger till vänster, och 75 cm från häl till tå. Alldeles i närheten var vegitationen nedtryckt på ett sätt som tydde på att ett stort djur hade legat där. Ingen tamboskap kunde ha tagit sig till just den platsen. Tillbaka i Edinburgh jämförde de sina iakttagelser med den samling som finns på The Royal Scottish Museum. De upptäckte att mått och annan dokumentation stämde med måtten på en fullvuxen valrosstjur. De medgav att valrossteorin inte kunde förklara den långa halsen. "Men det kan också vara så att Arthur Grant misstog sig på den kroppsdelen och i själva verket såg valrossen kasta upp baklabbarna, som den gör när den går nedför", förklarade Hay, sedan han funnit ett foto i tidskriften "The Scottish Naturalist", som visade att en valross gjort just detta. FEBRUARI 1934 En kväll i början av februari 1934 promenerade två flickor, Jean MacDonald och Patricia Harvey, båda från Fort Augustus, längs vägen nära Inchnacardoch, när de överraskades av ett djur som korsade vägen framför dem och försvann ut i sjön. Det var fullmåne och de såg djuret tydligt. De befann sig bara ca sex meter ifrån det. Djuret var 2,5-3 meter långt och hade fyra fötter. Från framfötterna och upp till huvudet var det omkring två meter högt. Det tycktes vara kraftigare baktill, ändå smalnade kroppen av mot stjärten. Det var mörkt på ryggen och ljusare på undersidan. Benen var korta, men djuret rörde sig ändå mycket smidigt. Flickorna förvånades över hur snabbt det tog sig ut i sjön. DEN 5 JUNI 1934 Klockan var 16.30, den 5 juni 1934, då fröken Margaret Munro i kikare och på 200-300 meters avstånd, såg ett djur som under 25 minuter var nästan helt uppe ur vattnet vid Foyers. Djuret hade en giraffliknande hals, litet huvud, mörkblå kropp och två mycket korta framben eller labbar. Vid slutet av observationen sänkte det huvudet och försvann ner i vattnet. DEN 28 FEBRUARI 1960 Den 28 februari 1960, körde Torquil MacLeod mot Fort Augustus. Cirka 3,5 km från Invermoriston fångades hans uppmärksamhet av något i den bortre delen av sjön.
Senare berättade han: "I en kikare med förstorningen 7 x 50 såg jag ett stort gråsvart djur med vad som liknade en elefantsnabel i den främre delen. Simfötter var synliga på båda sidor om kroppen, men bara i vad jag uppfattade som bakänden, och det var den änden (långt ifrån "snabeln") som avsmalnade och gick ner i vattnet. Djuret befann sig på en brant sluttning. "Snabeln" befann sig längst upp och åt vänster och stjärten längst ner i vattnet, åt höger". I åtta till nio minuter höll sig djuret stilla, förutom att "snabeln" rörde sig fraån sida till sida och lite upp och ner "som en orm redo att hugga, men ganska långsamt". Djuret tycktes avspana stranden. Sedan lutade det sig åt vänster, svängde runt med halsen ner i vattnet och försvann i djupet. DEN 6 JUNI 1963 Den 6 juni 1963 filmade medlemmar ur LNIB:s kamerateam ett stort, mörkt föremål i vattenbrynet vid en strand, 3,5 km från posteringen i Achnahannet. Enligt en analys av brittiska RAF:s JARIC, var föremålet på stranden mellan 2 och 5 meter långt. DEN 15 MAJ 1971 Klockan 05.30 på morgonen den 15 maj 1971, såg en "mycket trovärdig man" som färdades i bil längs vägen mot Foyers, ett stort gråbrunt djur som kom krälande uppifrån skogen. Mannen stannade bilen och såg hur det ödleliknande djuret släpade sig över vägen, med rester av en ko i munnen, och försvann ner i sjön. Han uppskattade dess längd till minst 10 meter och dess höjd till två meter. Djuret hade en oljig och glänsande kropp. DEN 8 JULI 1979 På eftermiddagen den 8 juli 1979, promenerade Donald MacKinnon vid sjön nära Foyers när ett märkligt djur kom ut ur skogen bara 100-150 meter ifrån honom. Det var grått, 6-8 meter långt, med lång hals och ett förhållandevis litet huvud. Det hade fyra fötter med trå tår på varje fot. Djuret fortsatte ner till stranden och ut i sjön. MARS 1999 Ordföranden för The Loch Ness Monster Fan Club, Gary Campbell, säger: "Landobservationen är ovanlig men trovärdig, då Nessie inte har setts på land på 20 år". Den amerikanske turisten, som kommer från West Virgina, har valt att vara anonym av rädsla för att bli till ett åtlöje. Han har berättat att monstret dök upp på stranden mellan byarna Foyers och Dores. "Djuret var mellan 10-15 meter långt med en väldigt lång hals", har han berättat. "Jag blev så chockad när det dök fram ur mörkret att jag inte kom mig för att ta en bild av det med kameran, som jag bar med mig, och det gick snabbt för djuret att komma ut i vattnet och försvinna igen". Gary Campbell: "Det är mycket ovanligt att Nessie visar sig så här tidigt på året. Men observationen visar att hon lever och mår bra och det glädjer vi oss åt, vi som bor här, för det har varit lite tunt med observationer under de senaste åren". Expeditionerna har avlöst varandra Expeditionerna till Loch Ness har avlöst varandra. Sedan 1960-61 års expedition av Elizabeth och Torquil MacLeod, som bara hade råd att använda ett fordon och en båt för att dokumentera vad vittnena sett och avspana sjön, har drygt 20 expeditioner varit där. Amatörer och vetenskapsmän har letat på och under ytan i Loch Ness. De har använt sig av landbaserad långdistansfotografering, flygfotografering, undervattensfotografering, ekolod, sonar, hydrofoner, undervattensavlyssning. De har experimenterat med agn, tafs och återutsändning av inspelade ljud, datoranalyser och beteendestudier - och hittills lagt ner hundratals miljoner kronor i sina ansträngningar att bevisa att det finns en hel familj stora, okända "monster" i Loch Ness.
Marmaduke Wetherall och hans team, som hade hyrts in av tidningen Daily Mail för att hitta Nessie på 30-talet, var vår tids förste kryptozoolog, men tyvärr har han skrivit in sig i historien som mannen som lurades att tro att fotspår som gjorts av ett paraplyställ föreställande en mumifierad flodhästfot, var fotspåren efter Nessie. Marmaduke A. Wetherall hade annars de bästa vitsord man kunde tänka sig. Han var hedersmedlem i ärevördiga "Royal Geographical Society" liksom även i "Royal Zoological Society" och anlände till Loch Ness i sällskap med sin fotograf Gustave Pauli och en journalist från Daily Mail vid namn F.W. Memory, i mitten av december. De hyrde en båt och bara några få dagar efter sin ankomst, snubblade de på de märkliga fotspåren vid stranden av Dores. Den 21 december 1933 hade Daily Mail följande fetstilsrubrik på första sidan: LOCH NESSODJURET ÄR INTE EN MYT UTAN KALLA FAKTA, och Marmaduke Wetherall, sa: "Det handlar om en best med fyra tår och dess fötter är 20 cm breda. Jag gissar på att det är ett oerhört kraftfullt djur, minst sex meter långt. Jag är övertygad om att det andas som en flodhäst eller krokodil och bara behöver visa en liten del av nosen över vattenytan. Spåren vid Dores var bara några timmar gamla och visar att odjuret befinner sig i grannskapet, där vi också räknar med att hitta det, uppe på land". Gipsavgjutningar av spåren skickades till Naturhistoriska museet i London för en mera ingående undersökning. Världen hölls i andlös väntan över jul- och nyårshelgen och många kunde inte hålla sig utan reste till Loch Ness för att på ort och ställe följa den fortsatta händelseutvecklingen. Pressen berättade att "mängder av monsterjägare vallfärdar från hela världen" och snart fanns det inte en sängplats kvar på hotellen. Inverness var upplyst dygnet runt för första gången i stadens historia och för de besökare som anlände per tåg sköt man fyrverkerier på stationstorget. På Boxing Day, som är en brittisk helgdag i likhet med vår Kristi Himmelfärdsdag, ringlade bilkaravanerna från Inverness och ända ner till Fort Augustus, en sträcka på flera mil. Den 4 januari 1934 sprack så bubblan när Naturhistoriska museet genom zoologen Dr. W.T. Calman och zoologen M.A.C. Hinton, på avdelningen för däggdjur, kom med följande uttalande: "Vi har inte kunnat hitta några signifikanta skillnader mellan de översända avtrycken och avtrycken från en flodhästfot. Det handlar om högra bakfoten och av storleken att döma kommer avtrycket från en flodhästunge. Genom zoologiska avdelningens försorg har vi kunnat göra ett avtryck från en levande flodhästhona. Detta överensstämmer med avtrycket från Loch Ness, men vårt levande avtryck är rundare och djupare än vad som förmodligen är ett mumifierat avtryck från Loch Ness". Spåren vid Dores gjordes enligt uppgift av ett paraplyställ med en mumifierad flodhästfot som ägdes av en boende i trakten. Han har aldrig framträtt öppet och det finns inga bilder av paraplystället med den påstådda flodhästfoten, men förklaringen har accepterats av kryptozoologerna. Många liknande expeditioner följde i Marmaduke Wetheralls fotspår. De var mer eller mindre seriösa men de fann aldrig några bevis för Nessie. "Monsterspotting" var inte så lätt som man kanske hade trott och var framför allt mördande tråkigt. Att betrakta en vattenyta kräver ett oändligt tålamod, god syn och förmågan att skilja agnarna från vetet, så att säga. De första expeditionsmedlemmerna var alldeles för heta på gröten och många goda chanser slarvades bort. Byrån för undersökningar av Loch Ness-fenomenet Nästan 30 år senare, i augusti 1960, skrev naturalisten Sir Peter Scott (son till den stora antarktiske upptäcksresanden Richard Fitter) till det brittiska parlamentet och bad om "ekonomiska medel för att ta reda på vad som egentligen döljer sig i den skotska sjön Loch Ness".
The Bureau for Investigating the Loch Ness Phenomena Ltd. (som den ursprungligen kallades), såg dagens ljus den 20 mars 1962 och i styrelsen fanns David James, Constance Whyte, Peter Scott och Richard Fitter. Den registrerades som en välgörenhetsorganisation och skulle i första hand informera om Nessie, i andra hand söka efter odjuret. Man beslöt att alla eventuella inkomster skulle doneras till Världsnaturfonden. Organisationens första aktiva roll i sökandet efter Nessie ägde rum i oktober samma år, när de med hjälp av två strålkastare som den brittiska regeringen använt under andra världskriget för att lysa upp himlen över London i jakt på de dödsbringande V2-missilerna, och vilka vardera hade en räckvidd av 1.5 mil, spelade över Loch Ness mörka yta dag och natt i två veckor. Tanken var att Nessie skulle bli nyfiken på ljusspelet och komma upp till ytan för att undersöka det närmare och på natten den 19 såg Michael Spear ett "fingerliknande objekt" som var ca 1.8-2.4 meter högt och som fångades in av ljusstrålarna. Tidigare samma eftermiddag hade sju av de 24 expeditionsmedlemmarna sett och filmat en "lång mörk skugga" som rörde sig över Urquhart-viken på ett avstånd av 200 meter och uppenbarligen skrämde ett fiskstim. En analys av filmen som gjordes av den brittiska underrättelsetjänsten visade: "Det var inte en våg utan ett solitt föremål, mörkt till färgen och glänsande".
1963 hade organisationen, som nu kallades LNIB (The Loch Ness Investigation Bureau) vuxit till 50 frivilliga, som tillbringade två veckor i juni varje år med att söka efter Nessie och spm hade sitt högkvarter i form av husvagnar och tält vid Achnahannet. Tio kamerastationer sattes upp längs strategiska punkter runt sjön och var bemannade mellan 4 på morgonen och 22.00 på kvällen varje dag. Den 13 juni, dagen innan årets expedition skulle packa ihop och åka hem, filmades vad som tycks ha varit ett av djuren från en kameraposition vid slottsruinen Urquhart Castle. Av en ren tillfällighet befann sig en reporter och en fotograf från tidningen "Aberdeen Evening Express" på plats, och reportern Jay Dawson skrev senare: "När vi anlände till expeditionens kamerastation var deltagarna väldigt upphetsade och tittade ut mot den spegelblanka sjön i sina kikare och kameror. Först såg jag ingenting. Sedan upptäckte jag ett mörkt objekt på ca 700-800 meters avstånd som guppade upp och ner i vattnet. Tyvärr var avståndet för stort för att se några detaljer på det. Jag har aldrig sett något liknande och jag tror att det var Nessie vi såg. En kameraman från LNIB berättade upphetsat att han sett huvudet och halsen och tillade att han lyckats filma detta". Kameramannen jublade dock för tidigt. Ett tjockt lager med varm dimma hade legat över sjön när objektet filmades och av ett tänkbart huvud och hals syntes bara en snutt flimriga, hoppande bilder som kunde föreställa nästan vad som helst!
Klockan var 8.15 på morgonen och Peter Hodge och hans hustru Pauline, som inspirerats av Tim Dinsdales film och bok, steg ut ur sitt tält vid Achnahannet, där LNIB haft sitt högkvarter föregående år. Peter Hodge berättar själv vad som hände härnäst: "Jag var på väg över till bilen för att hämta min kamera då jag såg hur ett stångliknande föremål stack upp ur den spegelblanka vattenytan bara ett par hundra meter från stranden. Det var ingen lång stång, men jag kunde inte urskilja några detaljer då solen låg åt samma håll. Jag ropade på Pauline och hämtade samtidigt kameran. Sekunderna senare satte sig objektet i rörelse och stången såg nu ut som ett huvud på en lång hals. Jag tog flera bilder av den. Den rörde sig rakt över sjön och svängde sedan vänster, Pauline noterade samtidigt att det plaskade upp vatten på båda sidor om den, som om djuret simmat med hjälp av stora fenor. Halsen måste ha varit minst 2.5 metr lång när jag först fick syn på den. Den rörde sig över sjön med en fart av 15-20 km i timmen". Djuret sågs också av fyra studenter som campade en knapp kilometer därifrån och som senare anslöt sig till Peter Hodge och hans hustru, där de jämförde varandras beskrivningar. De sex vittnena bjöds senare in till LNIB, där de i detalj fick redogöra för vad de sett och intervjuades en och en om sin observation. Vittnesteckningarna var förbluffande lika, liksom även vittnesmålen och att människor oberoende av varandra sett samma sak var starka indicier på att det verkligen fanns och finns ett okänt djur i Loch Ness. Vid slutet av året flyttade LNIB sitt högkvarter tillbaka ner till Achnahannet, där de stannade till 1972 då organisationen lades ner. Mer än 35 000 timmars bevakning av sjön hade gett ett förhållandevis magert utbyte och styrelsen hade till slut förstått, att det var undervattensforskning som gällde om man ville komma någonstans.
Med patentadvokaten Robert Rines i spetsen kom ett helt team amerikanska forskare till Loch Ness 1970. Som ordförande i Academy of Applied Science (Akademin för tillämpad vetenskap) i Boston, Massachusetts, hade Dr. Rines miljoner dollar till sitt förfogande och dåtidens mest avancerade undervattensteknologi. Han anställde monsterentusiasten Tim Dinsdale, som varit LNIBs främsta PR-man, och och i två år experimenterade de med alltifrån sidescan sonar till en kamerarigg som var alla monsterjägares dröm. En specialdesignad undervattenskamera var krokad vid en kraftig, elektronisk strobostrålkastare och ett sonarsystem likvärdigt med det som används av marinen. När sonarutrustningen registrerade ett stort föremål inom kamerans räckvidd, började den ta bilder. Klockan 01.40 på natten den 8 april 1972, såg medlemmar i samarbetsteamet, som var baserade i en båt utanför utanför Temple Pier i Urquhart Bay, hur nålen på en skrivare började rita ut "någonting stort" nedanför dem. Drygt tio meter under vattenytan hade givaren på en sonar uppfångat ett objekt inom sitt täckningsområde. Givaren, som var monterad på den sluttande sjöbottnen, hade kopplats till en 16 mm strobe-kamera som också den stod på sjöbottnen, på ca 15 meters djup, och ca 150 meter från stranden. Vid en registrerad kontakt tog kameran en färgbild var 55:e sekund samtidigt som en strobe-blixt lyste upp det mycket mörka och grumliga vattnet, där sikten bara var omkring 4.5 meter. När kontakten blev allt större under en tidsperiod av 25 minuter, rodde Peter Davies, LNIB-kapten på forskningsbåten "Narwhal", från vilken sonarutrustningen utgick och övervakades, över till motorkryssaren "Nan", från vilken Dr. rines hade monterat kameran. Kort därpå rodde Davies och Dr. Rines tillbaka till "Narwhal" och fann att sonarkontakten fortfarande ritades ut. "Vid det här laget var den enormt stor eller av samma storlek som min tumnagel, vilket betydde att objektet i djupet var stort som en elefant", berättade Davies senare. "Vi var alla väldigt upphetsade men vågade inte röra oss och betraktade fascinerat hur strecket på papperet blev längre och längre". Klockan 02.10 blåste en lätt bris upp och rev sönder den "glasklara" vattenytan. "Narwhal" svängde runt och man förlorade kontakten. När kamerans film senare framkallades fann man att fyra bilder hade tagits. Två av dessa framkallades senare vid Jet Propulsion Laboratory i Pasadena, Kalifornien, i USA, där man tidigare arbetat med NASA:s Marsbilder. Sonarkontakten och strobebilden tycktes komplettera varandra. Den publicerade sonarkontakten åtföljdes av experttolkningar som talade om ett "stort objekt ... som kommer in i givarens täckningsområde", liksom ett "stort, rörligt objekt som indikerar att varelsen består av flera segment (och) utväxter på kroppen som liknar pucklar", och till och med "ett plötsligt bihang ... (som) kan vara en fena". Bilden var ännu mera dramatisk och skapade minst lika stor sensation som kirurgens påstådda bild från 1934. Den visade vad som liknade en trekantig simfot och delar av en jättelik kropp. Simfoten anslogs till 1.8-2.4 meter lång, 60 cm till 1.2 meter bred och "tillhör inte ett däggdjur", som formuleringen löd. Fram till 1983 hade bilden ersatt kirurgens som "världens bästa monsterbild". Den sommaren anlände Alan Kielar och Rikki Razdan, anställd respektive chef för ISCAN, det amerikanska företag som tillverkat den undervattensutrustning som Dr. Robert Rines använt sig av 1972. De medförde en ambitiös sonarrig som ankrades utanför Temple Pier, på nästan exakt samma plats där Dr. Rines tagit sin "simfotsbild". Utrustningen fanns där i sju veckor, men ingenting hände. Tillsammans med ASSAP började ISCAN nu att granska sonar- och bildbevisen från 1972 lite noggrannare. Vad man huvudsakligen koncentrerade sig på var hur kameran och sonarens givare stått placerade. På en illustration publicerad av Akademin för tillämpad vetenskap, stod de på sjöbottnen. Men ASSAP/ISCAN fann att de i själva verket hängt ner från "Nan" och "Narwhal" en bit över sjöbottnen. Det hade man egentligen också medgett i uttalandet, att kontakten gick förlorad när "Narwhal" svängde runt i brisen. Resultat: ASSAP/ISCAN ansåg att registreringen sannolikt föreställde turbulent kölvatten! Akademin för tillämpad vetenskap förnekade kategoriskt att så var fallet. Men en fototolk vände sig till ASSAP och överlämnade kopior på de originalbilder som Dr. Rines hade tagit. Dessa var avsevärt sämre än de bilder som hade publicerats. På originalen fanns inte tillstymmelse till "simfoten", som gjorde bilderna så imponerande. Allt tydde istället på, att originalen visade vrakspillror eller en del av den mycket dåligt upplysta sjöbottnen. Charles Wycoff, Dr. Rines egen fototolk, var till slut så hårt pressad av ASSAP att han tvingades medge följande: "Efter JPL:s analys förbättrades bilderna med datorgrafik. Dr. Rines är den ende som idag vet hur mycket och vem som gjorde det". Negativen är idag inlåsta i bankfack och alla undersökningar av oberoende experter har avvisats. Tre år senare, den 20 juni 1975, tog Dr. Robert Rines och hans team nya sensationella bilder av vad som påstods vara monstret i Loch Ness. På 24 meters djup fotograferade en robotkamera, "ett okänt djur med en kropp på ca 4,5 meters längd och ett huvud på ytterligare minst en halv meter". Huvud, hals och framkroppen är särskilt tydliga. Huvudet förefaller litet och har två utsvällningar som liknar näsborrar. Halsen är lång som på en förhistorisk ödla och den stora, klumpiga kroppen är försedd med romboida simfötter. Bildserien hemlighölls i det längsta. Meningen var att de skulle visas upp för en panel av vetenskapsmän på en kongress i Edinburg den 10 december samma år. Men redan i november läckte händelsen ut till media, med våldsam uppståndelse som följd. Tidningar över hela världen skrev om den fantastiska bildserien. Zoologen George Zug vid Smithsonian Institution i Washington, D.C., har kallat bilderna "de mest spännande som hittills tagits", men ASSAP:s Stuart Campbell menar att de lika gärna kan visa en modell av Nessie. När ett engelskt filmbolag år 1969 spelade in filmen, "The Private Life of Sherlock Holmes", vars handling tilldrar sig i Loch Ness, sjönk nämligen en monstermodell i djupet på omkring samma plats. Modellen var drygt nio meter lång och vägde fem ton. Den hade tre stora pucklar, lång hals och ett skräckinjagande huvud med utstående ögon. Och, det pinsammaste av allt, modellen hade utväxter på hjässan som liknar dem som fotograferats av Dr. Robert Rines. Det är möjligt att Dr. Rines och hans amerikanska team bättrade på sina bilder och sådant är naturligtvis oförlåtligt i de kretsar som letar okända djur som Nessie, men vi ska inte glömma att de har gjort värdefulla insatser också, inte minst när det gäller kartläggningen av djupförhållandena och bottentopografin. Robert Rines och Tim Dinsdale kartlade sjöbottenen från Tims båt "Water Horse" (Sjöhästen), med en särskild sonar, när de fann att signalen trängde igenom bottensedimentet och gav dem möjlighet att "se" sprickan som bildat Great Glen. Upptäckten visade att Loch Ness är en förkastning i kolossalformat, formad som ett jättelikt V, och kanske så djup som 2 500-3 000 meter från toppen av det högsta berget längs sjön, till botten av sprickan. Djupare än självaste Grand Canyon i USA! Omfattande kartläggning med både sidescan sonar och andra sonarutrustningar, har visat att bottentopografin är oerhört kuperad. Den påminner faktiskt mycket om botten i jämtländska Storsjön med vindlande raviner, dalgångar, höga toppar och tvära djup och ett myller av gångar och håligheter som mycket påminner om, precis som dykaren Rudolf Bollig i Östersund uttryckte sig, "en människohjärnas vindlingar". 1981 återvände monsterjägarna till Loch Ness. LNIB hade åter finansierats av intresserade och nu leddes det av en skotte vid namn Adrian Shine. Han hade intresserat sig för Nessie sedan 70-talet, men mest hållit till i Loch Morar på västkusten, där monstret Morag sägs hålla till. Sommaren 1974 företog "Loch Ness and Morar Project" en 1 500 timmar lång sökning med hjälp av ekolod över Morars vatten. De fick ovanligt många indikationer och de flesta av dessa kunde inte hänföras till fiskar. I varje fall inte till fiskarter som var kända. Men ingenting visade sig på ytan eller framträdde framför deras undervattenskameror. Teamet återvände till Loch Ness och sedan "International Society of Cryptozoology", en organisation för zoologer och andra intresserade av vetenskapen om okända djur, hållit sitt årsmöte på Royal Museum of Scotland i Edinburgh, och anslagit en hel dag till diskussioner om sökandet efter Nessie, beslöt man att göra en storsatsning på att lösa det mer än 1 500 år gamla mysteriet. Operation Deepscan 1986 fick Adrian Shine uppdraget att genomföra "Operation DeepScan" och efter att ha utfört tester samma sommar, drogs undersökningen igång på allvar den 9-10 oktober 1987. Under dessa två dagar var världspressen på plats i Loch Ness. Hundratals journalister från tidningar, radio och TV invaderade Inverness och vartenda hotell- och privatrum var bokat i staden och dess omnejd.
DeepScan var den mest omfattande ekolodssökning som någonsin gjorts på Loch Ness. Nitton båtar kastade ett svepande "ekolodsdraperi" ner i sjön, när de sida vid sida drog fram över den. Varje båt var utrustad med ett ekolod av märket Simpson-Lowrance. En snabbare båt, "New Atlantis", följde efter dem. Den var utrustad med en sidescan sonar från Simrad. Allt som rapporterades av småbåtsarmadan skulle kunna spåras och följas av New Atlantis. I tre dagar rörde sig armadan uppför och nedför Loch Ness, som en väldrillad vattenbalett, medan de hela tiden undersökte djupen. Man registrerade bara tre kontakter, men den ena var så förbluffande att den till och med skakade de skeptiska ingenjörer som stått till tjänst med ekolodsutrustningen. Inte långt från Urquhart Castle visade ekoloden att någonting stort långsamt rörde sig 174 meter under ytan. Man hade kontakt med det i 2 minuter och 20 sekunder. Båten "New Atlantis" markerade positionen med sina navigationsinstrument. Nästa dag sökte fem båtar igenom området efter sjunktimmer eller liknande. Man fann ingenting sådant. Ingen av de senare kontakterna var så intressanta som den första. Vid den presskonferens som följde var journalisterna mycket besvikna över att teamet inte kunnat prestera konkreta bevis. Ekolodsutskrifter är inte lätta att avläsa om man inte är insatt i tekniken och gör sig varken bra i en tidning eller i TV, så journalisterna hade inte mycket att visa upp. Darrell Lawrance, direktör för en elektronikfirma i Tulsa, Oklahoma, som försett expeditionen med både pengar och utrustning, beskrev kontakten som "större än en haj, men mindre än en val". Han ville inte uttala sig om vad det kunde ha varit. Källor: Bilden av Nessie, "värmekartan" av Loch Ness och illustrationen till luftsäcksteorin har tagits ur olika broschyrer om Nessie. Bilden av Alex Campbell är tagen på "the public domain" på nätet, illustrationen av Nessie är Copyright Alex Campbell och illustrationen av St. Columba är Copyright Bill Rebsamen. Delar av texten är Copyright GUST/Jan-Ove Sundberg medan större delen av texten är tagen ur böckerna "In Search of Lake Monsters" av Peter Costello och "The Loch Ness Story" av Nicholas Witchell. Översättning: Jan-Ove Sundberg, GUST © 2003. |
| Grundat 1997 av Jan-Ove Sundberg. Telefon 0141 21 79 29 eller 070 301 79 29. | Denna sida har visats gånger. |
