Mardröm på havet:
Jättebläckfisk anföll fransk havskappseglare

Kersauson gav besättningen, som redan sprang uppför och nedför däcket, order att undersöka saken.

Några av dem tog fram starka strålkastare och lyste på vattnet, medan den massiva trimaranen - en treskrovsbåt som var 35 meter lång och världens då snabbaste havskappseglare, döpt till Geronimo efter den berömda Apachekrigaren - stampade i vågorna.

Förste styrman Didier Ragot lämnade däcket och gick ner i hytterna, öppnade en lucka i durken och tittade genom en ventil och ner i havet, med hjälp av en kraftig ficklampa. Han skymtade något vid rodret. "Det var grövre än ett mänskligt ben", berättade Ragot senare. "Det var en tentakel och den var i våldsam rörelse".

Han ropade på Kersauson, som kom ner och böjde sig över öppningen. "Jag tror att det är något slags djur", sa Ragot.

Jättelika tentakler

Kersauson took tog över ficklampan och studerade saken i djupet närmare. "Jag har aldrig sett något liknande", berättade han. "Två jättelika tentakler befann sig rakt under oss och piskade rodret med fruktansvärd kraft".

Varelsen tycktes linda sig själv runt yachten, som gungade våldsamt. Durkborden knakade och rodret började brytas sönder. I det ögonblicket, just som fören tycktes redo att rämna, blev allting helt stilla. "När den lösgjorde sig från båten såg jag dess tentakler", minns Ragot. "Hela djuret måste ha varit drygt tio meter långt".

Vad de påstår anföll dem var en tioarmad jättebläckfisk, ett djur som i århundraden varit alla sjömäns skräck och fasa och som haft huvudrollen i många skrönor från de sju haven. Den har påståtts vara större än en val och starkare än en elefant, med en näbb som kan klippa av stålkablar.

Olivier de Kersauson, andre man från vänster, tillsammans med sin besättning på havskappseglingsbåten Geronimo.

I en berömd scen i Jules Vernes bok "En världsomsegling under havet", beskriver författaren en strid mellan en ubåt och en tioarmad jättebläckfisk som är 8 meter lång, har åtta armar och blågröna ögon - "ett fruktansvärt monster, värdigt alla legender om just sådana varelser".

Mera nyligen har även Peter Benchley, i sin roman "Odjuret", beskrivit en tioarmad jättebläckfisk som "dödar utan att behöva göra det, som om naturen i en pervers hämndaktion programmerat den att göra det".

Sådana påhittade berättelser, har tillsammans med obekräftade observationer från sjömän, placerat den tioarmade jättebläckfisken i samma liga som den eldsprutande draken och sjöodjuret i Loch Ness.

Inte en myt

Trots att den tioarmade jättebläckfisken inte är en myt, och i den vetenskapliga litteraturen benämns som Architeuthis, är så lite känt om den att det ibland ändå känns så. En fullvuxen jättebläckfisk räknas som det största ryggradslösa jord som idag finns på jorden, med tentakler lika långa som en lokalbuss och ögon i storlek av ett mänskligt huvud.

Jättebläckfisken har i romaner och på film framställts som ett av havens verkliga vidunder.

Ändå har ingen vetenskapsman hittills undersökt ett levande exemplar - eller ens sett det simma i havet. Forskarna har bara studerat kadaver, som tillfälligtvis spolats iland eller flutit på ytan.

Andra bevis för den tioarmade jättebläckfisken är ännu mera indirekta: t ex sugmärken som hittats på kaskeloter och som varit som inbrända i dessa; här tror man att de två giganterna utkämpat en strid på flera hundra meters djup, men det är också bara gissningar.

Mindre känt än dinosaurierna

Jättebläckfisken har fångat oceanografernas intresse, i vissa fall nästan förtrollat dem och de har om och om igen ställt sig frågan: Hur kan någonting så stort och kraftfullt hålla sig undan så länge, eller fortfarande vara mindre känt än dinosaurierna, som dog ut för flera miljoner år sedan?

Sökandet efter ett levande exemplar har resulterat i en närmast febril kapplöpning. I årtionden har vetenskapliga team finkammat de stora haven i hopp om en enda skymt. "Bläckfiskjägarna" beräknas till dags dato ha investerat över hundra miljoner dollar i sin hittills resultatlösa jakt på det tentakelförsedda havsmonstret.

Marinbilogen Steve O’Shea från Nya Zeeland är en av jägarna - men hans sätt att närma sig är radikalt annorlunda.

Han försöker inte hitta en fullvuxen jättebläckfisk, utan snarare en unge, eller "paralarv" som de kallas på fackspråk, som han kan föda upp i fångenskap. Paralarverna är oftast inte större än en gräshoppa.

Miniatyrorganismer

“Bläckfiskhonan föder tusentals ungar", berättar O’Shea, som arbetar vid Havsforskningsinstitutet på tekniska universitetet i Auckland. "De flesta blir uppätna av större rovdjur, men under själva födseln är havet ändå så fullt av dessa fantastiska miniatyrorganismer att det skulle vara fullt möjligt att få tag i en enda".

Marinbilogen Steve O’Shea från Nya Zeeland tillsammans med några av de tioarmade bläckfiskar han samlat på sig hittills.

Rivaliserande jägare är emellertid skepiska: om ingen kan fånga ett 20 meter långt exemplar, hur ska man då kunna upptäcka något som bara är en åttondels tum stort?

Idag ser ändå många av dem på O’Sheas strategi som en potentiellt genombrott. "Det finns många fördelar", konstaterar Clyde Roper, en amerikan som anses som världens främsta expert på tioarmade jättebläckfiskar.

Roper är också en bläckfiskjägare, som till och med har gått ner på djupet i en stålbur i jakten på sitt byte. "En unge bör finnas på grundare vatten, det gör den mycket lättare att fånga. Det finns också många  av dem i rörelse, eftersom honan släpper upp till 4 miljoner ägg".

Bläckfiskjägaren Clyde Roper anses som en av världens främsta experter på den tioarmade varelsen i havsdjupet.

Tungan var taggig

1999 fick O’Shea chansen att studera vad få har sett - kadavret efter en Architeuthis-unge, som hittades utanför Nya Zeeland. Han beskriver dess kuriösa morfologi så här: "Ögonen satt på ett väldigt stort avstånd ifrån varandra, tungan var taggig, och åtta armar spretade ut från ett torpedformat huvud".

Varje elastisk tentakel var försedd med hundratals sugkoppar, runda till formen och försedda med sylvassa tänder.

Skinnet var regnbågsskimrande och fyllt med kromatporer - grupper av pigmenterade celler - som gjorde det möjligt att ändra färg. En kanal nära huvudet kunde skjuta ut moln av svart bläck. Exemplaret hade också två extraordinära, klubbliknande tentakler.

Den här jättebläckfisken, som hittades ilandspolad i Spanien, var bara drygt två meter lång.

Den här jättebläckfisken, som hittades ilandspolad på Irland, var drygt 8 meter lång om man räknar med de långa tentaklerna.

Men den bästa platsen att jaga den tioarmade jättebläckfisken på anses ändå vara farvattnen utanför Nya Zeeland. Här möts strömmarna från tropikerna och Antarktis, vilket resulterar i en mångfald av marina djur som i sin tur skapar ett övermått av de plankton som jättebläckfisken lever av. Det är också här som fler kadaver av det nämnda djuret hittats, än någon annanstans i världen.

Medan många bläckfiskforskare väntat i årtionden på att få lägga vantarna på lämningarna efter en Architeuthis, har O’Shea som vanligt gått ett steg längre och utvecklat ett nätverk av fiskare, av informatörer som under de senaste sju åren försett honom med 117 kadaver.

Mellan 50 och 200 kilo

Sammantaget har dessa exemplar gett forskarna en klarare bild av den tioarmade jättebläckfisken. Trots att såväl O’Shea som hans kollegor är väl medvetna om att djuren kan väga så mycket som 500 kilo, väger de flesta mellan 50 och 200 kilo.

Hans bläckfisksamling har också försett forskningen med de första ledtrådarna till djurets föda. I en artikel som nyligen publicerades i Nya Zeelands Zoologiska Tidskrift, berättade O’Shea att maginnehållet  inkluderar andra bläckfiskarter liksom även delar av andra Architeuthis "vilket utgör bevis för kannibalism".

Så länge det funnits sjömän på de sju haven har det också funnits historier om havsmonster. Bibeln talar om "en drake i havet" och den romerska encyklopedian “Naturalis Historia” spär på med en enormt vidunder, "insmort i saltlösning, som gav det en fruktansvärd stank".

Anföll segelfartyg

På 1700-talet döptes denna havets skräck till "Kraken" av norska sjömän, som påstod att den anföll segelfartyg, både utanför Bergen och på andra ställen längs kusten. (Ordet är en kollektiv term för ett träd i vilket rötterna ännu sitter fast).

Norska "Kraken" har ofta framställts som djävulen själv, men idag är man inne på att det med största sannolikhet handlade om en jättebläckfisk.

År 1755 inkluderade biskopen Erik Ludvigsen Pontoppidan djuret i sitt monumentalverk "Norges naturhistoria", och påstod att Kraken var lika stor som "en flytande ö, med horn långa som skeppsmasten". Och han fortsatte: "Dess armar är så långa, att de sägs kunna slingra sig runt vilket skepp som helst och dra ner detta till botten".

Amerikanska valfångare utväxlade under tiden sina egna historier om "djävulsfisken".

Moby Dick

Den eminente danske zoologen Johannes Japetus Smith Steenstrup hade hört nog, och beslöt att själv undersöka om det fanns någon sanning i alla rykten.

Sjömunken i fantasi (vänster) och fakta (höger)

Till publikens stora förvåning, höll Steenstrup sedan upp en glaskruka som innehöll käkarna på en jättebläckfisk, som han sa hade tagits från ett kadaver som spolats iland på Island.

Han kallade varelsen för Architeuthis (“bläckfiskhärskaren") och, som också Ellis har noterat, "skrev dämed ut jättebläckfisken ur fablernas värld och in i den vetenskapliga litteraturen".

Jättebläckfiskens existens

På samma sätt som sjömännen tidigare överdrivit bevisen för jättebläckfiskens existens, överdrev det vetenskapliga etablissemanget nu avsaknaden av den.

Många vetenskapsmän avfärdade ännu Steenstrups upptäckter, när besättningen på det franska ångfartyget Alecton, som i november 1861 befann sig mitt ute på Nordatlanten, såg en Kraken torna upp sig rakt framför dem.

Kaptenen beslöt att fånga varelsen och gav sina män order att avfyra sina musköter. Men kulorna hade ingen effekt, så de kastade harpuner mot den istället. Då inte heller dessa hade någon synbar effekt, slog de ett grovt rep om dess stjärt och började hala in för att dra ombord varelsen. Dess enorma vikt fick emellertid repet att skära rakt igenom den benlösa kroppen och allt de fick upp var en del av stjärten.

Inspirerade Jules Verne

Sjärtdelen och en detaljerad rapport om händelsen skickades in till franska vetenskapsakademin. Den inspirerade Jules Verne att skriva en bestseller om en aggressiv jättebläckfisk, men någon plats i den vetenskapliga djurvärlden fick den inte.

Jules Vernes roman "En världsomsegling under havet" blev en bestseller på sin tid och handlade bland annot om striden mot en jättebläckfisk.

Den franske zoologen Arthur Mangin deklarerade att den ruttnade stjärtdelen var lämningarna av en havsväxt, och uppmanade "de kloka och de visa, och särskilt de vetenskapligt lagda, att inte inkludera några extraordinära djur... vars existens sålunda kan bli en motsägelse i de harmoniska och oemotsagda lagar som hittills fått diktera vår underbara och levande natur".

Vetenskapsmännen fortsatte att betvivla Steenstrups tes ända fram till 1873, när en fiskare utanför Newfoundlands kust såg en varelse som flöt på havsytan och fångade in den med en båtshake. Djuret levde, sträckte ut en tentakel och försökte dra fiskaren till sig men blev ihjälslaget med en yxa.

Den mest inbitne skeptiker

Under åren som följde överdrevs historien betydligt, men faktum kvarstod: fiskaren tillvarotag en tentakel från jättebläckfisken, som mätte sex meter. Den hamnade så småningom på museet i St. Johns, där allmänheten kunde beskåda den. Till slut var därför den mest inbitne skeptiker nu tvungen att erkänna, att historierna om Kraken var sanna.

Trots att havet täcker två tredjedelar av jordens yta - Stilla havet är faktiskt större än alla kontinenter tillsammans - har världen under vattnet länge varit lika osynlig som outforskad.

I århundraden fanns det heller ingen möjlighet för vetenskapen att titta ner i havsdjupen (och en pärldykare kom inte mycket djupare ner än 30 meter). Fram till 1900-talets början ansåg de flesta vetenskapsmän därför att de djupaste oceanerna - där temperaturen var nära noll, trycket enormt och ljuset minimalt - inte innehöll något liv.

Ett flytande laboratorium

År 1872 genomförde den brittiska regeringen och kungliga sällskapet den första stora havsexpeditionen, genom att förvandla ett 70 meter långt krigsfartyg till ett flytande laboratorium, utrustat med mikroskop och glasurnor fulla med alkohol.

H.M.S. Challenger, som fartyget döptes till, hade fem vetenskapsmän ombord och dessa genomkorsade världshaven under tre och ett halvt år. Besättningen draggade havsbotten dag och natt, på jakt efter nya arter, och arbetet var så påfrestande att två män blev galna, två andra drunknade, och ytterligare en besättningsman begick självmord.

Det brittiska krigsfartyget H.M.S. Challenger förvandlades till ett flytande laboratorium med den hårdförde C.W. Thomson som chef.

Vetenskapsmännen själva var stormförtjusta över vad de fann. De katalogiserade mer än 4 700 nya arter och bevisade därmed, som chefsforskaren Cecil Wyville Thomson senare uttryckte det, "att det finns levande varelser över hela havsbotten".

Primitiv teknologi

Resan resulterade i den nya vetenskapen oceanografi, men den avslöjade också två hinder som skulle hämma undervattensforskningen i flera generationer; dyra omkostnader och primitiv teknologi.

Även när forskarna själva kunde finansiera sina expeditioner, kunde de bara studera de arter de hittade efter att ha dragit upp dem på däck - vilket var samma sak som att se på ett mänskligt lik, och sedan försöka föreställa sig hur det sett ut när det var vid liv.

På 30-talet använde två rika amerikaner, Charles William Beebe och Otis Barton, 1 200 dollar av sina egna pengar till att bygga en ihålig stålkula med två titthål, som de kallade ett "batyskop". Farkosten, som var ca två meter i diameter, firades ner från ett fartyg i en kabel. Om den gick av väntade en säker död på havsbotten.

På 940 meter

1934 gick Beebe och Barton ner utanför Bermuda och nådde först 150 meter, sedan 700 meter och stannade inte förrän de befann sig på 940 meter. Det var djupare än någon annan klarat tidigare.

På 60-talet gick ett schweiziskt-amerikanskt team ner i Marianergraven utanför Japan, jordens då största kända havsdjup, men en nyligen gjord studie visar ändå att 95% av världshaven fortfarande är outforskade.

Sansade bedömare tror att haven döljer så mycket som tio miljoner djurarter och bara hälften av dem har hittills hittats.

"Bläckfiskjägare"

När 60-talet randades hade den tioarmade jättebläckfisken blivit oceanografernas symbol, för att det fortfarande finns okända djur i havet och i mitten av samma årtionde bildade marinbiologen Frederick Aldrich från Kanada, världens första officiella "bläckfiskjägare".

Han distribuerade affischer runt hela Newfoundland som visade en illustration av en jättebläckfisk och orden "Efterlyst - död eller levande!". Under en jaktresa tillbringade han fyra dagar i en miniubåt, som betats med rå tonfisk, men som så många tidigare expeditioner var även den resultatlös.

Sedan allt fler bläckfiskjägare tagit upp jakten på 90-talet, beslöt Clyde Roper att låta det djur som var dess byte, hitta en Architeuthis åt honom. Det var kanske ingen dum idé, men den var inte heller lysande.

I åratal paddlade Roper och hans team i både Nordatlanten och Stilla havet, i uppblåsbara kajaker och fäste s k "crittercams" - specialdesignade undervattenskameror - på kaskelotvalar. Till deras stora besvikelse, såg kamerorna inte en enda jättebläckfisk.

Så här ser en typisk "crittercam" ut; en undervattenskamera med sändare som...

...med hjälp av dykare fästs på t ex en val, med hjälp av specialgjorda sugproppar som fäster på djurets skinn och...

...garanterat sitter kvar, vare sig valen forsar fram i hög fart på ytan, tumlar runt, dyker eller gör tvära kast. Det enda kameran inte klarar är om valen gnider sig mot en annan val eller mot klippor och isberg.

Äventyrliga expeditioner

1999 tvingades Roper, som idag är 66 år, att genomgå en komplicerad bypass-operation, och trots att han efter den lovat familjen att sluta med sina äventyrliga expeditioner, hoppas han kunna genomföra ytterligare en inom kort.

Under tiden har kapplöpningen mellan olika bläckfiskjägare intensifierats. Xander Paumgarten, en PR-man som hjälpte till att puffa för en expedition år 2000 som leddes av Jacques Cousteaus son och arvtagare Jean-Michel, säger: "Det är strid på liv och död numera mellan de olika falangerna och många av dem hatar varandra som pesten".

Enligt Roper arbetar många bläckfiskjägare i största hemlighet. O’Shea delar visserligen sina forskningsresultat med kollegor han kallar "gentlemän", men det finns också de han kallar för "kannibaler" och som han inte ens vill prata med.

Lika tråkigt som det låter

"En del av dessa människor vill att du ska misslyckas så att de hinner först, vilket är lika tråkigt som det låter", säger han.

Medan forskarna tycks ha hemfallit åt samma girighet och känslolöshet som drabbat världen i andra sammanhang, vet vi fortfarande inte mycket om den tioarmade bläckfisken.

Vi vet inte hur aggressiv den är, huruvida den jagar i flock eller är en ensamvarg, och sist men inte minst om den verkligen går till anfall mot människor, som både sjömännen alltid har sagt och som den franske havskappseglaren Olivier de Kersauson påstod i början av den här artikeln.

FOTNOT: Tidigare artiklar om bläckfiskar på gust.st

1) 10-armad jättebläckfisk spolades iland i Tasmanien.
2) Ny bläckfisk ändrar form och färg.