Monsterhajen Megalodon

Nej, bilden ljuger inte, även om det inte finns några entydiga bevis för att monsterhajen Megalodon fortfarande lever. Carcharodon megalodon dök upp under den tidiga minoiska epoken, för omkring 20 miljoner år sedan och försvann först för tre miljoner år sedan. Forskarna tror att födan bestod av stora valar, som dök upp i världshaven ungefär samtidigt.

Bilden här ovan (som naturligtvis är en rekonstruktion) har GUST fått av den amerikanske författaren Steve Alten, som publicerade en roman om Megalodon 1996 kallad "Meg". Den har hittills sålts i en miljon exemplar över hela världen och låg ett tag på alla topplistor av betydelse, inklusive New York Times, som gav den 19 plats. I slutet av det här reportaget har GUST gjort en intervju per email med Steve Alten.

Tillbaka till Megalodon: Enligt hundratals tänder som hittats på botten av världshaven kan monsterhajen ha blivit så lång som 25 meter. I jämförelse med blåvalen skulle mehalodon därför ha varit det största djur som någonsin existerat på jorden, inklusive dinosaurier på land.

Chanslös mot Megalodon

Monsterhajen påstås ha kunnat svälja en hel bil om den funnits idag, men det är troligen en överdrift. Den stora vita hajen i Steven Spielbergs kultfilm skulle dock inte ha haft en chans mot Megalodon. I vissa kryptozoologiska kretsar tror man att monsterhajen fortfarande existerar.

Richard Ellis och John McCosker, som är experter på stora vita hajar, skrev ett helt kapitel om detta i sin bok "Great White Shark", som utkom 1991.

Ellis avslöjar att forskarna reviderat sin uppfattning om när monsterhajen dog ut och att det inte var tre miljoner år sedan utan "bara" 10 000 år sedan, och det är ju förvisso en viss skillnad.

Som GUSTs forskning visat kan stora djur hålla sig gömda från den moderna vetenskapen, särskilt i de nästan helt outforskade havsdjupen. Och om kvastfeningen kunde hålla sig undan i 60 miljoner år ska väl Megalodon klara att hålla sig undan i 10 000 år!

Ett fantastiskt vittnesmål

Ellis ser heller inget större problem med det och han skriver: "Trots att vi inte återfunnit något exemplar, finns det ingen anledning till att Megalodon inte simmar omkring någonstans i de stora djupen". Och han fortsätter: "Det finns alltid de som hoppas att ett exemplar en dag dyker upp. Låt oss bara hoppas att ingen människa befinner sig i vattnet just då".

Har detta redan hänt? I författarnas kapitel om Megalodon finns ett fantastiskt vittnesmål från Australien. Det är i sin tur taget ur David G. Steads bok "Sharks and Rays of Australian Seas", från 1963. Så här berättar Stead om det skrämmande mötet med vad som påstås vara en nu levande Carcharodon megalodon:

En dag 1918 vägrade fångstmännen i Port Stephens att gå till farvattnen kring Broughton Island, där de alltid brukade fiska sina räkor.

Männen berättade att de fiskat som vanligt, på dessa mycket djupa vatten, när en haj av ofattbara dimensioner plötsligt dök upp ur djupet, attackerade bur efter bur och slukade både "burarna, linan och allt annat i sin väg".

Kräftburarna var drygt en meter i diameter och innehöll oftast två till tre dussin stora kräftor, som var och en kunde väga flera kilo.

Fångstmännen intygade att hajen var som tagen ur en mardröm. I sällskap med den lokala fiskeriintendenten intervjuade jag flera av fångstmännen och deras vittnesmål var väldigt övertygande och samstämmiga.

Längden de angav var helt absurd, ändå var detta män som tillbringat det mesta av sitt liv till sjöss, som sett alla slags väder, många märkliga företeelser och kände till de flesta arter i djupet, både till utseendet och längden.

En av fångstmännen intygade att hajen var "minst 90 meter lång"! Andra sa att den var lika lång som ett varv nere i hamnen, eller omkring 30 meter. De berättade att vattnet "kokat" på en stor yta när hajen simmat förbi. De kände väl till valar, som de ofta såg, men det här var en haj. En monsterhaj!

De hade sett dess skrämmande huvud på nära håll och menade att det var "lika brett som taket på varvet i Nelsons Bay". Omöjligt, naturligtvis! Ändå var fångstmännen inte de som skröt om sina fångster, berättade vilda fiskehistorier eller fantiserade om djur som inte fanns. De visste också att den de berättade detta för, alltså mig, hade hört alla fiskehistorier som fanns att berätta. En av de detaljer som imponerade mest på mig, var den spöklikt vita färgen på den stora fisken.

Traumatisk upplevelse

Stead trodde alltså på fångstmännen i Australien och vad som ytterligare talade för att deras redogörelser var sanna, var att de vägrade gå till sjöss trots att de förlorade stora pengar på det och några av dem tvingades till och med söka läkare, för att bearbeta den traumatiska upplevelsen.

Michael Bright, vildmarksförfattare och producent vid brittiska BBC, gav 1989 ut boken "There Are Giants in the Sea", där även han har en viss förkärlek för megalodon och skriver:

"Vilken chock fick inte marinbiologerna när de draggade Stilla havet i början av det här seklet och fann 10 cm långa Megalodontänder, som bara kan beskrivas som geologiskt färska. En tand var ca 24 000 år, eller samtida med grottmålningarna i Lascaux. En annan tand var bara 11 000 år och samtida med emigrationen från Asien till Nordamerika. Är det då inte tänkbart att den enorma rovfisken fortfarande simmar omkring i de stora havsdjupen?".

Intervju med Steve Alten

GUST: Vad tror du, Steve, finns Megalodon fortfarande i djupet?

Steve Alten: Ja, jag tror att det är fullt möjligt att monsterhajen fortfarande existerar. De riktigt stora djupen är ännu outforskade. Och bara för några veckor sedan fann forskarna en jättelik, tioarmad bläckfisk som man inte tidigare kände till. Du kan inte säga att Meg inte existerar, förrän du har varit nere och tittat efter.

GUST: Vem är bäst lämpad att söka efter den, lekmän eller vetenskapsmän?

Steve Alten: Egna företagare, eftersom det är väldigt dyrt att gå ner i djupgravarna.

GUST: Kan du ge en kort beskrivning av vad som händer i din bok, utan att avslöja hur den slutar?

Steve Alten: När Jonas Taylor (bokens hjälte) kommer ner i marianergraven upptäcker han att varma fickor på botten innehåller allt möjligt liv, inklusive megalodon. Ett exemplar av den flyr och sedan är jakten igång. (Det finns mer att läsa om handlingen i boken och fler fler häftiga bilder på Steves egen hemsida).

GUST: Hur fick du idén till boken?

Steve Alten: Jag har alltid gillat historier om stora vita hajar och Meg var den största och elakaste av dem alla. När jag hade läst ett reportage i tidskriften TIME om marianergraven, hade jag klart för mig hur jag skulle skriva boken.

GUST: Skulle du själv vilja delta i en expedition och söka efter Megalodon?

Steve Alten: Nej, tack. Det är för skrämmande för mig att gå ner i de stora djupgravarna. Jag föredrar att kommentera sökandet från torra land.

GUST: Har du någon aning om vad en sådan expedition skulle kosta och hur man skulle kunna finansiera den?

Steve Alten: Innan du projekterar en sådan expedition måste du ha tag på en forskningsubåt som kan motstå det enorma trycket där nere, på någonstans mellan 4 och 6 kilometers djup. Japanerna har kommit längst, men de klarade ändå bara att skicka ner en obemannad ubåt.

GUST: Vad är det första man skulle göra om man kunde bevisa att Megalodon existerar?

Steve Alten: Ta bilder och sedan lämna monsterhajen ifred.

Fotnot: Sedan denna artikel skrevs har nya bevis för Megalodons existens tillkommit. Läs vidare här.

Översättning och intervju: Jan-Ove Sundberg, GUST © 2003.

Grundat 1997 av Jan-Ove Sundberg. Telefon 0141 21 79 29 eller 070 301 79 29.

Denna sida har visats gånger.