GUST - Okända djur

Bläckfiskarna har blivit aggressiva:
De angriper både människor och båtar och forna tiders Kraken sänkte segelfartyg

Dagens bläckfiskar uppträder som om de blivit galna och anfaller allt och alla. Problemet uppmärksammades på allvar för tre år sedan, då en stor bläckfisk i Stilla havet attackerade en fjärrstyrd ROV utanför Kanada. Dåtidens "Kraken" sänkte dock stora segelfartyg, framför allt i Norska havet väster om Bergen.

ROV:n befann sig på 55 meters djup och styrdes från ytan av Mike Wood, en biolog som skickats ut för att ta reda på var all lax i dessa farvatten tagit vägen. Det var den 18 november 2005, och Wood befann sig utanför Brookshalvön, när bläckfisken slog till.

"Den lindade tre av sina armar runt samma kabel som ROV:n hängde i och sedan blev det en dragkamp mellan djuret och mig", berättade Mike Wood efteråt.

Han hade naturligtvis ingen chans mot bläckfisken, men istället för att släppa ifrån sig en så dyr utrustning som en ROV, som ju ändå kostar närmare en miljon svenska kronor, gjorde Wood något som bläckfisken säkert inte räknat med.

"Jag lade in backen på ROV:n och pumpade sand och lera från havsbotten rakt i ansiktet på bläckfisken", fortsätter Mike Wood. "ROV:n har en dragkraft på 50 kilo, så den är relativt stark trots att den är så liten".

SVEPER RUNT

På videoinspelningen av hela intermezzot, kan man se hur bläckfisken sveper runt med sina tentakler för att värja sig för ROV:ns motattack, utan att lyckas särskilt bra.

"Till slut var den tvungen att släppa ROV:n och sedan gav den sig av i full fart, säkert fruktansvärt förbannad över att ha lurats på vad den kanske trodde var ett ätbart byte", säger Mike Wood. "Den var helt oskadd så vitt vi kunde bedöma".

Medan vissa oceanografer menade att attacken mot ROV:n var helt unik och något som aldrig hänt tidigare, tonade Jim Cosgrove ner den kanske förhastade slutsatsen. Cosgrove arbetar för Kungliga Museet i British Columbia och är expert på bläckfiskars beteenden.

Han säger: "Stora hannar blir i livets slutskede lika senila som vissa människor, och uppträder i stort sett likadant. De vimsar ofta runt på dagtid i farvatten där de inte alls ska vara, och har ett högst olämpligt uppträdande".

OVANLIGA ATTACKER

Han medgav dock att attacken mot ROV:n var ovanlig och bara en i raden de senaste åren, av attacker mot människor och utrustning, som fått mer än en kollega att höja på ögonbrynen.

Attack nummer 1) På julafton 1989, inträffade en sjöolycka på södra Filippinerna som var en av de första i en lång rad, där bläckfiskar var inblandade.

En större motoriserad kanot hittades upp och ner utanför Manticao, och fiskare som fann den kunde rädda 12 överlevande som hängde fast i vraket, inklusive en 12-årig pojke. De räddade berättade att en stor bläckfisk attackerat kanoten, och vält den genom att gripa tag i två pontoner på undersidan.

Agapito Cabellero, en av de överlevande, berättade: "Plötsligt började vattnet att koka på babordssidan och innan vi hunnit väja såg vi en stor bläckfisk komma upp till ytan. Den gick omedelbart till attack, men simmade bort så snart vi hade kapsejsat och skadade ingen av oss sedan vi hamnat i vattnet".

BOTTENLEVANDE VARELSER

Händelsen fick bläckfiskexperter att undra, men mycket mera än så blev det inte just då. Bläckfiskar är oftast timida, bottenlevande varelser och incidenten var för isolerad för att utredas vidare. Det skulle bli värre.

Attack nummer 2) Theresa Stillman, 14, badade utanför norra stranden av Auckland på Nya Zeeland, när hon attackerades av en bläckfisk som lindade sina tentakler runt hennes kropp och försökte dra ner henne under vattnet.

En äldre bror som kom till undsättning fick också en tentakel runt foten. Han slet sig fri och fick sedan kämpa för livet för att även få loss sin syster. Både brodern och systern blödde ymnigt och benen svällde upp på dem, men några allvarligare skador fick de inte.

FÖRSTA BADATTACKEN

Året var 2002 och biologer konstaterade att det var första gången i Nya Zeelands farvatten, som en bläckfisk attackerat badande.

Attack nummer 3) Sex år senare var platsen Looe Key i Florida och offren Steven J. Greenwald och dykarkompisen Dale Warner. Steven fick efteråt berätta vad de varit med om för både tidningar, radio och TV och nu blev också oceanograferna alltmera intresserade.

Steven Greenwald: "Vi dök på natten och det kan ju i vissas ögon tyckas oansvarigt, men vi är inga nybörjare och har dykt nattetid flera gånger tidigare, i just det här området. Den här natten var mörk och utan måne, så förutom våra handlampor var det kolmörkt under vattenytan".

De befann sig på bara cirka tio meters djup när Greenwald noterade hur ett par stora runda ögon tycktes följa deras minsta rörelser, från en spricka i en korallvägg som de kom allt närmare.

"JAG BLIR LEVANDE UPPÄTEN!"

"Jag knackade Dale på axeln för att uppmärksamma honom på de märkliga ögonen, då jag kände hur grova, kraftiga armar slingrade sig runt min kropp och klämde åt", fortsätter Greenwald. "Eftersom all kommunikation skedde med handrörelser var det svårt att berätta för Dale vad som hänt, annars hade jag velat skrika: HJÄLP, JAG BLIR LEVANDE UPPÄTEN!".

Åratal av teori och praktik hade lärt honom att behärska sig i farliga situationer både på land och i vattnet, så Greenwald lyckades därför behålla sitt lugn och tänka logiskt och rationellt.

"Jag hade simmat med bläckfiskar tidigare, men aldrig mött någon så våghalsig som denna och aldrig blivit vidrörd av dess kraftiga sugkoppar, så det var en ny och obehaglig erfarenhet", fortsätter Greenwald.

INGEN SOCIAL GEMENSKAP

"Det var uppenbart att bläckfisken försökte dra in mig i sitt hål och äta mig levande... det enda alternativet var att den ville para sig med mig, men jag tror inte att jag sände ut de rätta feromonerna för en så social gemenskap, i just det här ögonblicket", säger han skämtsamt, jublande glad över att vara vid liv efter den hemska upplevelsen.

"Det är något oerhört primitivt att ställas inför möjligheten att bli levande uppäten, och för första gången i mitt liv förstod jag hur våra förfäder grottmänniskorna måste ha känt det, när de konfronterades med en hungrig leopard!".

Styrkan hos tentaklerna beskriver han som styrkan hos en vältränad tonåring och de kämpade en bra stund fram och tillbaka, med kompisen Dale som chockad åskådare.

STOR DJURVÄN

"Av någon outgrundlig anledning tänkte jag aldrig på att ta till dykarkniven som satt fastspänd på mitt högra ben", fortsätter Greenwald. "Det berodde säkert på att tentakeln låg över just det benet och det faktum att jag är vänsterhänt, men kanske också för att jag inte ville skada min angripare, eftersom jag är en stor djurvän".

Tentaklerna släppte undan för undan, men Greenwalds ringfinger ville bläckfisken först inte frigöra! "Jag ville varken rycka så hårt att det gick ur led eller bets rakt av, så jag väntade ut ut min angripare och hade litet på känn att det trots allt skulle sluta lyckligt".

Greenwald hade rätt. Efter ytterligare en stund släppte bläckfisken plötsligt ringfingret och nu var den utmattade dykaren helt fri. Han tog sig så snabbt som möjligt upp till ytan, assisterad av kompisen Dale Warner, som undkommit med blotta förskräckelsen.

HJÄRTATTACK OCH DRUNKNING

Attack nummer 4-7) År 2000 slog bläckfiskar till på minst fyra olika platser i Stilla havet, där de i tur och ordning attackerade en fiskare och hans son i en liten båt nära kusten; en sightseeingbåt full med passagerare där en kvinna dog av en hjärtattack och en man drunknade när han föll eller självmant hoppade i; en flotte med matgäster helt nära stranden; och en fiskebåt som just håvat in en större fångst i aktern.

Den här sightseeingbåten hade inte ens hunnit ut till havs förrän den attackerades av en bläckfisk. En kvinna dog av en hjärtattack och en man drunknade när han föll eller självmant hoppade överbord! Foto: UPI, Copyright 2008.

Då bläckfisken i första hand tycktes vara ute efter just fångsten, kapade den skräckslagna fiskaren den lina som höll trålen och lät den få all fisk i den, ändå följde bläckfisken efter fiskebåten ett bra stycke i ytläge, innan den slutligen dök och åter var borta.

Attack nummer 8) En mörk natt i januari 2003 seglade den franske havskappseglaren Olivier de Kersauson över Atlanten för att under sin jorden runt-segling försöka slå nytt hastighetsrekord, när hans yacht på ett mystiskt sätt tvärstannade.

OFÖRKLARLIGT

Det var hundratals sjömil till land, ändå skakade masten och skrovet som om båten gått på grund. Kersauson styrde både babord och styrbord, ändå slog relingen oförklarligt emot något i mörkret.

Tuffingen Olivier de Kersauson, världsberömd havskappseglare och still going strong trots att han är 60 år, råkade ut för en bläcklfisk som fick stopp på hans stora segelbåt. Foto: MBL Action Pictures, Copyright 2008

Förste styrman Didier Ragot lämnade däcket och gick ner i hytterna, öppnade en lucka i durken och tittade genom en ventil och ner i havet, med hjälp av en kraftig ficklampa. Han skymtade något vid rodret. "Det var grövre än ett mänskligt ben", berättade Ragot senare. "Det var en tentakel och den var i våldsam rörelse".

Kersauson took tog över ficklampan och studerade saken i djupet närmare. "Jag har aldrig sett något liknande", berättade han. "Två jättelika tentakler befann sig rakt under oss och piskade rodret med fruktansvärd kraft".

DURKBORDEN KNAKADE

Varelsen tycktes linda sig själv runt yachten, som gungade våldsamt. Durkborden knakade och rodret började brytas sönder. I det ögonblicket, just som fören tycktes redo att rämna, blev allting helt stilla. "När den lösgjorde sig från båten såg jag dess tentakler", minns Ragot. "Hela djuret måste ha varit drygt tio meter långt".

Hela händelsen, som GUST publicerade 2004 under rubriken JÄTTEBLÄCKFISK ANFÖLL FRANSK HAVSKAPPSEGLARE finns att läsa här.

Attack nummer 9) 2006 anföll en eller två bläckfiskar tillsammans, yachten Kalifornia Spirit utanför San Diego i Kalifornien - med bara forskare ombord!

"Det var lika fascinerande som otäckt", sa oceanografen Richard Freemont Jr. efteråt. "Jag hade aldrig trott på det om någon annan påstått en sådan här sak, men vi var sex stycken som tydligt såg, att två bläckfiskar opererade i tandem och medan den ena slingrade sina tentakler runt rodret och propellern, försökte den andre borda oss!".

HOTFULLT LÄGE

Ezra DeVille, som ägde yachten, bedömde att läget var så hotfullt att han gav förstestyrman order att skjuta ihjäl bläckfisken som försökte ta sig ombord. När så också skett, släppte bläckfisken i vattnet den attackerade båten och simmade bort.

"Bläckfiskar gör aldrig så här normalt, så nu ska vi ta reda på vad som påverkat dem och begära hjälp med det även från oceanografer i andra länder", sa Richard Freemont Jr. till medierna efteråt.

Attack nummer 10) Men ännu en attack hann inträffa, innan forskarna sjösatte sin världsomspännande bläckfiskstudie.

Malaysiske fiskaren Chow Kooho fiskade i Gula havet när en bläckfisk plötsligt grep honom bakifrån, lindade två kraftiga tentakler om hans halvnakna kropp och drog ner honom under vattnet.

MÄRG OCH BEN

"Jag var övertygad om att min sista stund var kommen, trots att det inte var mer än 10-15 meter djupt där vi befann oss", berättar han. "Tentaklernas sugkoppar vandrade över hela ryggen på mig och det var som om de försökte suga märg och ben ur mig, innan de släppte igen! Det var fruktansvärt otäckt och en upplevelse jag inte önskar ens åt min värsta ovän!".

Precis innan Kooho skulle ha drunknat till följd av syrebrist, släpptes han plötsligt och kunde simma upp till ytan och andas igen.

"Det var i absolut sista minuten och sedan drog jag igång snurran på båten och åkte därifrån så snabbt jag kunde", slutar han.

Nordamerikanska, brittiska, australienska och japanska oceanografer samarbetar idag på att försöka komma fram till varför bläckfiskarna med ens blivit så aggressiva, och framför allt varför de attackerar både människor och teknisk utrustning.

FÖRORENADE OCH FÖRGIFTADE

"Vi tror i initialskedet inte att det har något med den globala uppvärmningen att göra, men helt säkra är vi inte. Att haven är starkt förorenade och på sina håll svårt förgiftade är ju ingen hemlighet, och snarare kan det vara där som gåtans lösning finns", säger biologen Edward Brosch, vid Woods Holes Oceanografiska Institution i delstaten Massachusetts i USA.

På våra breddgrader har vi inga större problem med bläckfiskar, åtminstone inte i nutid. Men det fanns en tid då Kraken sades härja i skandinaviska farvatten och framför allt i Norska havet och alla ni som sett piratfilmerna med Johnny Depp har säkert hört talas om det här odjuret, som ju har ett väldigt säreget namn.

Kraken, har vi tagit reda på. är ett fornnordiskt ord som betyder "ett ohälsosamt djur" eller "någonting abnormt", men på modern tyska betyder ordet också "bläckfisk".

OBEGRIPLIGA DIMENSIONER

Sjömän förr i tiden avsåg ett havsmonster av närmast obegripliga dimensioner, som var mycket aggressivt och sänkte stora segelfartyg både på norskt och internationellt vatten.

Enligt gamla föreställningar uppträdde Kraken (som uttalas kra’ ken eller krɑːkɛn) främst längs kusten av Norge och Island och var minst 13 meter lång. Den attackerade både större och mindre fartyg och var oerhört aggressiv för att vara en jättebläckfisk.

Kraken, som lär betyda "ett ohälsosamt djur", attackerade skepp i Norska Havet för omkring 300 år sedan, Illustration: Bob Eggleton,
Copyright 2008.

Trots att namnet Kraken aldrig funnits med i de norska sagorna, beskrivs där ett par liknande havsmonster, som kallades hafgufa och lyngbakr. Dessa finns i Örvar-Odds saga aoch den norska texten kommer från Konungs skuggsjá, som utgavs 1250.

Carl von Linné inkluderade Kraken som en cephalopod (bläckfisk) med det vetenskapliga namnet Microcosmus i första upplagan av sin bok "Den Systematiska Naturen" (1735), men strök den i senare utgåvor. Kraken beskrevs också av den norske biskopen Erik Pontoppidan, från Bergen, i hans verk "Norges Naturhistoria", som utgavs 1752-1753.

Tidiga berättelser, inklusive Pontoppidans, beskrev Kraken som ett djur "stort som en flytande ö", vars farlighet för sjömän inte bara var djuret självt, utan också den virvel som skapades av det när det sjönk tillbaka ner i havet.

1802 erkände den franske mollusk-zoologen Pierre Dénys de Montfort att det fanns två olika bläckfisktyper, vilka han beskrev i sin bok "Histoire Naturelle Générale et Particulière des Mollusques", som var en uppslagsbok om just mollusker (ryggradslösa djur i havet).

Montfort hävdade att den första typen, bläckfisken Kraken, hade beskrivits av både norska sjömän och amerikanska valfångstmän, liksom även forntida upptecknare som Plinius den äldre. Den andra typen, som var en kolossal tioarmare hade bl a attackerat segelfartyg från Saint-Malo, utanför kusten av Angola.

Ännu vildare påståenden blev dock Montforts fall. Han hävdade nämligen att tio brittiska krigsfartyg som mystiskt försvunnit en natt 1782, måste ha attackerats och sänkts av en jättebläckfisk. Oturligt nog för Montfort visste britterna exakt vad som hänt fartygen, vilket resulterade i att han både fick sparken och fråntogs sitt ämbete.

Pierre Dénys de Montfort's lyckades aldrig hämta sig från skammen och dog svältande och utfattig i Paris år 1820. Till hans försvar kan dock sägas att Kraken-beskrivningarna härrörde från ett högst verkligt djur, vars existens till slut bevisades 1857.

1830 kom också ett försiktigt inlägg i debatten författat av Alfred Tennyson, väl medveten om vad som hänt Pierre Dénys de Montfort. Det var en dikt med det inte helt obekanta namnet "Kraken", som en gång för alla avlivade besten och jämställde den med sjömonstret Levithan, som enligt Bibeln kommer att visa sig i de sista dagarna,

Idag ses väl Kraken mest som ett fantasifoster, men oceanograferna är samtidigt eniga om att det kan lura bokstavligt talat stora överraskningar i de de outforskade havsdjupen. Dessutom är det ju aldrig någon rök utan eld, så vi får väl se så småningom vad bläckfiskstudien kommer till för resultat.