|
Utbud inom OKÄNDA DJUR |
Sökandet efter okända djur del 1:Sjöormen i Seljordsvattnet m fl
"Efter den otäcka händelsen var det ingen som vågade ro över sjön utan att vara beväpnad med båtshake eller yxa", berättar Halvor Jod-Sandsdalen, en diktare och författare som 1976 (och i omarbetning 1989) gav ut en bok om sjöormen eller sjöormarna. Han menar, att det måste röra sig om ett djur som fortplantar sig. Vad som kan ha föregått angreppet sommaren 1750 vet ingen. Men under åren som följde vcrkar sjöormen ha blivit fredligare. I modern tid har Sandsdalen aldrig hört talas om att den skulle ha ofredat eller angripit någon människa. Seljordsvattnet betraktas som en medelstor sjö i norska Telemark, med sin längd på 14 km och 1,8 km på det bredaste. Det finns faktiskt 20 sjöar till som är mycket större och totalt 12 500 sjöar i hela länet. Det finns många vikar i sjön och två ganska stora öar, varav den ena är en halvö. Vid en plats som heter Igletvittj, finns ett största djup på 157 meter. Genomsnittligt är sjön 50-75 meter djup och för att vara i Norge betraktas den som en grund sjö. 5 000 ton fisk Det finns gott om fisk i sjön, minst 5 000 ton efter en inventering för några år sedan och mest gott är det om sik, ål och laxöring, så en familj sjöormar skull klara sig bra på den föda som finns i Seljordsvattnet. På 1800-talet visade sig sjöormen för många pålitliga och trovärdiga bybor. Sedan först Knut Åsen och senare Knut Almankås berättat, att de under var sin roddtur på sjön kolliderat med djuret, spred sig åter oron. Skeptikerna avfärdade sjöormen. De hävdade att det var uttrar eller bävrar som simmade på rad, och manade till besinning. Men vittnens skara växte sig allt större och år 1880, då observationerna nådde något av en kulmen, kom en fantastisk historia i dagen. En man vid namn Björn Björge, och hans mor Gunhild, skulle ha slagit ihjäl en märklig ödla, som de menade var en unge till sjöormen. Modern och sonen hade stått och tvättat kläder vid Björgestranden när ett omkring meterlångt, ödleliknande djur kommit simmande i vattnet alldeles intill dem. Fru Björge reagerade spontant och blev så rädd, att hon slog till djuret så hårt med ett klappträ över ryggen, att det gick i två delar. Djurets bakdel gled ut i vattnet och sjönk, medan framdelen blev liggande på stranden. Rädsla för det okända Ingen ville dock befatta sig med en "sjöormsunge", och djuret fick ligga där det låg tills det ruttnade bort. "Om dessa människor inte varit så rädda och vidskepliga, hade sjöormens gåta kanske kunnat lösas redan då", säger Halvor Jod-Sandsdalen. "Men rädslan för det okända var mycket stor." Med undantag för "ödlan" från 1880 (som påminner om de tre små djur som pojkarna Anthony och Anthony såg i Loch Ness 1937 fanns och finns det stora likheter mellan sjöormen i Seljordsvattnet och de s k "hästålar", orm- eller ålliknande djur, som setts och ännu ses i bland annat Storbritannien. En tidig morgon sommaren 1918, med fint väder och spegelnlankt vatten, gick Karl Karlsson ner till bryggan vid Sandnes, för att pröva fiskelyckan. Plötsligt fick han syn på ett stort djur i vattnet. Det närmade sig hastigt. När det kom riktigt nära blev Karl Karlsson så rädd att han kastade sitt metspö och sprang, Han beskrev djurets huvud som huvudet på en häst. Det hölls ca 1 meter över vattenytan. När djuret var omkring 50 meter från bryggan stannade det upp, sjönk rakt ner och försvann. Liknade en krokodil Samma sommar fann Torgil Björge stora "köttliknande stycken som efter ett ormliknande djur" som låg och flöt på Seljordsvattnet utanför Sandnes. Vid ett annat tillfälle såg han också ett djur på stranden som liknade en krokodil, vilket snabbt försvann in i ett stenröse. Två år senare åkte Eivind Fjödstuft ut till Sinnesodden, också han för att fiska. Det var ovanligt varmt och skönt, en vindstilla dag med spegelblank yta. När han kom ut på udden fick han se ett märkligt djur, som var på väg upp på klipphällarna. Men det ändrade sig när Eivind kom och "slank tillbaka ner i vattnet igen". Han beskrev djuret som 15-20 meter långt och med ett huvud som liknade huvudet på en krokodil. Djuret var svart till färgen och hade fenliknande labbar framtill, strax nedanför halsen. Han såg inga ögon och ingen mun, men djuret vred huvudet från sida till sida och tycktes både spana och lyssna. När det fick se Eivind fick det bråttom ner i vattnet. Lång som en timmerstock På 30-, 40- och 50-talen berättar vittnesmålen om ett okänt djur eller en orm, som "buktar" sig ut över Seljordsvattnet. Man beskriver tre till fyra pucklar. Längden varierar från tre till fyra meter upp till 30-40 meter. Men enligt de allra flesta var ormen inte längre än en timmerstock. Av de många vittnesmålen att döma är sjöormarna mellan 10-15 meter långa (med vissa undantag). Höjden på pucklarna varierar mellan 1-1,5 meter och de är vanligen två eller tre till antalet. Färgen är grå eller svart, medan buken är ljusare och huden rynkig eller fjällig. När vittnen sett huvudet och/eller halsen, säger de samstämmigt att halsen är lång och huvudet litet i förhållande till kroppen. Men inte alltid. Ibland beskrivs huvudet som stort eller mycket stort, det förefaller också att vara långsmalt till formen och påminner i vissa fall om huvudet på en ödla, häst eller krokodil. Halsens längd överstiger inte en meter. Den vanligaste tjockleken är 20-50 cm. De flesta vittnen är överens om att sjöormarna är mycket kraftfulla djur som kan uppnå höga hastigheter. När de dyker och försvinner, ofta med utsträckt kropp, åstadkommer de stora vågor som rullar in mot stranden. Favorittillhåll Sjöormarna har observerats över hela sjön, men deras favorittillhåll tycks ändå vara Seljordsbukten. Till detta kan det finnas flera orsaker. Där bor visserligen flest människor, men där finns det också mest fisk, den tänkbara födan. I juli 1986 åkte Bjarne Haugstöl ut i sin motorbåt för att fiska. Det var varmt och stilla på vattnet. När han närmade sig Lauvnes på sjöns östra sida, fick han plötsligt se tre stora buktningar komma upp ur vattnet. De höll god fart. Men det intressanta var att djuret jagade ett fiskstim framför sig! "Vattnet framför pucklarna kokade av fisk", berättade han senare. Varifrån sjöormarna skulle ha kommit är en öppen fråga. Men i "Seljordssoga", band 1, sidan 323, kan man läsa: "Lindormen är en ohyggligt stor orm som man ofta råkade ut för förr i tiden. På Hörsedalsstigarna i Nordbygdi i Seljord finns en liten tjärn som heter Ostertjönn. Där fanns under lång tid en lindorm som så småningom växte sig så stor, att det inte längre fick plats i den lilla tjärnen och var tvungen att flytta ner till Seljordsvattnet. Den släpade sig ner längs Rausberget och spåret efter den var så markant, att det såg ut som man hade släpat en timmerstock nedför bergssidan". Märkligt spår i snön Våren 1968 strövade Olav Aasen omkring vid Svarvaren (platsen för många tidigare observationer, bl a den då Törje Lindstöl tyckte att sjöormen var på väg upp ur vattnet) nära Sandsdalen, när han fann ett mycket märkligt spår i snön. "Det var ett "rännliknande" spår, minst 40 cm brett och mellan 25-30 cm djupt, slätt och fint, som kom från en klyfta i berget ovanför, och gick ner till stranden och ut i vattnet", berättade han 1977. I bergsklyftan fanns en bäck och där ovanför låg några mindre tjärnar. "Ett djur hade inte behövt använda egen kraft för att ta sig nedför berget, utan kunde ha rutschat hela vägen ner och ut i vattnet", fortsatte Olav Aasen. "Snön var så djup på platsen att den räckte mig ända upp till midjan". Liknande spår skulle ha hittats ännu tidigare, enligt Olav Aasen.
Någon djurart, som idag är känd och studerad av vetenskapen, passar inte in på sjöormarna i Seljordsvattnet. Men ett förhistoriskt djur som skulle kunna stämma med vad vittnena har sett, är den ormliknande Mosasaurus. Det "hästliknande" huvudet tycks stämma med beskrivningen på norska Selma, finns det en förhistorisk mosasaurie i Seljordsvattnet? Mosasaurierna, som också kallades Pythonomorpher (för att de liknade pytonormen), spreds över hela jorden under krittiden för 70 miljoner år sedan. De födde levande ungar på havets botten och levde på fisk och kanske också sköldpaddor. Fossiler som hittats efter djuren är upp till 12 meter långa. I 1700-talets Europa kallades de för "saurier från Mosa", sedan den första skallen hittats år 1770 i en kalksten nära älven Meuse (Mosa på latin) vid holländska Maastricht, av en viss Dr. Hoffman i Peterburg. Skallen smalnade av markant mot nosen och käkarna var försedda med kraftiga, skarpa, koniska tänder. Den hade paddelliknande extremiteter med fem tår på frambenen och fyra på bakbenen. Kroppen avslutades med en kraftig stjärt som drev djuret framåt vid simning. Förflyttade sig vertikalt Tack vare sina paddelextremiteter förflyttade sig mosasaurien sannolikt vertikalt genom vattnet. Dess ormliknande kropp skulle då mycket väl kunna ge upphov till de pucklar som så ofya beskrivits på Seljordsormen. Det skulle också kunna förklara hur vittnena kunnat se luft mellan "buktningarna". Mosasaurierna fanns så nära Norge som i Tyskland. De kan ha kommit in i Skagerrak, simmat in vid nuvarande Skien och via vattendrag och en älv ha tagit sig in i Seljordsvattnet, där de kunde känna sig säkra för de fiender som de eventuellt kunde ha haft. Detta förutsätter naturligtvis att de kunde leva lika bra i sötvatten som i saltvatten och att de kunde anpassa sig till en hel rad andra förhållanden, som vi inte vet någonting om. De flesta vetenskapsmän ställer sig dock kallsinninga till hypotesen, att det skulle finnas förhistoriska djur i Seljordsvattnet. De menar att fenomenet sjöormen orsakas av seismiska vågor från sjöns botten. Andra tror att folk misstolkat kända djur som älg, rådjur, utter eller bäver. Men vetenskapsmännen är ingenting annat än fördomsfulla och styrs idag av en alltmera utbredd materialism, där allting måste vara "ekonomiskt lönsamt" för att studeras och kartläggas. Och trots att forskarna är de första som säger sig värna om djuren, nöjer de sig bara med ett dött exemplar av något som sjöormen, så att de kan dissekera det i lugn och ro och känna att de uträttat ett riktigt "storverk". Fram till i september 2000 fanns det 105 dokumenterade observationer av Seljordsormen. Totalt 243 vittnen har sett 117 okända djur i sjön. Jan-Ove Sundberg, GUST © 2003. Läs vidare om sökandet efter okända djur |
| Grundat 1997 av Jan-Ove Sundberg. Telefon 0141 21 79 29 eller 070 301 79 29. | Denna sida har visats gånger. |
