|
Utbud inom OKÄNDA DJUR |
Sökandet efter okända djur del 2:Storsjöodjuret
Storsjön är till storleken Sveriges femte sjö och ligger nästan mitt i landet. Den är större än Siljan och med sitt (enligt sjökortet) största djup på 74 meter, djupare än Mälaren. Den ligger på 292 meters höjd över havet. Bland Sveriges sjöar på den nivån eller högre är den till yta och vattenmängd störst. Sjön är ett magasin för kraftverken i Indalsälven. Fryser den till vid högsta dämnings- nivå, hänger isen i luften när vattnet fram i mars har tappats till en flera meter lägre nivå. Isen brukar lägga sig omkring den första december och går upp omkring den 18 maj, samma dag som björkarna slår ut. Täcker då isen hela Storsjön under vintern? Ja, säger många. Nej, säger andra. I januari 1994 åkte jag själv runt Storsjön och kunde då konstatera att det var öppet vatten på många ställen: under Frösöbron, i Vallsundet där färjan går, i Billstaån vid Hackås, under bron i Kvissleviken, i Ytterån mot Alsen och i Indalsälven vid Krokom samt i norra Åssjön. Det här är naturligtvis argument för att Storsjöodjuret skulle kunna vara ett däggdjur, som även på vintern kan ta sig upp och andas. Det krävs en mycket varm sommar för att temperaturen längs stränderna ska komma upp i plus arton grader. Femton är det normala i juli. Om man bortser från de riktigt stora djupen (fiskare har funnit 100 meter ute på det s k flaket, alltså den stora runda delen) ligger temperaturen på 6-8 grader vid botten under sommaren och bara runt 4 grader på vintern. Den nordligaste runstenen i Sverige står vid Medborgarhuset på Frösön. En sägen från 1600-talet berättar om ett sällsamt djur med katthuvud och ormkropp som fjättrades med trollrunor så att det biter sig självt i svansen. I "Häradshövdingens rannsakning" från 1685 kan man läsa: "Denna runsten finns på Frösön i Jämtland, vid östra färjesundet på 10 alnars längd från vattnet. Det sägs att under denna sten ligger ett fasligt stort ormhuvud och att kroppen räcker över Storsjön till Knytta by och "hille sand" där stjärten är nedgrävd (cirka en fjärdedels mil). Ormen kallades för rå och därför skall denna sten vara upprest. Eftersom ingen i fred kunnat överresa berättar färjekarlen och hans hustru, såsom ock många andra, att i sista ofredstid blev denna sten nedkastad och ituslagen. Så länge denna sten låg ned på marken syntes mycket spökeri i vattnet, tills stenen blev upprest och hopsatt igen". Oscar den II satsade pengar i fångstbolag År 1893 gick en grupp affärsmän samman och bildade ett bolag, vars syfte var att infånga Storsjöodjuret. I bolaget ingick bl a sjökaptenen A. Dedring, handlaren O. Dahlin, bankkassör A. Lindelius, fröken Maria Helin och kassören Vilhelm Sköld. Tivoliägarinnan Maria Helin var bolagets kassör. Den vetenskapligt intresserade kung Oscar den II var också med och satsade pengar i bolaget. Den sommaren byggdes en brygga från kloakarmen norr om Frösöbron. Längst ut placerades ett brädskjul och i det sattes en inhyrd norsk harpunerare. Elektriskt ljus skulle locka Storsjöodjuret till platsen, där också en jättelik fångstsax agnats. Saxen placerades i en tunna under bryggan. Den var tänkt att fungera som resonansbotten för alarm till harpuneraren. Fångstbolaget satte också ut s k ståndkrokar. Man konstruerade dessutom en flotte, så att hela arsenalen kunde skeppas runt till de platser där Storsjöodjuret ofta visat sig. Det togs även enskilda initiativ. En förmögen Östersundsdam lät vintertid hugga upp vakar i isen. Hon anställde en norsk valfångare som med ljus från lyktor skulle försöka locka upp Storsjöodjuret. Vid sekelskiftet måste någon på Aftonbladet ha fått snilleblixten att höja upplagan med hjälp av Storsjöodjuret, för år 1901 bekostade tidningen en fångstexpedition till Myrviken. Enligt vissa källor ska den stora fångstsaxen ha gjorts redan då. Expeditionen leddes av löjtnant Meitzer. Han agnade med kalvar och grisar och lade ut saxen i bl a Myrviken. Vid ett tillfälle hade den flyttat på sig ett par kilometer och då satt det fjäll på saxen. 200 observationer Det finns närmare 200 observationer respresenterande cirka 500 vittnen, från nådens 1635 till 1992. De flesta gjordes mellan 1890 och 1910, samt på 40-, 50-, 60-, och 70-talen. En summering av noggranna tidsangivelser visar att Storsjöodjuret oftare varit synligt mellan klockan 16.00 och 17.00 och mellan 18.00 och 19.30 än vid andra tider på dygnet. Nattetid har det setts från klockan 22.00 till 03.00, vilket tyder på att det till viss del kan vara nattaktivt. Storsjöodjuret dyker visserligen upp var som helst, men ändå tycks det dyka upp oftare i vikarna; Kvissleviken, Brunfloviken, Svenstavik, Myrviken och i Åssjön. Antingen beror det på att det bor fler tänkbara vittnen på dessa platser eller också att Storsjöodjuret, om det lever på fisk, får tag i det mesta av sin döda vid dessa vikars älv- och åmynningar. Hur mycket mat som krävs för ett visst djur beror inte bara på dess storlek utan också på dess ämnesomsättning och energikrav för att upprätthålla sina aktiviteter. Ett vattendäggdjur konsumerar t ex 1-10 procent av sin kroppsvikt dagligen. Enligt fiskerikonsulent Adam Gönczi är Storsjön en ganska näringsfattig sjö och växtlivet finns bara i de grundare områdena. Det finns desto mera fisk. Sjön innehåller sådana mängder sik, öring och Kanadaröding att ett däggdjur i viktklassen 1,2 ton skulle få äta mellan 12,5 och 125 kilo fisk per dag. Totalt fångades i Storsjön under 1981 i runda tal 80 ton fisk. Av den mängden var 31 ton sik, 27 ton öring, röding, Kanadaröding och harr. Då dessa fiskarter inte är de enda i sjön, uppgår den totala fiskmängden kanske till ett par hundra ton och borde därför utan vidare kunna livnära en Storsjöodjursfamilj på 20-30 djur. Är det verkligen möjligt att Storsjöodjuret fortplantar sig? Ja, alla djur fortplantar sig någon gång under sin livscykel. Många sorters djur tillbringar delar av sin livscykel i olika miljöer. Ingen vet om Storsjöodjuret föder sin avkomma i sjön eller någon annanstans. Om det föder i sjön, kan det varken lägga ägg på land eller föda nära stranden, eftersom ett sådant beteende sannolikt skulle ha observerats. Om fortplantning äger rum i Storsjön måste den ske i vattnet. Det finns två förklaringar till att man aldrig hittat några döda exemplar av Storsjöodjuret. Skeletten på marina ryggradsdjur är massiva och benen har hög täthet (särskilt skallen och revbenen), något som underlättar dykningen. Det här kan förklara varför inga döda djur hittats, varken i Storsjön eller andra monstersjöar. Den förklaringen behöver man dock inte tillgripa för att förstå avsaknaden av flytande kadaver i kalla, djupa sjöar där asätare och rovdjur snabbt flockas. På grund av den låga temperaturen och vattnets surhet går förruttnelseprocessen långsamt och gasbildning i kadavret har en tendens att försvinna innan det kan flyta upp av egen kraft. På så sätt ser man sällan döda djur i vattnet. Antingen sjunker de, ruttnar eller äts upp. Har setts på ekolod Förutom "anekdotiska vittnesmål", som vetenskapen kallar observationerna från vanligt folk, finns det också opartiska registreringar med ekolod, åtminstone av något man hittills inte har kunnat förklara. Vid 17-tiden på midsommardagen 1968 befann sig en fiskare (som föredragit att vara anonym) utanför Hallenlandet när han fick ett mycket stort utslag på ett avancerade ekolod, som kostat 9 000 kronor. Det han registrerade på ca 20 meters djup var 5,8 meter långt och 1,5-2 meter brett. "Det kan inte ha varit en sjunkstock, för en stock är inte 1,5-2 meter bred och har inte den formen", sa han i en lokaltidning. "Det måste ha varit en fisk av något slag". I oktober 1993 berättade Ture Lindström från Brunflo att han på ett möte i den lokala fiskeklubben fått se en ekolodsremsa från sommaren samma år, där något som var närmare sex meter hade registrerats. Länsfiskekonsulenten i Östersund, Ola Öhlund, bekräftade senare att remsan existerar och att utslaget gjordes i Tjalmarsundet av ännu en anonym fiskare. "Det finns ett antal "bananer" som vi säger som är fruktansvärt stora, framför allt i de djupare områdena mellan 30-50 meter. Någon förklaring till dessa utslag har vi inte", sa Ola Öhlund. Observationer till sjöss 1920
"Jag skulle ut och vittja gäddryssjor som jag hade här i viken", berättar Per Jönsson. "När jag tittade ner i vattnet fick jag se ett vackert litet djur som var 50-60 cm långt. Det vevade på för att krypa igenom nätmaskorna. Det var ingen fisk för det hade svans och var grönaktigt. Huvudet var litet som på en orm eller ål ungefär. Jag tror det var ett yngel av Storsjöodjuret för det visade sig flera gånger i viken". Hösten 1956 Hösten 1956 åkte Anders och Gunhild Byström över Åssjön i sin lilla eka med utombordsmotor. I höjd med Alpbacken på Frösön såg de något som stack upp ur vattnet. Då de åkte närmare för att undersöka saken, lyftes ett huvud och en hals närmare en meter över vattenytan. Huvudet liknade bilder de sett av forntida ödlor. Det verkade förhållandevis litet och lutade nedåt. Från hals till nosspets var det cirka 3 dm. När paret girade runt djuret med båten vred det sig och böjde halsen bakåt, lite bågformigt. Det glänste till i dess ögon, sedan dök det ner och var borta igen. Anders och Gunhild Byström beskrev det som grågrönt till färgen och blankt, med stora glansiga ytor som på en krokodil. Den 18 juli 1979 På eftermiddagen den 18 juli 1979, stod två medarbetare från Länstidningen, fotografen Gunde Sundström och reportern Åsa Eriksson, vid Jämtlands Aeros flyghamn i Göviken och väntade på att en ambulanshelikopter skulle landa med en av blixten träffad 50-årig man från Andersbodarna i Vallrum. En ambulans, som skulle föra den svårt brännskadade mannen (som senare avled) till Östersunds sjukhus, väntades också till flyghamnen. Klockan var några minuter före fem. I väntan på helikoptern såg Åsa Eriksson, som gick på Journalisthögskolan i Göteborg men under sommarlovet pryade på Länstidningen, plötsligt ett stort svart föremål vältra sig tungt ute på Storsjön, mellan Frösön och Ås, 300 till 400 meter från land. Föremålet fick vattnet att skumma och rörde upp kraftiga svallvågor. Det rörde sig inte parallellt med stranden utan vinkelrätt mot den. Sikten var god trots mulet väder. Storsjöns yta var nästan kav lugn. Åsa stod chockad av skådespelet ute på sjön. En motorbåt med en vattenskidåkare hade några minuter tidigare åkt förbi, men vågorna den efterlämnat hade redan ebbat ut. Åsa såg föremålet i god fart röra sig in mot Lugnvik. Gunne Sundström stod nära Åsa, vid sin bil. Han såg att hon stirrade ut över sjön och när han själv tittade ut över Göviken, upptäckte han genast föremålet. Han slängde upp bildörren, vred på vidvinkellinsen på sin motordrivna Nikon F-2, rotade i kameraväskan efter en 180 mm telelins, satte på den och sprang ner till stranden. Gunne Sundström var genast på det klara med att något ovanligt utspelade sig på sjön. Med mer än tjugo års erfarenhet som reportagefotograf, började han omedelbart knäppa. Nu hade föremålet sjunkit en halvmeter djupare ner i vattnet. Skummet yrde inte lika friskt och svallvågorna hade avtagit i intensitet. I nästa ögonblick anlände konkurrenttidninren Östersunds-Postens reporter och fotograf. Även de såg det svarta föremålet ute på sjön. Det höll på att försvinna under vattenytan, men synen var ändå imponerande. Så med ens hade föremålet försvunnit och vattnet låg åter spegelblankt. "Det var stort, omkring 10 meter", berättade Gunne Sundström senare för Olof Lennart Praesto (god vän till mig och reporter för en veckotidning, tyvärr avliden). "Åsa såg det i cirka två minuter och själv såg jag det i nästan en minut efter det att jag hämtat kameran. Det stack upp en bra bit över vattenytan och gav intryck av att vara ett mycket stort djur. Det simmade flera hundra meter i en fart som jag uppskattade till 10 km i timmen". Landobservationer Salom, juni 1828 Observationen presenterades som ett bevittnat intyg och offentliggjordes av lantbrukare Anders Aronsson i Salom, som skrev: "Min far Aron Andersson i Salom, som nu är död, berättade flera gånger att han i sin ungdom för mellan 60 och 70 år sedan, och tillsammans med flera andra personer, en vacker dag arbetade med slåttern på ägorna mot Storsjön, då han fick syn på ett djur som låg invid stranden och rörde sig i vattnet. Grannen Mårten Persson hade en rödgrå häst med vit man och till en början trodde min far och de andra som såg djuret, att det måste vara denna häst som på något besynnerligt vis kommit i vattnet. Färgen på djuret stämde med hästens och vid djurets huvud (låg) en vit man och flöt på vattnet. Efter det att man kommit till denna slutsats beslöts det att gå ned till stranden och försöka rädda hästen. Men komna ned på backen, som stupar mot sjön, begav sig djuret med stor fart utöver tills det plötsligt försvann i djupet. Först då förstod de att de sett det hemlighetsfulla djur, som sägnen även på den tiden visste berätta skulle finnas i Storsjön". Billstaån, slutet av juli 1863 Nästa landobservation hade inte mindre än tio vittnen, och då ett av dem var riksdagsman J. Bromée, gick denne ut i lokaltidningen. Under edlig förpliktelse berättade han följande: "Det var under slåttern en varm, lugn och solig sommardag i senare delen af juli månad år 1863, då jag jemte flera af gårdsfolket före solnedgången kom från slåttern och hem på gården, der svärmor stod och var ledsen på barnungar, hvilka så sent höllo till i vattnet och blaskade och väsnades. Hon pekade dervid ned till sjöstranden, just invid ån utanför gården, och sade: Se huru ungarna lefva i vattnet! Vi alla andra sågo dit. Utaf att solen glimmade och blänkte på något, som syntes i vattenytan, trodde också vi i första ögonblicket att rörelsen härledde från barn som badade. Men efter närmare skärskådande funno vi att det icke kunde vara barn, som satte vattnet i en sådan rörelse. Vattnets forsande upphörde något och då kunde vi se, att det var ett ovanligt djur, som delvis låg på sjelfa stranden och delvis i vattnet. Det var stort och styggt och hade flera korta tjocka fötter. Vi voro alla överens om att det var ett stort, styggt sjödjur och det vardt genast beslutat att vi skulle söka förfölja det, varför jag raskt laddade mina två bössor. De andra skulle leta reda på åror med tillbehör till två båtar, som låg nere vid stranden. Under tiden hade det phyggliga djuret begifvit sig något från strand och längre ut i vattnet. Med laddade bössor gåvo vi oss i väg med rask fart ned till sjön, hvarvid djuret sakta rörde sig utåt. Det sammas utseende liknade då 10-12 blanksvarta, hoplänkade ankare som gått efter varandra. Vi gingo fyra man i hvarje båt: tre vid årorna samt undertecknad och mjölnare Qvarnström i hvar sin, med hvar sin bössa och tummen på hanen. Det bar af efter djuret i allt hvad roddare förmådde, men detsamma gaf sig undan med sådan fart att vi distanserades alltmer. Vi hunno aldrig inom skotthåll och midt ute på sjön, mellan Billsta och Matnäsudden, försvann djuret i djupet. Djurets storlek kan jag ej så noga bestämma, ty efter hvad som syntes på vattnets rörelse visade sig icke hela djuret ofvan vattnet; djurets symliga del kan man emellertid uppgifva ha varit af 10 alnars längd (omkring 4,5 meter". Sörbyn i Ås, den 13 oktober 1893 En av de mest uppseendeväckande observationerna på hela 1800-talet var den som gjordes av Märta Olsson och hennes syster Karin. De såg Storsjöodjuret vid stranden av Sörbyn i Ås och kunde lämna en mycket detaljerad beskrivning av det. Östersunds- Postens redaktör besökte själv flickorna och drygt två veckor senare berättade tidningen: "Märta Olsson är 18 år, systern Karin 21 år. Grannarna i Sörbyn intygar att båda är kända för att tala sanning. Märta berättar: Hon och Karin gick klockan 8 på morgonen till sjön för att tvätta kläder. Snart såg Märta ett föremål som rörde sig på sjön åt staden till. det närmade sig pilsnabbt stranden och stannade mitt för flickorna. Det gick liksom tvärsför, ingenting var då synligt mer än huvudet. Det höll sig utanför dem 1,5 timme och tumlade om i vattnet 30-40 meter från stranden. De såg att det hade ett stort runt huvud, väldiga ögon, glatt hud, mycket korta fram- men långa bakben med simhud mellan klorna, svårbestämbar stjärt liksom också öronen, som låg tryckta intill halsen bakåt och som det klippte med. Dock bara en gång. Färgen var grå med stora svarta fläckar. Systern kastade sten på djuret, det vände sig då hastigt mot land och systern flyktade upp mot järnvägen, medan Märta klättrade upp i en björk, varifrån hon iakttog djuret. Mest rädd blev hon då djuret omsider vände och med stor hastighet stack ut åt sjön, varvid vattnet forsade och gick i vågor, till dess djuret dök under vattnet. Dock tyckte de sig se även sedan på det annars spegelblanka vattnet, våglika rörelser där djuret försvunnit". Karin, som, nu vistas i Dillne, berättar: De kom till stranden efter 8 och stannade till emot 11. Märta såg det först. Det kom hastigare än en ångbåt från stadshållet, närmade sig stranden på 2,5-3 meters avstånd och rörde sig där fram och åter. Ännu hade hon endast sett det stora huvudet och var ej så rädd. Hon tog stenar i kjolfånget, gick ner och kastade på det. Varje gång en sten föll, doppade djuret huvudet. En gång trodde hon sig ha träffat det, då vände djuret och kom med stark fart emot land. Karin skyndade sig nu upp mot järnvägen men kom snart åter. Huvudet var runt, glatt och hårt likt en hunds; ögonen stora som tefat, mörka, de stirrade utan att djuret klippte med dem, gapet stod öppet, till färgen som en fisks, men mörkrödare och en tunga som for fram och åter. Två tefat framtogs och provades. Karin förklarade nu, att ögonen suttit på 6-8 cm avstånd från varandra, att huvudet varit 9 dm brett och lika långt, bålen ytterligare 2,5-3 meter men bakbenen var väl 2,7-3,2 meter. Inga framfötter, möjligen fenor, på sidorna två stora ögon som ibland låg hoptryckta långt bakåt, liksom efter halsen, men ibland stod utslagna. När djuret vände och sköt ut i sjön i stark fart hade det sett så kusligt ut att hon blev rädd. Vattnet hade forsat och gått i vågor, samt de ofantliga med simhud försedda fötterna, för varje tag sträcktes ut och blev synliga bakom djuret. De nådde längre än stjärten. Om den senares utseende var beskrivningen mycket svävande. Karin var bestämd i sina uppgifter om avstånd och gav inte efter för några korsförhör. Vittnena var samstämmiga, hade anseende för pålitlighet och gav intryck av trovärdighet". Brunfloviken, sommaren 1920 eller 1930 Vårt sista vittne är Rune Solberger, som tyvärr gick bort innan han hann intervjuas om sin observation. Berättelsen är dock känd för hans gode vän Ture Lindström, om än inte i alla sina detaljer. Rune Solberger såg djuret utanför Solberg. Ture Lindström berättar: "Han såg det på cirka 300 meters avstånd och trodde först att han stod och tittade på en upp- och nedvänd båt. Men så fick Rune plötsligt se hur det kröp ut i vattnet. Han beskrev det som "blått och runt med framfenor som det drog sig fram med". Det var blåaktigt till färgen och liknade en lake fast mycket större, med en väldigt grov framkropp. Det var sandstrand där han såg det och på den stranden hade dom sett det många gånger förr i tiden". Även i Länsmuséets samlingar finns uppgifter om att Storsjöodjuret varit uppe på land, även om dessa vittnesmål är mycket knapphändiga. I sin egen dokumentation om Storsjöodjuret skriver Länsmuséets Ulla Oscarsson: "De gamla varnade för att sätta rovor nere vid sjön, för då åt Storsjöodjuret upp det mesta. Ett potatisland beläget vid ett båthus hade också blivit uppbökat och det mesta av potatisen var borta. I gräset syntes släpmärken och lämningar efter slem och mull". GUST 97: Vågfenomen i Brunfloviken Det var förmodligen inte Storsjöodjuret vi såg, i den vackra, varma kvällen på Brunfloviken, men märkligt var det. Från ingenstans uppstod det plötsligt en våg, som kom rullande emot oss med så höga vågtoppar att de bröts och skummade. Det var sommaren 1997, jag hade just bildat GUST och vi var några entusiaster som tänkt ta oss an Storsjöodjuret redan då (men som bekant satsade vi på Seljordsvattnet i Norge istället). Vi hade åkt ut på Brunfloviken tillsammans med Stefan Wickström, för att dokumentera hans observation av den 26 juni. Vi var sammanlagt fyra stycken, förutom Stefan var det jag, Östersundsflickan Lisa Garli, stockholmaren Ken Ikonen och lokalfilmaren Per Möller. Klockan var ungefär 21.30 och solen höll på att gå ner i väster. Sjön var bara lätt krusad och vi befann oss strax söder om Grytan, där Stefan gjorde sin iakttagelse, då ett vågfenomen kom från ingenstans till höger om oss. Ingen båt hade passerat. Som ni själva kan se av bilden här ovan var vågorna ganska höga, och vissa vågtoppar bröts och skummade. Jag fick snabbt upp min Canon motorkamera och hann ta ett par bilder. Vågfenomenet dog lika plötsligt som det hade börjat. Jämtlandsförfattaren Carl-Göran Ekerwald har tidigare berättat för mig om de plötsliga vågorna på Storsjön, som tycks komma från ingenstans och som ger den effekten "att man tycker att något slingrar sig fram genom vattnet". Samma fenomen har observerats i skotska Loch Ness. Både turister och monsterjägare har blandat ihop dessa vågor med "Nessie". Enligt en hittills obevisad hypotes handlar det om ett fenomen som framkallas av s k seismiska vågor. Dessa uppstår genom en rörelse i jordskorpan, fortplantar sig genom berggrunden, når upp till ytan och manifesterar sig som en plötsligt uppkommen våg. På långt håll är det inte säkert att man kan ta den för vad den är, en våg, och är rörelsen i jordskorpan extra kraftig, blir vågen naturligtvis ännu större och kammarna på vågen skulle kunna tolkas som "pucklar" på ett odjur. Jag är nästan lika glad över att ha fått se och dokumentera den omtalade "vågen från ingenstans", som Storsjöodjuret och kan tacka min lyckliga stjärna att jag hade kameran med mig. Många har frågat sig varför det inte finns några bilder på Storsjöodjuret men det är precis vad det gör, även om de inte är skarpa och tydliga förstås, det är de nästan aldrig och orsaken till det ska jag återkomma till.
Carina Johnson fotograferade storsjöodjuret Trots en systemkamera med fina objektiv lyckades Carina Johnson inte ta bilder som blev det avgörande beviset för Storsjöodjurets existens, men visst är de sensationella och märkliga och på den här bilden ser man något som liknar ett djur som plöjer fram genom vattnet.. Det var den 10 augusti 1983, och Carina Johnson och f d sambon Karl-Gustaf Larsson kom körande i sin stora motorbåt längs stranden av Storsjön och ner mot Brunfloviken. Dagen var fin, nästan helt utan vind och på vattnet syntes bara lätta krusningar. Utanför Torvalla fick Carina syn på något, 300-400 meter ifrån dem, som hon först trodde var sjöfåglar som rörde sig mot Östersund. "Jag ropade åt Karl-Gustav och pekade, och när även han fick syn på föremålet i vattnet, för det var bara ett enda, ökade han farten och satte kurs mot det", berättade Carina Johnson vid en intervju 1986. Karl-Gustav skrek åt henne att sköta kameran, en Nikon med 85 mm teleobjektiv. Carina hann aldrig ställa in den och på filmen som satt i fanns bara elva bilder kvar. Med motor i kameran gick bilderna snabbt åt, och försvann gjorde också föremålet i vattnet. "Det var skrämmande stort och definitivt levande", fortsatte Carina. "Det var ett djur som rörde sig precis i vattenytan och jag uppfattade det som mörkt, som svart till färgen och helt slätt". När deras motorbåt kommit så nära som ca 50 meter från djuret, svängde det bort från dem och ut mot andra sidan av Storsjön. Så med ens stannade det upp, sjönk och var borta utan en enda krusning på vattnet. "Vi passerade platsen där det sjönk och det upplevde jag som väldigt obehagligt", fortsatte Carina. "Djuret var alldeles för stort för vår båt och den synliga delen minst 10 meter lång". Bilderna blev som sagt inte knivskarpt tydliga, men tillräckligt bra för att man ska kunna slå fast att det finns ett föremål i vattnet. Det är stort och i rörelse, det ändrar kurs och på en bild stänker det upp skum omkring det. På bilden här ovan påminner det faktiskt lite om en krokodil eller ödla, både till kroppsformen och den till synes avsmalnande huvuddelen. Föreställer de elva bilderna då verkligen Storsjöodjuret? Ja, ingen vet förstås med säkerhet och Carina Johnson, som idag är gift (med en annan man) och bor i Skåne, vill inte visa negativen eller låta någon analysera dem. Hon anser att Storsjöodjuret är en del av naturen och bör lämnas i fred. Naturligtvis har hon helt rätt, men människans nyfikenhet om världen vi lever i tar här överhanden och då får annat liv och andra värden stå tillbaka. Reportage: Jan-Ove Sundberg, GUST © 2003. Läs vidare om sökandet efter okända djur |
| Grundat 1997 av Jan-Ove Sundberg. Telefon 0141 21 79 29 eller 070 301 79 29. | Denna sida har visats gånger. |
