Enligt Janne är sjöodjuren fredliga av sig och har inte anfallit någon människa i syfte att skada eller döda. Så långt är jag med och det kan jag också ta till mig. Men odjuret i den här filmen är alldeles för snällt, alldeles för sött och alldeles för sliskigt inställsamt för att det ska bli det minsta spännande. Godkänt plus får den ändå för storyn, skådespeleriet och de fantastiska specialeffekterna...
Amerikanerna tog legenden om Ogopogo under armen och gick till britterna, som har stora erfarenheter av Nessie, och dessa i sin tur gick till tyskarna, som ju gjort framgångsrika barnfilmer förr, t ex Den Oändliga Historien, och sedan var samarbetet ett faktum. Resultatet är "Mee-Shee: The Water Giant", som på svenska fått det mycket passande namnet Legenden från Djupet.

Det är absolut en barnfilm, därav 7-årsgränsen, men man behöver inte ta barnbarnet med sig som skäl för att se den, eftersom filmen trots allt är charmig och har enastående fina specialeffekter - jag tänker förstås mest på odjuret. Är man sedan intresserad av kryptozoologi, blir filmen en högtidsstund.

HANDLAR OM OGOPOGO

Filmen handlar om det kanadensiska odjuret Ogopogo, som Janne skrivit om åtskilliga gånger på GUST (se länkar under FOTNOT 1).


Odjuret Ogopogo som den svenska tecknaren Richard Svensson ser det. Copyright 2008.

Legenden om Ogopogo kunde inte göras problemfritt. Det började med att den kanadensiska urbefolkningen klagade på att filmen skulle heta "Ogopogo: The Water Giant", eftersom man anser sig ha kulturella rättigheter till just det namnet.

Deras klagomål och omdöpningen av filmen gav den publicitet och drog samtidigt igång en högröstad kontrovers, men det kanske var meningen också! Eftersom så många kryptozoologiska monsterfilmer görs just nu, kan ju medierna inte täcka dem alla, utan en bra vinkling.

Filmen mottogs väl när den till slut släpptes. Vissa kritiker berömde framför allt skådespeleriet, medan synen på specialeffekterna var blandad. I Kanada kom dock Legenden från Djupet direkt på DVD, utan att först ha gått på bio. Varför i hela friden då? Jag ska återkomma till det.

TAPPAR EN BORRKRONA

HANDLINGEN: Ett amerikanskt oljebolag tappar en borrkrona, ämnad för oljeletning i Antarktis, när de flyger över en kanadensisk sjö. Bolagsanställde Sean kontaktas och får i uppdrag att hitta den.

Pappa Sean har precis lovat att ta sonen på Disney World när ordern kommer, och trots den väluppfostrade Mac, som ju bara är såååå söt, är besviken, följer han med pappa till Kanada.

Där möts de av en indian med det osannolika namnet Custer (osannolikt, eftersom det ju var general Custer som närapå utrotade de Nordamerikanska indianerna!) och tillsammans med honom och några andra specialister börjar sedan sökandet efter borrkronan.

Sökteamet går ner i sjön i en miniubåt och tar bilder av botten. Dessa scener är både vackra och spännande, särskilt som man upptäcker okända undervattensfloder. Just sådana har kryptozoologerna på platsen spekulerat i länge och nu har detta alltså förevigats i filmen. Smart!

MER ÄN EN LEGEND

Sean och Mac hyr in sig hos en viss fru Coogan, en snäll och hemvävd liten tant som Sean kallar Mary Poppins. Hemma hos henne får Mac en första glimt av Ogopogo, när han tittar ut mot sjön i en gammal mässingskikare och sedan får även pappa Sean klart för sig att legenden i djupet, kanske är mera än bara en legend.

Det är det mest förstående fadern i filmhistorien, fast det gör ju inte saken sämre, tvärtom.



När Mac träffar Custers förtjusande lilla dotter Pawnee uppstår inte så mycket ljuv musik som det kunde ha gjort, om barnen varit litet äldre, men istället uppstår det ljuv nyfikenhet och det är inte det sämsta det heller. Pawnee faller naturligtvis för sockersöta Mac, och tar honom med till en lokal indiankvinna som går under namnet "Crazy Norma".

Hon inte bara tror på Ogopogo, hon matar också odjuret!

SLUTET FÖR ODJURET

Mac blir så upphetsad att han vill berätta för båda sin pappa och resten av världen att Ogopogo verkligen finns, men fru Coogan varnar honom förståndigt nog för att detta kan leda till slutet för odjuret. (Dessutom: Vad skulle turistbyrån säga? Nej, jag skojar bara, haha).



Alla filmer måste ha skurkar, eller hur, annars blir det ju varken spännande eller dramatiskt, därför dyker också sabotörerna Snead och Watkins upp, agenter för ett konkurrerande oljebolag som påstår sig representera Greenpeace.

De förstör Seans utrustning och börjar själva söka efter borrkronan.
När de kommer glidande i miniubåten och får syn på Ogopogo, harpunerar de odjuret direkt! Men odjuret undkommer.

När Mac något senare träffar sin osannolike vän på nytt, drar han ut harpunen ur odjuret. Han berättar också vad som hänt för naturskyddspolisen Laura, vilket leder både till ett sökande efter Ogopogo och nya konfrontationer med sabotörerna.

MED GLIMTEN I ÖGAT

Snead och Watkins är lika töntiga som ologiska, och dialogen mellan dem och Ogopogos mänskliga vänner haltar stundtals rejält, men det gör inte så mycket eftersom det här ändå är en barnfilm som gjorts med glimten i ögat.

Mera ska inte avslöjas här: Legenden från Djupet är som sagt både charmig och välspelad. Effekterna, läs odjuret, är bland de bästa jag sett i en film som denna och de 90 minuter det tar att se filmen, blir en högtidsstund om man dessutom är intresserad av ämnet.



Tillbaka till kontroversen med namnet Ogopogo. Urinvånarnas namn på odjuret i sjön Okanagan var antingen Niataka eller N'ha-aitk, medan namnet "Ogopogo" uppfanns 1926 av en samling affärsmän.

En biofilm om odjuret har länge varit ett önskemål, såväl från befolkningens sida som från turistbyråerna och naturligtvis kryptozoologerna. Till slut skrev den kanadensiska manusförfattaren Barry Authors "Legenden från Djupet". Året var 1996 och filmplanerna nästan tio år före sin tid.

RANN UT I SANDEN

Lokala filmbolag talade om att göra en korsning mellan "Fria Willy och ET", men alla planer rann ut i sanden eftersom en film om Ogopogo skulle bli väldigt dyr.

Till slut insåg amerikanarna att det var bättre att satsa på ett Nordamerikanskt odjur än att lägga mera krut på Nessie, och sedan Mupparnas skapare John Hendersen sagt ja till att regissera den, var saken klar.