GUST avslöjar sjöormen i San Francisco Bay:
"Ormliknande" tång lurade både amatörfilmare och forskare
San
Francisco Bay, i Kalifornien, USA, har ingen familj med jättelika
sjöormar som bröderna Clark och "vetenskapsmannen" Dr.
Clifford Paiva påstår. Otroligt nog har de alla blivit
lurade av tång - en tång som mera är en
levande organism än den tång vi är vana vid i
andra länder. Vi kommer att bevisa vår tes i det här
reportaget, där GUST också avslöjar vad Dr. Paiva
står för och egentligen sysslar med.
Vetenskapliga
konsulter i både USA och Kanada har i månader
avsträngt sig för att se något signifikant på
videosnutten från SF Bay, som togs i somras av Bill och Bob
Clark, men den ende som vågar framträda med en positiv
rapport som han påstår är vetenskaplig är
lekmannen Clifford Paiva, ingen vetenskapsman som sådan snarare
ovärderlig för Pentagon och CIA som ett "dödligt vapen".
Det tog GUST nästan sex månader att komma fram
till vad man ser på Clarks video, vilken nu är totalt
värdelös för kryptozoologerna men fortfarande är av
intresse för zoologer som studerar flora och fauna.
Det här är inte den första videofilmen som betraktats
som resultatlös, och förmodligen inte den sista heller. Jag
har själv fått drabbats av den bedömningen, både
när det gäller film och stillbilder, och många
amatörfilmer från Seljordsvattnet har också betraktats
som ofullständiga, för att inte säga de flesta.
Suddigt, oskarpt, etc
Orsaken är antingen att det inte finns något annat på
vattnet än just vatten, eller också att detta "något"
inte kan identifieras på grund av att det är
överexponerat/underexponerat, suddigt, oskarpt, etc.
I fallet med videon som togs av bröderna Clark, och som vi
på GUST i Motala har sett en NTSC-kopia av, tillsammans med
vetenskapliga konsulter som både är våra egna och
andras, finns det alltså något där, ute i San
Francisco-bukten, men då detta eller dessa objekt är
så suddiga för ett neutralt öga, bevisar det ingenting
och speciellt inte att det finns sjöormar i den aktuella bukten.
Ordvalet "ett neutralt öga" betyder att om du också är
fotografen, som alltså även såg vad du filmade, och
som tolkade detta som en sjöorm, så är du inte
längre neutral utan en partisk förespråkare i fallet.
Kritiker och skeptiker
Om ett antal neutrala ögon instämmer med fotografens
tolkning, har du något att komma med. Om inte behöver du
konsulter som kan tolka videon. Om de inte heller instämmer, har
du ingenting alls att komma med. Du har visserligen fortfarande en
video som visar något. Men kritiker och skeptiker kommer snabbt
att förvandla detta något till ingenting alls.
Bröderna Clark har inte längre något gott öga till
mig. De kommunicerar inte längre. De tycks ha förlorat det
mesta av sin goda humor. De säger det inte rent ut, men de är
uppenbarligen väldigt besvikna över att jag inte ställt
mig på deras sida, jag som dessutom är monsterjägare.
Jag antar att jag kan skylla på min bakgrund som
undersökande journalist i 25 år, en tid under vilken jag
aldrig lämnade en enda sten ovänd. Jag gör dock inte det
nu heller, speciellt inte när det gäller filmer av
påstådda sjöormar.
Men jag har inte varit så inaktiv som de tycks tro.
Floran och faunan
Jag har studerat San Francisco-bukten. Jag har konsulterat experter
på denna säregna miljö. Jag har sett på
geografin, floran och faunan och försökt uppskatta hur
sannolikt det är, att en eller flera sjöormar kommit till
detta område och stannat här kortare eller längre
perioder.
Vad jag funnit talar inte för sjöormarna, å andra sidan
vet förstås ingen vilken miljö de egentligen
föredrar, eftersom ingen vet vilken djurart det handlar om. Mina
skrivbordsstudier visar emellertid att vi behöver mycket mera
kött på benen än vi har hittills, för att detta
ska kunna inkluderas som ett av världens stora olösta
mysterier.
STORLEK:
San Francisco-bukten omfattar ett område som är 1,114
kvadratkilometer. Det måste vara världens mest hopplösa
område att bevaka, om man spanar efter sjöormar. Den som
inte tror på det har förmodligen aldrig hört
monsterjägarnas favorituttryck, som säger att det gäller
att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt, om man ska
få se något.
I 13 år var bröderna Clark bara på rätt plats vid
rätt tidpunkt, sju gånger. Och under all denna tid sökte
de inte aktivt en enda gång, utan snubblade på de
sjöormar de såg. De bar alltid en kamera med sig, men den
var aldrig tillräckligt bra och avståndet var heller aldrig
det rätta. Något som bara det talar emot dem.
DJUP:
Varför skulle
sjöormar simma in i San Francisco-bukten? För att gömma
sig från andra predatorer (rovdjur), säger
bröderna Clark. Väldigt osannolikt. Varför skulle de
försöka gömma sig på grunt vatten?
I motsats till den allmänna uppfattningen är bukten
väldigt grund, och krymper i storlek på grund av olika
bottenprocesser. Av de nära 1,114 kvadratkilometer som det handlar
om, är lite över hälften mindre än 3,6 meter djupt.
Som
kan ses på NASA-bilden av San Francisco-bukten här ovan,
är området väldigt grunt; de brungråa delarna
visar att det är maximalt 3,6 meter djupt. Foto: NASA, Copyright
2004.
Att bo där skulle vara svårt om man är en lång,
stor sjöorm och särskilt om man har är en stor familj.
3,6 meter vatten är inte mycket att plaska omkring i, för
förr eller senare kommer professionella kameramän att vara
på rätt plats vid rätt tidpunkt. När
sjöormarna väl är upptäckta, dröjer det
säkert inte länge förrän de är infångade
och samma freakshow som sjölejonen vid Pir 39.
DJURLIV:
Det finns ett rikt djurliv i San Francisco-bukten.
Mer än en miljon strand- och sjöfåglar bor i bukten
medan ytterligare en miljon använder den som hållplats under
sin emigration till varmare länder.
Deltat är en barnkammare för fisk och ryggradslösa djur,
såväl som en motorväg för emigrerande laxar och
annan ädelfisk. Här finns 750 fiskarter, djur och
fåglar, hundratals invaderande växter, inklusive alger,
myrmarksplantor, ryggradslösa, och dussintals fiskarter.
Knubbsälen lever året runt i San
Francisco-bukten. Den kan vanligen ses i brackvatten, på öar
eller klippor, eller steniga stränder.
Andra varelser inkluderar leopardhajen, som ofta simmar nära
stranden och jagar över sandbottnar; kaliforniska sjölejon;
fladdermusrockan; och även gråvalar. Valarna emigrerar
längs den kaliforniska kusten och rör sig från sina
skafferier i norr till sina förökningsplatser i söder.
Eftersom allt detta djurliv och mera därtill, övervakas
dygnet runt, året runt av tusentals anställda, frivilliga,
fågelskådare, valobservatörer, Greenpeace,
djurrättsaktivister och federal polis - är det då inte
märkligt att inte en enda av dessa slagit larm om
sjöormarna, för att göra både dem och sig
själva till kändisar?
Bröderna Clark är oamerikanska på fler än ett
sätt. De vill inte bli berömda, de vill inte bli rika, de
vill inte tala med medierna och de är övertygade om att
myndigheterna, om dessa skulle få reda på vad de
håller på med och själva hitta sjöormarna, skulle
sno dessa unika djur rakt framför näsan på dem och ta
över hela showen. Vilka fantasier!
TRAFIK:
San Francisco-bukten är den största
hamnen på den amerikanska Stilla havskusten, där mer än
67 miljoner ton eller 800 tankfartyg, passerar årligen under bron
Golden Gate - så varför har inte en enda sjöman
rapporterat de sjöormar som bröderna Clark påstår
att de sett, fotograferat och filmat om dessa nu verkligen finns
där?
Fartygsredier vi mejlade svarade att de aldrig hört talas om
några sjöormar i bukten, vare sig från
sjömän eller från andra som de på ett
affärsmässigt plan haft att göra med.
Det tog tid innan de tog oss på allvar och när de till sist
gjorde det, sa de att det var en hopplös uppgift att kommunicera
med ca 100,000 sjömän, båtägare och andra som
vistas på vattnet praktiskt taget dagligen. Det håller vi
med om.
Segelklubbar, föreningar, privata ägare
osv. trodde oss inte heller och tyckte att en sådan
förfrågan enbart var "löjlig".
Färjerederier, kryssningsrederier och annan regelbunden trafik som
angör hamnarna i San Francisco-bukten, på sin väg
uppför kusten, meddelade artigt att frågan aldrig varit uppe
i deras krets.
FARLIGHETER:
Sjöormar
är inga dumma djur, vore de det skulle de redan ha varit
dokumenterade eller infångade eller till och med båda dera.
För oss är det högst osannolikt
att dessa smarta djur skulle välja en så utsatt plats som SF
Bay, när det finns gott om andra vikar längs både
västliga Stilla havskusten och den östliga Atlantkusten, som
är mycket säkrare.
San Francisco Bay
är ett av det mest jordbävningsdrabbade områdena i
världen, med dagliga jordstötar dygnet runt, 365 dagar om
året, även om de flesta är små och knappt
märkbara. Skulle sjöormar verkligen komma hit för att
hitta 1) skydd, 2) mat, 3) föda sina ungar eller 4) bara kryssa
omkring, som bröderna Clark tror? Nej, vi tror inte på det.
BAKGRUNDSHISTORIK:
SF
Bay är 650 km stort och har en befolkning på 6,9 miljoner
människor, vilket gör att det hamnar på fjärde
plats efter Chicago och ändå är de påstådda
sjöormarna okända för den stora allmänheten.
Bröderna
Clark och några få till, alltså mindre än en
handfull människor, utgör inte någon trovärdig
bakgrundshistorik.
Det hade varit en helt annan sak om sjöormarna hade setts i 200
år, av tiotals vittnen eller mera varje år, omtalade i
radio, tidningar och TV, och kanske till och med haft huvudrollen i
dokumentärer, kommenterade av både lekmän och forskare.
Men så är inte fallet här, snarare tvärtom.
VETENSKAPLIGA KONSULTER:
1)
Dr. Clifford A. Paiva:
När jag först träffade Clifford Paiva på
nätet för fyra år sedan, imponerades jag av hans
meritförteckning, som var den längsta och mest kvalificerande
jag sett, men inte i ämnena zoologi, biologi eller ens i
närheten av dessa discipliner, utan i död och förintelse.
Dr. Paiva kan lika gärna kallas Dr. Död, för ända
sedan denna polska immigrant kom till Amerika, har han skolats i att
bli så dödlig och så destruktiv som möjligt,
mätt, kalkylerat, utvärderat och experimenterat med olika
hemliga förintelsevapen, vars syfte varit att skada, lemlästa
och döda så många som möjligt, av de som
betraktas som USA:s fiender.
Eftersom han hade tillgång till hela det amerikanska
militära maskineriet, kunde han göra analyser som ingen annan
klarade, det var åtminstone vad han påstod och det var
också därför vi gjorde honom till konsult i GUST. Dr.
Paiva visste ingenting om kryptozoologi innan han träffade oss och
har varken sysslat med zoologi, biologi eller andra närliggande
ämnen.
Han är väldigt slarvig med sanningen, han gillar att kalla
alla han kommer i kontakt med för "Dr" och jag har sällan
sett någon dra så mycket förhastade slutsatser som Dr.
Paiva. Förklaringen är att Dr. Paiva är kreationist och
nästan desperat vill försöka bevisa att vetenskapen -
som han ändå refererar till när det passar honom - har
fel och Bibeln har rätt.
2) Dr. Edward Bousfield: När
denna berömda man, som en gång i tiden var vetenskaplig
konsult för British Columbia Scientific Cryptozoology
Club (BCSCC), kontaktade GUST hösten 2001, uppgav han att han
beundrade vårt arbete så mycket att han ville att vi skulle
samarbeta.
Det dröjde dock inte länge förrän han
försökte styra GUST, hade aggressiva synpunkter på vad
vi skulle publicera och inte publicera, och var i det närmaste
desperat när han försökte övertyga oss om att
kadavret i Parkers Cove hade identifierats av hans vänner
experterna, som sannerligen visste mycket bättre än en
journalist från Sverige, alltså jag. (Parkers Cove-fallet
belystes på sajten som GUST låg på före denna
och vi funderar på att ta upp det igen, eftersom det framkommit
nya fakta).
Trots att Dr. Bousfield verkligen var vetenskapsman - och en
pensionerad chefszoolog vid Naturhistoriska museet i Ottawa till
på köpet - kunde vi varken anamma hans teorier eller hans
arroganta sätt att försöka bemästra GUST, och jag
kan mycket väl tänka mig att han nu har fallit för Dr.
Paiva på samma sätt som vi en gång föll för
honom, eftersom de två fortfarande är till sängs.
Men Dr. Bousfield kommer att vakna upp han också, förr eller
senare, förmodligen med en rejäl baksmälla.
Andra amerikaner och/eller kanadensiska konsulter har också varit
inblandade i denna soppa, det är jag säker på, men jag
tänker inte dra dem i fallet också, tids nog upptäcker
de sina egna misstag.
DEN SLUTLIGA LÖSNINGEN:
Plötsligt
stiger de upp från botten. De är grova, stora, långa.
De har utstickande, fenliknande bihang som viftar upp och ner. När
de når ytan krälar de omkring som monsterålar, vrider
och vänder sig och rör sig på ett till synes
väldigt onaturligt sätt. Vissa skulle till och med säga
att de rör sig som sjöormar!
Det handlar om tång och tång är med
största sannolikhet vad bröderna Clark sett, fotograferat och
filmat - en tång som lurat oss alla och som vi ska
lägga fram bevis för här och nu.
Tång på stranden: föreställ er en grövre variant, grov
som en stock kanske, som vrider och vänder sig i SF Bay.
Tång är ännu mera imponerande under vattnet, som varje dykare
där kan intyga. Tänk er dessa på ytan!
På
avstånd kan tången mycket väl
påminna om okända djur, med sina knoppliknande "huvuden" och
ålliknande "kroppar". Kan det växa till monstruösa
proportioner? Kan det vara det här som har lurat bröderna
Clark?
Tång är en fascinerande och mångskiftande grupp organismer
som lever i världens oceaner. Det kan både finnas på klipporna
och i tidvattenzonerna, uppspolat på stranden, i gigantiska undervattensskogar, och flytandes på havsytan.
Det kan antingen vara väldigt tunt eller ganska stort, och det kan bli upp till 30 meter långt. (Vår kursivering).
Trots
att det liknar en växt är tången inte en
växt i ordets rätta bemärkelse, utan en alg. Alger
härstammar från kungadömet Protista, vilket betyder att
det varken handlar om växter eller djur.
Tång räknas inte till de sanna växterna eftersom det saknar ett
specialiserat kärlsystem (ett inre överföringssystem
för vätska och näringsämnen), rötter, stam,
löv och den slutna reproduktionsstruktur som blommorna har.
Energi från solljus
Eftersom
alla delar av tången står i kontakt med vattnet, kan det ta
upp vätska, näringsämnen och gaser direkt ur vattnet,
och behöver inte något överföringssystem. Som
sanna växter kan tången också förvandla energi
från solljus, till de material det behöver för sin
uppbyggnad.
I
sina celler har tången grön pigment-klorofyll, som
absorberar det solljus det behöver för sin fotosyntes.
Klorofyll svarar också för den gröna färgen
på mycket av tången.
I tillägg
till klorofyllen innehåller vissa typer av tång också
andra ljusabsorberande pigment. Dessa pigment kan vara röda,
blåa, bruna, eller guldfärgade, och ligger bakom
infärgningen av de vackert röda och bruna algerna.
S k fasthållare
Istället
för rötter har tång s k fasthållare, som ansluter
det till havsbotten. Fasthållarna är inte
nödvändiga för vatten- och näringsupptaget, men
viktiga som ankare. De består av fingerliknande projektioner som
kallas "haptera".
Tångens
stjälk eller stam kallas "stipe". Stipens funktion är att
stödja resten av växten. Strukturen på stipen varierar
med olika typer av tång; den kan vara flexibel, stel, solid,
gasfylld, mycket lång (20 meter), kort, eller saknas helt.
Löven
på tången kallas blad. Bladens huvudsakliga funktion
är att tillhandahålla stora ytor som kan absorbera solljus.
På vissa arter stödjer bladen också tångens
reproduktiva strukturer. En viss typ av tång har bara ett blad,
som kan delas upp, medan andra typer har ett stort antal blad.
Gasfyllda strukturer
Många
typer av tång har ihåliga, gasfyllda strukturer som kallas
"flottörer" eller "luftcystor". Dessa hjälper de
fotosyntetiska strukturerna att absorbera energi från solen.
Termen "thallus" refererar till tångens hela växtkropp.
Tång
spelar en väldigt viktig, ekologisk roll i många marina
miljöer. De är mat till havsdjur som sjögurkor och
fiskar, liksom näringsbaser för vissa matförråd.
De utgör också skydd och hem för ett stort antal
fiskarter, ryggradslösa, fåglar och däggdjur.
Stora
tångpopulationer kan skapa täta undervattensskogar, s k
kelpskogar. Dessa skogar tillhandahåller en fysisk
struktur som förser djur i marina miljöer med mat och skydd.
Kelpskogar fungerar också som barnkammare, både för
fiskar och sniglar.
Ett tätt paraply
De frodiga bladen skapar ett tätt paraply
där ryggradslösa, fiskar, fåglar, utter, och valar kan
hitta smakrik mat och ett gott hem.
Vackra
sjösniglar och kelpkrabbor kan ofta ses på tångens
blad och stiper, medan marina maskar hellre bor i fasthållarna.
Kelpskogarna är också stora matförråd för
sjögurkor och andra betande ryggradslösa.
Tången
påverkas av de fysiska karaktärer som finns i dess
miljö. Eftersom det absorberar gaser och
näringsämnen från det omgivande vattnet, är det
beroende av att vattnet omkring dem är i ständig
rörelse, annars kan det drabbas av näringsbrist.
Havsvattnets
konstanta rörelser utsätter dock tången för en
slags mekanisk stress, vilket ibland resulterar i att de starka
havsvågorna sliter tången direkt från klipporna.
Tången försvarar sig mot den mekaniska stressen med att ha
kraftiga fasthållare, flexibla stiper och blad, och böjer
sig mot vågorna när dessa sköljer över organismen.
Tidvattensmiljöer
Mycket tång lever i klippiga
tidvattensmiljöer. Då det inte kan följa med tidvattnet
ut, påverkas tidvattenstången av den stress som beror
på dess utsatthet för både luften och vädret.
För
att överleva i tidvattensmiljöer, måste tången
kunna uthärda eller minimera effekterna av avdunstande
vattenförluster, temperatur- och salthaltsförändringar.
När tång exponeras för luft
förlorar det vatten genom avdunstning. Vissa typer av tång
kan torka ut helt när tidvattnet går ut, för att sedan
ta in nytt vatten och bli fullständigt återställt
när tidvattnet kommer in igen.
Tångens liv och
reproduktionscykler är ganska komplicerat. Vissa typer av
tång är bestående och lever i många år,
medan andra kallas årliga för att de bara håller i ett
år.
Höst- och vinterstormar
Årlig
tång börjar generellt att växa på våren och
fortsätter att växa under sommaren. Under kraftiga höst-
och vinsterstormar, rivs sriperna och bladen oftast bort. Om
fasthållarna klarar sig över vintern, kommer nya blad att
växa ut till våren.
Bestående
arter kan också förlora sina blad under vintern, och
tillväxten går då kraftigt tillbaka.
Tång
kan reproducera sig sexuellt, genom att förena specialiserade
manliga och kvinnliga reproduktionsceller, som kallas "gametes". Precis
som cellerna i den mänskliga kroppen, är cellerna hos
fullvuxen tång "diploid", vilket betyder att de innehåller
två uppsättningar med kromosomer.
Diploida växter kallas "sporophyter", eftersom de kan producera
och frigöra sporer. Sporerna skapas genom en celldelningsprocess
som halverar antalet kromosomer och skapar nya celler som bara
innehåller en kromosom (haploida celler).
Manliga och kvinnliga växter
När dessa har frigjorts, bildar och växer de haploida
sporerna till manliga och kvinnliga växter som kallas
"gametophyter".
Gametophyterna är
också haploida, och producerar gametes (sperma eller ägg).
Sperman och äggen hålls antingen tillbaka inom den
gametophytiska växtkroppen, eller frigörs i vattnet.
Äggen
befruktas när sperman och äggen sammanförs, varpå
en diploid "zygote" formas. Zygoten utvecklas och växer till
diploida spotophyter, sedan går livscykeln vidare.
Tången
uppvisar en stor variation av olika reproduktions- och livscykler och
beskrivningen här ovan är bara ett generellt exempel på
den typ, som kallas generationsförändring.
Om
de gametophytiska och sporophytiska formerna ser likartade ut, kallas
detta för isomorfisk (samma form) generationsförändring,
och om de varierar i utseende, kallas detta heteromorfisk (olika
former) generationsförändring.
Reproduceras könslöst
Tång
kan också reproduceras könslöst (en
reproduktionsprocess som inte omfattar gametes) genom fragmentering
eller delning. Det inträffar när delar av växten bryts
av och utvecklas till nya individer.
Alla
avkommor som är ett resultat av könslös reproduktion
är kloner; de är genetiskt identiska med varandra och med
tångföräldern.
Tång klassificeras i tre huvudgrupper: gröna alger (Chlorophyta), bruna alger (Phaeophyta), och röda alger
(Rhodophyta). Tången intar sin plats i dessa grupper baserat på sin pigmentering och färg.
Andra
sätt på vilka man klassificerar alger är dessa;
sammansättningen av cellväggarna,
reproduktionskaraktäristiken, och den kemiska
sammansättningen i deras fotosyntetiska produkter (olja och
stärkelse).
I varje av dessa tre
huvudgrupper av alger, baserar sig ytterligare klassificering på
karaktäristiska drag som växtens struktur, form och utseende.
Den här bildkavalkaden bevisar att det är tång som
ligger bakom påståendet om sjöormar i San Francisco
Bay:
Föreställ
er hur tio eller fler tångorganismer skulle se ut insnärjda
i varandra, "krälande" på ytan på grunt vatten,
omgivna av starka strömmar eller en frisk bris.
Om
du mötte den här härvan av tång, kan vi slå
vad om att du skulle tro att du mött ett näste av
märkliga ålar eller till och med en kropp av spretande
armar, men det här är faktiskt tång det också.
Tången
i San Francisco-bukten har kapaciteten att både trassla in sig i
varandra och att öka i längd, som visas här, och
när dessa märkliga konfigurationer lossnar från botten,
kommer de iland - precis som bröderna Clark påstår att
deras "sjöormar" har gjort.
Fler
än bröderna Clark har blivit lurade av "djurliknande"
tång i SF Bay och på andra platser och enligt de som
forskat i denna typ av havsfauna, misstolkas de antingen som stora
ålar eller "okända monster".
En
märklig sak med tång är att den har blad som liknar
fenorna på fiskar eller andra djur. Bladen liknar också de
som sågs av bröderna Clark vid ett tillfälle, men som i
deras fantasier blev till fenor på en sjöorm, som de
hävdar jagade två sjölejon. Ta er en titt själva,
så ser ni snart likheten:
GUST hävdar att "fenorna" här nedan inte är fenor
på ett okänt djur, alltså en sjöorm i San
Francisco Bay i Kalifornien i USA, utan...
...blad på tång som finns i samma bukt och som vi detaljerat beskrivit i detta reportage.
Den
här bilden bevisar att tången i SF Bay är av olika
storlekar och former och vi är övertygade om att ni kan
föreställa er dessa tumla omkring på vattenytan,
där de säkert skulle kunna lura vem som helst med sitt
märkliga utseende.
Om
jag själv hade sett den här saken på stranden och inte
känt till att tång kan se ut så här, skulle jag
ha kunnat dra samma felaktiga slutsats som bröderna Clark och
trott att det varit en sjöorm.
Grupperade
på det här sättet på ytan, kan man på
avstånd säkert misstolka tången som djur, antingen
sälar eller sjölejon, men ingen har gått så
långt som bröderna Clark, som påstår att det
handlar om sjöormar.
BRÖDERNA CLARK:
Är bröderna Clark då svindlare, bedragare eller
mytomaner? Jag vet inte, jag känner dem inte tillräckligt bra
för att uttala mig om det, och jag har aldrig träffat dem. De
flesta andra kryptozoologer talar väl om dem, men har inte heller
träffat dem.
De förefaller att vara ärliga, de vidhåller vad de
påstått, de imponerar på sina anhängare och de
har berättat saker och ting om sig själva i email till mig,
som jag inte kommer att redogöra för här, men som talar
till deras fördel.
De
kan ha blivit förda bakom ljuset av vad de såg i SF Bay. De
kan ha misstolkat vad de fotograferade och de kan ha blivit missledda
när det handlar om deras egen video av de påstådda
djuren.
Varför? Jo, för att även bröderna Clark gör mänskliga misstag.
Kritiker
och skeptiker har rätt att kräva att bilder och filmer av
sjöodjur och sjöormar ska vara knivskarpa och kristallklara,
annars kan det lika gärna kvitta. Det gäller såväl
bröderna Clark som mig själv, även om det naturligtvis
gör oss både arga och frustrerade.
De
stora misstagen vi gör är att vi inte har den blekaste aning
om vad som finns i djupet, hur miljön egentligen ser ut, och vilka
alternativa förklaringar det finns. Vi vill att det ska vara
sjöormar, vi behöver sjöormarna och vi skulle bli
euforiskt överlyckliga om det verkligen var sjöormar.
SLUTSATS:
GUST
är väldigt besviken på Dr. Paiva, som kopplades in
på fallet Clark genom oss, för att han inte tål
befogad kritik, för att han drar förhastade slutsatser,
för att han utger sig för att vara vetenskapsman i
ämnena zoologi och biologi när han bevisligen inte är
det, och för att han stänger oss ute när vi inte
samtycker med honom. Sådant är skamligt!
Hans "vetenskapliga" rapport är ingenting annat än nonsens,
när han påstår att "sjöormarna i San Francisco
Bay" är, och håll i er nu,
52 meter långa och nio meter höga!
Det
är den absolut värsta missbedömning GUST har sett,
när Clifford Paiva under rubriken "Summering och slutsatser",
konstaterar:
"Vi har kommit till slutsatsen att den video vi fått från
bröderna Clark visar att en grupp oidentifierade djur opererade i
San Francisco Bay den 26 januari 2004.
Upptäcktens betydelse i förhållande till historiska
fauna på den här planeten, kan i det här läget
inte förutses, men kommer så småningom att bli enorm.
Kreationismens vetenskapliga modeller, kommer med all sannolikhet att
kunna bekräftas tack vare bröderna Clarks upptäckt.
När den sedan integreras med andra bevis för sjöodjur
och sjöormar, inklusive svanödlor, blir bröderna Clarks
video jämförbar med ett nyckelvittne.
Trots att sjöormar ligger närmast till hands, har
författarna inte uteslutit möjligheten att det är en
Elasmosaurus som simmar omkring i SF Bay, eftersom många av dessa
djur av oss konstaterats vara hela 52 meter långa".
Det
här är en Elasmosaurus, det förhistoriska djur som Dr.
Paiva vill få oss att tro lever i SF Bay, praktiskt taget osett
av andra än bröderna Clark och deras videokamera.
Ett annat stycke i rapporten lyder: "...vi kan bara hoppas att
myndigheterna i San Francisco tar vår analys på fullt
allvar, eftersom så stora djur som dessa utgör en
signifikant fara för sjöfarten och en kollision med dem
skulle med all sannolikhet betyda både skadade och döda
människor".
Om sjöormar som är 52 meter långa och nio meter
höga verkligen simmade omkring i San Francisco Bay, skulle de med
största säkerhet ha varit kända, dokumenterade och
undersökta vid det här laget, både av forskare och
andra och utkablade till hela världen, men GUST tror inte att
varken Elasmosaurus eller andra förhistoriska varelser, har valt
att söka skydd i Amerikas förenta stater.
Det är alldeles för mycket Hollywood över detta, med
ingredienser som vi sett så många gånger tidigare:
den kämpande hjälten eller hjältarna som ingen tror
på; den bohemiska forskaren som backar upp dem; det
förhistoriska monstret, som snart blir väldigt hungrigt; en
hamn full av ovetande människor; och så vidare.
Det australienska TV-bolaget "Animal X" lär ska visa ett program
om den jär soppan inom kort, men det kommer säkert inte att
bli som en seriös dokumentär, snarare som
knäppgöksunderhållning, på temat "Tro´t den
som vill".
Australienarna själva är för smarta för att
gå på det, misstänker jag, och kommer istället
att exportera programmet till ett visst land, där det finns mer
knäppgökar än någon annanstans i världen...
FOTNOT: Tidigare reportage om bröderna Clark, och en tillbakablick av vad de påstår sig ha sett, hittar du här:
1) Sjöormen i San Franciscio Bay
2) Är detta beviset för att det finns sjöormar i havet?
Källor: SF Bay
Model
Visitor Center, California Institute of
Public Affairs, OceanLink, Save San
Francisco Bay Association, The Bay Institute
of San Francisco, The Richmond
Bridge Harbor Seal Survey. Översättning och
bearbetning:
Jan-Ove Sundberg,
GUST © 2004.
|
